Den där ämnesomsättningen 2

Eftersom ni hade så intressanta kommentarer till det första inlägget fortsätter jag här genom att spinna vidare på det ni skrev!

Heidi har alldeles rätt i att det finns ett mellanting mellan smal som en sticka och rund som en boll, samt att det är ganska enkelt att gå ner fem kilo. Grejen är att jag vet hur jag fungerar. Jag kan relativt enkelt gå ner fem kilo, men jag har svårt att ändra min livsstil permanent (har testat flera gånger). Dessutom är jag skeptisk för egen del till att köra med Cambridge eller någon liknande kur av två anledningar:

1. Mitt problem är ju mina matvanor, som då får mig att långsamt gå upp i vikt. Att äta påsar ett tag får mig att gå ner i vikt, men ger mig inte en bättre livsstil.

2. Jag gillar inte att behöva förklara för barnen varför jag inte äter. Speciellt Lovis tar väldigt mycket efter vad jag gör just nu och jag vill inte ge henne intrycket av att man inte kan vara nöjd med det man har.

Jag önskar att jag kunde göra som Mikaela och bara äta lite mindre när det behövs. Jag är inte så mycket ett matvrak som ett godis- och bakverksvrak. Att jag dessutom tycker hemskt mycket om att baka gör det inte enklare.

Både Sara, Linn och Peppe (Sara i sin blogg, som är låst, så tyvärr kan ni inte läsa hennes tankar. Men de är intressanta!) är inne på det här med hur ens kroppssyn ändras när man får barn. Det har den faktiskt gjort för mig också, tro det eller ej. Den där tonårsångesten som när jag mådde som sämst fick mig att stoppa fingrarna i halsen efter att jag ätit pizza är ljusår härifrån. Det är mer siffrorna på vågen och att kläderna är lite för små som kan störa mig än hur jag faktiskt ser ut. Jag kan ibland stå och titta mig i spegeln och tänka ”varför tycker jag inte att jag ser värre ut än så här när jag väger mer än någonsin?”. På många sätt bryr jag mig så oerhört mycket mindre nu, men det är ur något metaperspektiv som jag börjar fundera på om jag inte ändå borde ändra på något i min livsstil eftersom jag kanske snart blir så bekväm att jag blir tjock på riktigt. Och det är ju varken hälsosamt eller snyggt.

Hanna poängterar att man kan känna sig fel i tonåren fast man är smal, och det är förstås alldeles sant. Det verkar vara så att om man är rund tror man att allt skulle lösa sig bara man var smal. Inför bröllopet för sex år sedan gick jag ner typ fem kilo och var riktigt slank. Men jag minns att jag, när jag var där vid målet, förvånat tänkte ”är det inte större skillnad än så här?”.

Vidare skriver Hanna om att träningen borde fokusera på styrka och välmående och inte på att bli smal, och det håller jag också med om. Trots att jag inte gick ner i vikt när jag förra våren, vissa perioder, tränade så mycket som fyra gånger i veckan, kände jag mig stark och välmående bara för att jag visste att kroppen hade rört på sig.

Anonym skriver att hon skulle göra en bukoperation om hon hade råd. Det känns drastiskt, i synnerhet om det ”bara” är tio kilo för mycket.

Jag tycker nog att man borde få hjälp med att tycka om sig som man är istället för att få tips på vad man skall göra för att börja se ut som någon annan.