16 juni 2011

Den där ämnesomsättningen 2



Eftersom ni hade så intressanta kommentarer till det första inlägget fortsätter jag här genom att spinna vidare på det ni skrev!

Heidi har alldeles rätt i att det finns ett mellanting mellan smal som en sticka och rund som en boll, samt att det är ganska enkelt att gå ner fem kilo. Grejen är att jag vet hur jag fungerar. Jag kan relativt enkelt gå ner fem kilo, men jag har svårt att ändra min livsstil permanent (har testat flera gånger). Dessutom är jag skeptisk för egen del till att köra med Cambridge eller någon liknande kur av två anledningar:
1. Mitt problem är ju mina matvanor, som då får mig att långsamt gå upp i vikt. Att äta påsar ett tag får mig att gå ner i vikt, men ger mig inte en bättre livsstil.
2. Jag gillar inte att behöva förklara för barnen varför jag inte äter. Speciellt Lovis tar väldigt mycket efter vad jag gör just nu och jag vill inte ge henne intrycket av att man inte kan vara nöjd med det man har.

Jag önskar att jag kunde göra som Mikaela och bara äta lite mindre när det behövs. Jag är inte så mycket ett matvrak som ett godis- och bakverksvrak. Att jag dessutom tycker hemskt mycket om att baka gör det inte enklare.

Både Sara, Linn och Peppe (Sara i sin blogg, som är låst, så tyvärr kan ni inte läsa hennes tankar. Men de är intressanta!) är inne på det här med hur ens kroppssyn ändras när man får barn. Det har den faktiskt gjort för mig också, tro det eller ej. Den där tonårsångesten som när jag mådde som sämst fick mig att stoppa fingrarna i halsen efter att jag ätit pizza är ljusår härifrån. Det är mer siffrorna på vågen och att kläderna är lite för små som kan störa mig än hur jag faktiskt ser ut. Jag kan ibland stå och titta mig i spegeln och tänka ”varför tycker jag inte att jag ser värre ut än så här när jag väger mer än någonsin?”. På många sätt bryr jag mig så oerhört mycket mindre nu, men det är ur något metaperspektiv som jag börjar fundera på om jag inte ändå borde ändra på något i min livsstil eftersom jag kanske snart blir så bekväm att jag blir tjock på riktigt. Och det är ju varken hälsosamt eller snyggt.

Hanna poängterar att man kan känna sig fel i tonåren fast man är smal, och det är förstås alldeles sant. Det verkar vara så att om man är rund tror man att allt skulle lösa sig bara man var smal. Inför bröllopet för sex år sedan gick jag ner typ fem kilo och var riktigt slank. Men jag minns att jag, när jag var där vid målet, förvånat tänkte ”är det inte större skillnad än så här?”.
Vidare skriver Hanna om att träningen borde fokusera på styrka och välmående och inte på att bli smal, och det håller jag också med om. Trots att jag inte gick ner i vikt när jag förra våren, vissa perioder, tränade så mycket som fyra gånger i veckan, kände jag mig stark och välmående bara för att jag visste att kroppen hade rört på sig.

Anonym skriver att hon skulle göra en bukoperation om hon hade råd. Det känns drastiskt, i synnerhet om det ”bara” är tio kilo för mycket.

Jag tycker nog att man borde få hjälp med att tycka om sig som man är istället för att få tips på vad man skall göra för att börja se ut som någon annan.

12 kommentarer:

  1. Det här är så intressant, bra att du tar upp det.

    Jag undrar om inte just användningen av kroppen gör att den känns mer värdefull. Då jag tränar känns min kropp stark, utseendet är sekundärt eftersom jag kan bestiga berg.

    Likadant med an kropp som fött barn, då har den också kommit till användning. Den har fått betydelse bortom utseendet.

    Därför blir det så problematiskt om kvinnan framställs som passiv och ett objekt, då används kroppen inte och man luras tro att den är mindre värd.

    SvaraRadera
  2. sant att det är problematiskt om kvinnan framställs som passiv och ett objekt. men vårt vapen mot den föreställningen om kvinnan har ju snarare varit intellektet och karriären - och inte en "sund och konkret" användning av kroppen. vi hävdar vår rätt på marknaden och njuter av barnafödande + hemmaliv kortast möjliga tid, ofta. våra kroppar kommer till den här sunda användningen kort, kort - sen ska de strax ut i samhället igen.

    med tanke på hur många kvinnor som ändå tycks få en ny och mera naturlig syn på kroppen efter förlossningar och "moder-jord-upplevelser" - så är det ganska intressant att vi inte tar till vara på den upplevelsen mera än vi nu gör, till förmån för karriärer och jobb.

    hanna k

    SvaraRadera
  3. jag menar alltså inte att det är vår syn på kroppen som ska styra våra stora val i livet, det vore kanske lite väl ytligt. men det att många kvinnor plötsligt känner sig "i fas" med sig själva efter att kroppen kommit till användning betyder kanske något större - att det finns ett värde där som vi nästan med våld inte räknat med på sistone.

    feminina "krafter" behöver kanske inte vara passiva objekt, bara för att de bejakas.

    kanske! funderar bara.


    hanna k

    SvaraRadera
  4. Ingen som pratar om mannens viktuppgång under graviditeten....från glödhet till fet på 60 dagar....för att använda en omvänd boktitel.

    Min moster, konstnär/författare, tycker tvärtemot inlägget att tjockt eller mulligt är det vackraste som finns och proklamerar hårt för detta.

    Alla vill vi vara snygga och framgångsrika, men masshysterin med piller och pulver är väl knappast en framgångssaga, även om det funkar för en stund.

    Anders E "vild och vacker"

    SvaraRadera
  5. Med inlägget menar jag alltså kommentaren:

    "tjock på riktigt. Och det är ju varken hälsosamt eller snyggt."

    SvaraRadera
  6. Jag var så spinkig de femton första åren av mitt liv, att jag aldrig tyckt det är snyggt att vara jättesmal.

    Som vuxen har jag ändå börjat tänka på att äta hälsosamt, fast jag inte vill vara fotomodell-smal så vill jag inte heller ha en massa övervikt. Nånstans i mitten är passligt.

    Bara jag kunde låta bli den nya goda salmiak-glassen så skulle jeansen säkert sitta bättre...

    SvaraRadera
  7. och jag hävdar fortfarande att man kan ändra sin livstil också genom att gå på en diet. Jag är en som i 31 år alltid ätit whatever I want, whenever I want och när jag blev gravid och mådde så illa var jag ju tvungen att småäta. Men det är ju inget jag har varit tvungen att fortsätta med. Nu vet jag helt enkelt att jag fungerar och till och med bättre om jag inte äter hela tiden. Men, med detdär bakandet har du en point. Jag tycker också mycket om att baka och gör jag det nu, så äter jag både smet och färdigt resultat. And it tastes goooooood :)
    Man borde kanske bara ha mera gäster över så att de äter upp det man bakar?
    jag tyckte i allafall att du var jättesnygg sist jag såg dig :) Men bäst är det ju om man är nöjd, så hur man kommer dit är ju en smaksak.

    SvaraRadera
  8. Jag har också märkt detta att ämnesomsättningen minskar med åren.. förr var det ganska lätt för mig att gå ner några kilo (har alltid varit mullig och stundom bantat ner mig så mycket som 10-15 kilo). Men nu i 25 årsåldern så är det så sjukt svårt att gå ner i vikt! det har gått så långt att jag inte längre vill gå till stranden eller visa mig lättklädd ( ens i topp och shorts) längre. Eller göra saker vissa saker som jag med lätthet kunde delta i och göra "när jag var smalare" Så enligt er som fått barn blir man då mer positiv till sin kropp, isf har man ju något att se fram emot.. jag har alltid bara hör hur "förstörd" ens kropp blir efter en förlossning.
    men som du säger malin så är det svårt att gilla sig själv när allt fokusera på hur smal man ska vara..ibland önskar jag att jag kunde leva i någon urstam långt in i djungel där igen bryr sig om struntsaker som vikt o utseende.

    SvaraRadera
  9. jag skulle verkligen vilja ha ett svar på varför det känns så bra att vara smal -för det är ju ditåt så gott som alla strävar, och är man inte där mår man dåligt över just det faktumet.

    vad är det, vari ligger pay off:en? egentligen?

    det är hemskt att läsa att du har haft ett så dåligt förhållande till kropp & mat, men jag måste samtidigt konstatera: finns det den unga kvinna som INTE dragits med nån ätstörning light?

    vansinne. vansinne att man mått så dåligt. vansinne att unga människor säkert gör det precis lika mycket, precis just nu.

    SvaraRadera
  10. Enligt diverse undersökningar är det bättre rent hälsomässigt att vara lite rund, men i bra kondition, än att vara smal och inte träna.

    Så är det ju ofta med de som har en hög ämnesomsättning, de behöver aldrig träna för utseendets skull vilket leder till att de är i ganska dålig form. Då de blir äldre får de hälsoproblem och måste ändå se över sin kost. Fet mat täpper ju till ådrorna både på smala och tjocka.

    Så att vara smal är ju faktiskt inte idealet rakt av.

    SvaraRadera
  11. Jag var en sån där ung kvinna utan ätstörningstendenser. jag har legat kring undervikt ända tills jag närmade mig 20 och hade slutat växa. i högstadiet pekade skolhälsovårdaren på längd- och viktkurvan och visade hur mycket jag egentligen borde gå upp i vikt. Jag tyckte att min kropp var väldigt oattraktiv, och var knäckt över att alla andra fick former och såg kvinnliga ut medan jag bara var lång och magerlagd. Då borde någon ha sagt åt mig att hördu, det funkar sådär i din familj, och en dag kommer du att önska att du vägde lite mindre.

    För det var ju dit jag kom, jag också. Till att inse att egentligen skulle jag vilja väga lite mindre (eller snarare, vara lite smalare. jag har aldrig haft en våg i min vardag så jag har ingen vidare koll på vikten vare sig då eller nu).

    Jag blir lite irriterad på mig själv i de perioder när jag tänker sådär. Jag har faktiskt en jättebra kropp. Den är frisk och krånglar inte, den är stark, den ryms i normala kläder, den ger mig njutning och den är sjukt användbar i vardagen. Jag önskar att jag kunde komma ihåg det där hela tiden, och inte jämföra mig med andra kvinnor som antingen är kurviga eller sådär nätta och smäckra i kroppsbyggnaden, lite sådär petit.
    Jag växte ju i min längd så småningom, men har kunnat konstatera att min kropp mycket lättare bygger muskler än skapar kurvor åt sig, och det underhudsfett jag har sitter inte där jag helst skulle vilja ha det.

    Men: Min kropp är som sagt fantastisk, och till och med jag har lärt mig uppskatta den där sköna känslan i att röra på mig, på mitt sätt. Att jag har lite underhudsfett gör mig antagligen bara gott - dels behöver kroppen inte stressa över bristen på reserver, och dels finns det faktiskt reserver att ta av. Man har ju liksom inga garantier - går det t.ex. så illa att jag blir allvarligt och långvarigt sjuk lär jag vara glad över att inte längre vara underviktig.

    Ibland blir jag vansinnig på den där vikt- och utseendehetsen. På att alla andra håller på, och på att jag inte heller själv an ställa mig helt utanför.

    Det var ju inte det kroppen skulle vara till för, att vara så polerad och fixad och nerbantad som möjligt. Den har ju egentligen andra syften, och nog måste det väl fortfarande kunna uppfattas som attraktiv med en människa i en kropp som mår bra?

    SvaraRadera
  12. alla kommentarer här har fått mig att tänka på tre olika saker som jag läst:

    1. så här lär Napoleon ha skrivit i ett brev till sin älskarinna kejsarinnan Josephine: "Jag återvänder om tre dagar, tvätta dig inte!" det var den referensramen som gällde då, tydligen, att kvinnan skulle vara lite ofräsch för att vara erotisk, ha spår av lukter på sin kropp.

    2. ungefär såhär kommer jag ihåg att erica jongs älskare på 60-70-talet sa till henne, om hennes rumpa: "vilket fläsk! tänk så mycket grädde och bullar du måste ha ätit för att få hit det här fläsket!" som en komplimang, alltså.

    3. i båda ovanstående exempel är det männen som tackat kvinnan för att ha varit på det ena eller det andra sättet. smutsig eller tjock. och då har kvinnan känt sig rätt i det. i romanen Kvinnor av Steinar Bragi ondgör sig en kvinnohatande konstnär över feminismen - han respekterar inte kvinnor, för att de aldrig på riktigt kommit långt med något i historien, eftersom deras energi mest går åt till att pyssla med sig själv och främst då med att tvivla och jobba på den egna kroppen.

    men kanske ingen läser det hör kommentarfältet längre!

    / hanna K

    SvaraRadera