Ibland tänker jag på hur billig kunskapen är nuförtiden. Fast jag skall kanske inte prata om kunskap, kunskap är något som finns inom i en människa. Vi har inte så stor kunskap idag, tror jag. Vi är bättre på att leta reda på tillfällig information.
Just kom jag till exempel att tänka på en sång som jag har hört för många år sen. Jag kom inte ihåg vad den heter, eller vem som framförde originalet, eller riktigt hur den lät. Jag kom bara ihåg en fras. Googlade den. Och hittade låten omedelbart. Jag tror att jag har letat reda på exakt samma låt, på exakt samma sätt för ett par år sedan. Ändå kom jag inte ihåg vad den hette. Bara att den fanns.
Visst är det bra på många sätt. Förr letade man säkert i veckor efter sådant som man hittar på sekunder idag. Å andra sidan tror jag man kom ihåg det man hittade då. Man visste hur svårfångad kunskapen var, och höll fast i den.
Jag undrar vad som händer i våra hjärnor när vi inte längre behöver kämpa för att få reda på och hålla fast i information. Vi, som hela tiden genomströmmas av ett informationsflöde, behöver ju aldrig egentligen komma ihåg något. Våra hjärnor behöver bara fungera med närminne (mitt fungerar dessutom dåligt), all kunskap finns på andra ställen. Utanför våra huvuden. Ofta i elektronisk form. Det enda vi behöver komma ihåg är var vi skall leta efter informationen
Om vi jämför vårt sätt att fungera med personer som är födda i början av förra seklet är skillnaden enorm. Det här märker jag när jag pratar med min farmor. Hon kan en massa berättelser, detaljerade anekdoter från trettio-, fyrtio-, femtiotalen. Vissa av dem har jag hört många gånger. Och jag skulle ändå aldrig förmå återberätta dem.
Jag tänker att det kräver en närvaro för att minnas saker så detaljerat. Det krävs en förmåga att koncentrera sig på nuet. Själv är jag ofta på väg till nästa etapp i tanken. Om jag har en kamera med mig fotograferar jag istället för att se hur det ser ut på riktigt. Om jag går på en intressant föreläsning antecknar jag febrilt för att kunna läsa allt det kloka senare (alltför sällan gör jag det). Och när jag surfar på nätet sparar jag bilder och texter för att fördjupa mig i dem senare, men kommer aldrig så långt eftersom jag har hittat nya, intressanta flöden att kasta mig in i för en stund.
Förr kunde man mycket om litet. Numera kan vi litet om mycket. Jag undrar vilket som är bättre.
Bra reflektion, lite småskrämmande när man tänker på hur ens flyktiga och på något sätt fladdriga hjärna fungerar, kunskapen känns minst sagt svag och vacklande. Man tror sig veta lite ditt och datt om allt, för man tar in så mycket men det kan ju hända att man blandar ihop sagor av det ytligt googlade, för sällan vet man ju riktigt säkert... och inte minns man heller...
SvaraRaderaDet är beundransvärt hur vissa äldre människor bara rabblar långa saker utantill och verkligen vet.
Jo just det där med att blanda ihop information från trovärdiga och icketrovärdiga källor gör att vi snart är lika missinformerade som man var för hundra år sedan när man trodde lika mycket på skrock som på fakta...
RaderaMm,jag håller med. Att återge en berättelse (som någon annan berättat) är jättesvårt för mig. Jag kommer knappt ihåg hur jag ska berätta de enda två vitserna jag kan. På ett sätt är det ju bra att man vet varifrån man får infon, men vad händer sen när man inte har möjlighet att kolla upp? Å andra sidan så vet jag inte hur viktigt det är att lära sig en massa saker utantill... Hmm. Vi brukar se på en hel del dokumentärer med sambon och när man vill berätta åt nån en intressant grej från dokumentären kommer vi oftast bara ihåg temat eller ibland slutpoängen, men inte förklaringarna till varför det är som det är. Frustrerande!
SvaraRaderajag undrar samma sak, allt är ju gott och väl så länge vi har tillgång till google, men vad händer om allt kollapsar? Vad kan vi då?
RaderaJag läste nånstans ett påstående om att en Helsingin Sanomat innehåller mer information än en individ tog in under hela sin livstid för typ hundra år sedan. Jag tycker att det var bättre som det var förr, hur fånigt och använt det må låta. Klokare har ju människan inte blivit, tvärtom.
SvaraRaderaDet är ju fascinerande om det stämmer. Innehållet i en Helsingin Sanomat är ju ändå inte enormt... om man sprider ut det på ett helt liv. Något slags mellanting vore ju lagom tycker jag. Men på många sätt tror jag att vi blir lite sämre av att hela tiden vara på väg någon annanstans.
Raderajag ska alltid komma ihåg berättelsen om soldaten i dalsbruk som ramlade ut genom fönstret och landade på vedhögen. din farmor berättade den storyn så bra! (fast förresten, när jag försökte återberätta den insåg jag att jag ju inte alls kom ihåg alla detajler... äsch då...)
SvaraRaderaDen försöker jag också komma ihåg, men... nix. Bara det där med vedhögen kommer jag ihåg. Och att de var inlåsta där i sanatoriet (eller vänta, det kanske inte ens var ett sanatorium. Here we go again!)
Radera