"Jag var ganska rädd för att bli förlamad. Till exempel när jag gick under en stor kraftledning som fanns i skogen bakom ladugården. Jag hade hört att man kunde bli förlamad om blixten råkade slå ner just när man var där under kraftledningen. Så jag höll alltid min högra hand i ett grepp som om jag höll i en penna när jag gick under den ledningen för om jag skulle bli förlamad kanske någon kunde vara snäll och sticka in en penna där och så skulle jag kanske kunna skriva ändå, ifall inte hela armen blev förlamad förstås. Då skulle det ju vara kört. Men om bara handen blev förlamad var det ju bra om jag kunde få in en penna där mellan fingrarna så att jag kunde fortsätta skriva."
Jag känner precis igen mig i hennes sätt att tänka ut möjliga följder av vissa risker.
När jag var liten gick det ett rykte i Nykarleby om en lömsk gubbe som försökte lura in barn i sin orangea Volvo med hjälp av karameller. Jag var rädd för honom, fast jag inte ens visste om han fanns på riktigt. Ibland när jag gick hem från skolan, eller från någon kompis och var alldeles ensam på vägen grabbade fantasin tag i mig. Om det just då kom en bil hade jag ett trick:
Jag stannade mitt i ett steg. Gjorde mig alldeles stel. Stod blickstilla tills bilen försvunnit. För jag tänkte att ifall jag lyckades stå tillräckligt stilla skulle mannen i bilen tro att jag var en staty och köra förbi utan att försöka lura in mig i bilen.
Det fungerade varje gång!
Jag var även rädd för att tjuvar och mördare skulle smyga sig in i vårt hus om natten. Men också där hade jag en plan. Jag tänkte rädda mig genom att krypa in under sängen och hålla fast mig i sängbottnen, underifrån, som en fluga i taket. Då skulle tjuven inte se mig, eller känna mig, även om han stack in en trevande hand eller ett kvastskaft under sängen. Som tur behövde jag aldrig testa just den planen. Tanken på att mina armar och ben inte var tillräckligt starka föresvävade mig inte för en sekund. Det var tur det. Jag kände mig tryggare med en plan.
 |
| Jag som klurig tioåring (?) tillsammans med min häst Nanda |
Jag hade detaljerade planer för hur jag skulle göra om huset började brinna, vilken väska jag skulle ta och vad jag skulle slänga ner i den. Det fanns ett stort problem med planen - jag insåg att jag inte kunde vara säker på var katten fanns så jag visste inte hur jag skulle rädda honom. Familjemedlemmarna ägnade jag inte en tanke, trodde väl att de skulle klara sig själva...
SvaraRaderaJag kan fortfarande ligga och göra upp katastrofplaner om jag inte kan sova. Inte på något nervöst sätt utan mer som underhållning. Vad som är vettigt att packa med sig om det inträffar en zombieapokalyps eller en naturkatastrof t.ex.
Jag gör också upp katastrofplaner innan jag somnar. Det känns tryggt och bra att ha koll på läget. Jag är inte heller en särskilt orolig typ (bara ibland om jag är riktigt trött) utan vill bara vara förberedd. Det är sådana som du och jag som kommer att klara oss när världen går under, Siv!
RaderaSom sjuåring sparade jag platspåsar i skrubben med snedtak i mitt rum. Påsen med plastpåsar var till för att jag blixtsnabbt skulle hinna plocka ner det viktigaste om det skulle börja brinna. Jag tror att det var samma där: det viktigaste var inte hur genomförbar den idén var, utan att det alls fanns en strategi.
SvaraRaderaJag har ett vagt minne av de där platspåsarna, men visste inte vad de var till. Bra plan. Det är nog viktigt med strategier. Har räddat mig många gånger (från betydligt mildare saker än bränder, dock.)
RaderaLyckost dig som hade en levande häst och slapp de osynliga och korna :) Statytricket utövade jag också. Vad fint när man kan inspirera varandra. Spindeltricket funderar jag på att testa... :) Stor varm kram!
SvaraRaderaJag kände ju igen något där i din förstelnade hand, jo. Haha. Spindeltricket borde jag börja träna inför. Det kan ju inte vara omöjligt att lyckas hålla sig där. Åtminstone inte under den korta stund kvastskaftet sveper in i mörkret. Kram tillbaka!
Radera