Slutplädering

Så där. Nu har jag varit på bokmässa, riktigt, riktigt ordentligt. Jag har lyssnat på fjorton (!) seminarier, bevittnat en hel massa monterframträdanden, umgåtts med både vänner och kollegor, frossat i böcker, (jag köpte elva. Och fyra tidningar) överösts av intryck och trivts i största allmänhet. Jag är grymt trött, men är så glad över att jag kom hit. Bokmässan är helt klart mitt rätta element.

I oktober har jag inga stora jobbuppdrag. Jag har bestämt mig för att ta en bloggfri månad och kommer varken att läsa bloggar eller blogga själv. Facebook skall jag också undvika. Så om du har ett ärende får du maila mig på engulapelsinATgmailPUNKTcom. Man får maila helt utan att ha ett ärende också. Då blir jag antagligen riktigt glad.

I stället för att vistas på nätet skall jag skriva flitigt på mina egna texter och försöka se till att komma utanför dörren minst en gång om dagen. (Det är svårare än man skulle tro när man jobbar hemma och älskar att vara hemma och pyssla.)

Vi ses i november! För visst kommer ni väl tillbaka när jag börjar blogga igen?

Adjööööö

Sista dagen på mässan

Dagens första seminarium: underbara Clara.

Just nu på bokmässan

Ingrid Betancourt. Jag rymdes in!

Camilla Läckberg på bokmässan

Tre meter från mig.

Just nu på bokmässan

Vi lyssnar på Inger Sandberg, Lennart Helsing och Lotta Kühlhorn. Lennart Helsing har en strålande solgul kostym.

Bokmässerapport

Hälsningar från Göteborg. I går var jag på fyra seminarier (tre var jättebra och ett var så tråkigt att jag tänkte somna, så då gick jag ut.) Jag köpte en bok (och SOM jag höll mig från att köpa flera. Men i dag är en ny dag, tack och lov. Det enda jag är rädd för är att böckerna inte skall rymmas i väskan), jag gick på seminarier med Nina och Jessi, jag pratade med Julia och Andrea på den finlandssvenska scenen och mot slutet blev jag så trött att nästan fick tårar i ögonen av glädje när jag träffade Heidi. Slutligen hängde jag kvar en stund på det finlandssvenska minglet och åkte sedan hem till Sara.

Saras mamma hade försett oss med fisksoppa. Den var supergod. Vi åt och drack vin och pratade som galningar i flera timmar. När jag upptäckte att jag hade varit vaken i 21 timmar insåg vi att vi måste gå och lägga oss och stupade i säng.

Nu har jag försovit mig till första seminariet jag tänkt gå på. Men det är helt okej, det finns ju många fler. När jag för en gångs skull inte vaknar av mig själv klockan sju tänker jag ta vara på det.

Maria Turtschaninoff på bloggturné

Hejsan och hälsningar från dag två på bokmässan. I dag skall jag bland annat gå på seminarium med Maria Turtschaninoff, Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg och Lene Kaaberbel. Temat är trovärdiga fantasier. Jag tror det blir bra.

Maria har just kommit ut med boken Anaché, och håller för tillfället på med en bloggturné så att ännu fler skall få möjlighet att bekanta sig med boken. Och vet ni, i dag är det min blogg som har äran att få besök av henne. Så nu skall här intervjuas!

Välkommen, Maria.

1. På vilket sätt har din skrivarprocess förändrats om du jämför din fjärde roman Anaché med din första, De ännu inte valda?
Jag har en annan slags rutin i skrivandet nu tror jag. Och så vet jag att det kräver mycket jobb och envishet och att det inte duger att sitta och "vänta på inspirationen". Det lärde jag mig i och för sig under arbetet med De ännu inte valda - så många gånger som jag fick skriva om...
 
2. Hur gör du om du halkar in på fel spår, försöker du tvinga in berättelsen i den riktning berättelsen börjar gå eller kan du radera och skriva om?
Jaa du, det där brottas jag med precis just nu. Att tvinga går i och för sig aldrig. Det enda som funkar, när man väl upptäcker att man hamnat fel i berättelsen (och det kan ibland ta ganska länge innan man märker det), är att backa. Men frågan är: hur långt? Och vad var det egentligen som gick fel? Och är det fel på hela berättelsen, eller är det bara en bit som är fel? Det jag arbetade med i våras är just nu i ett sådant läge.
Min metod för tillfället är att överge hela  projektet och skriva något radikalt annorlunda. I den texten försöker jag mig  på något nytt: att verkligen planera berättelsen rätt noga innan jag börjar skriva. Jag har hittills varit en mer intuitiv författare, som bara dragit upp ytterst grova skisser för handlingen innan jag skrivit. Men eftersom det inte fungerat med vårens projekt försöker jag mig nu på den motsatta metoden: noggrann planering. Om det fungerar med detta korta projekt skall jag se om jag kan applicera det på texten som låst sig.
Will keep you posted om det lyckas...
 
3. Hur gör du om du tappar inspirationen?Jag vet inte om jag riktigt vet vad "inspirationen" är. Jag skrev en gång en berättelse där två författarinnor satt och väntade på Inspirationen som de såg som en ursnygg man som skulle komma och rädda dem. Väldigt många dagar känns skrivandet bara tungt och motigt och blä. Hur jag klarar mig genom dem? Med envishet, många koppar te, en del slösurfande på internet och gnäll därhemma: "Jag kaan inte, ingenting blir braa, buhuu..." Min man säger till åt mig att skärpa mig, och det är väl det enda man kan göra: kavla upp ärmarna och jobba ändå.
 
4. Vilken del av skrivprocessen är lättast för dig? Vilken är svårast?Nu råkar du fråga vid ett tillfälle då ALLT känns svårast ;-) Jag är i gnäll-och-slösurfandet-fasen. Men i allmänhet är hittepåandet roligast. Och ibland märkligt nog ofta redigerandet. Jag tycker om känslan av att putsa upp en text så att den blir så bra som möjligt. Svårast är ofta skrivandet...
 
5. Tror du att du någon gång kommer att skriva något som inte är i Fantasy-genren?Ingenting är omöjligt! Jag vill aldrig känna att jag fastnat i ett fack. En av orsakerna till att jag sett upp till Neil Gaiman är att han skriver så väldigt olika saker, allt från bilderböcker till noveller till svarta romaner till sagoromaner till serier till... Sån vill jag också vara när jag blir stor.
Men något övernaturligt, magiskt eller bara weird kommer sannolikt alltid att krypa in i mina texter...


Tack Maria för att du ville hälsa på här hos mig!
Tack Malin för att jag fick gästa din blogg! I morgon är det dags för turnéns sista stopp, hos Lopptorgets Karin Erlandsson.

Redo för bokmässan

Grön klänning av gammal loppisgardin

Eller ja, att jag är redo är ju en mild överdrift. Jag har beställt taxi till flyget i morgon 04.50 och sytt en klänning. Men jag är rätt nöjd. Nu måste jag bara packa och sova. Det går i en handvändning (speciellt det sistnämnda med tanke på att packandet säkert tar en stund). Kom ihåg att Maria gästbloggar här på fredag! Jag hör säkert också av mig bloggledes.

Iduns pyssel

Jag försöker sy och Idun har pysslat kort som hon tänker dela ut åt grannarna under tiden. Hon har svårt att skilja på E och Ä och kollar noga med mig om hon stavar rätt. Fast jag kan inte låta bli att tycka att det är urgulligt att hon spontant skulle skriva täläfån, pakät och präsäntpapper, precis som hon uttalar det.

the Secret

Jag måste ännu blogga lite till om Attraktionslagen. Jag bläddrade i boken The Secret- Hemligheten, som ganska långt verkar handla om samma saker som jag bloggade om här.

Bland annat två saker jag läste fick mig att ifrågasätta teorin ännu mer. Låt mig citera:

1. "Varför tror du att en procent av befolkningen tjänar omkring 96 procent av alla pengar? Tror du att det bara är av en händelse? Det är ordnat på det sättet. De vet något. De känner till Hemligheten ..."

Kom igen. Det finns som sagt begränsat med tillgångar. Att 1% av befolkningen tjänar 96% av alla pengar beror på att de övriga 99% inte gör det. Om alla skulle bli stenrika skulle ingen vara det, om ni förstår vad jag menar. Att några har massor med pengar är helt beroende av att andra inte har det.

2. Se dig själv leva i överflöd, så kommer du att dra till dig det. Det fungerar alltid, för alla människor.

Kom igen. Hur kan man säga så? Alla kan absolut inte leva i överflöd. Det FINNS inte sådana resurser på jorden. Och just därför är det så outsägligt egoistisk och girigt att försöka roffa åt sig mera när vi redan har det så bra (jag tvivlar nämligen på att det är riktigt fattiga människor som hinner fördjupa sig i the Secret).

Sen undrar jag en annan sak. Varför skall det här med Hemligheten handla så mycket om den personliga framgången och rikedomen? Ifall the Secret fungerade på riktigt undrar jag varför man inte uppmuntrar anhängarna att kanalisera all tankekraft till att göra världen bättre för dem som verkligen har det illa ställt. Det känns minst sagt fånigt att visualisera hur man drar till sig en Ferrari bara för sitt eget höga nöjes skull när man en gång (enligt teorin alltså) skulle ha chansen att få fred på jorden, slut på hungersnöden, ta kål på alla våldsbrott och rätt och slätt göra jorden till ett paradis.

Fula gubbar och inbrottstjuvar

Pia bloggar så underbart om sin barndom. Speciellt en passage fick mig att skratta igenkännande.
 "Jag var ganska rädd för att bli förlamad. Till exempel när jag gick under en stor kraftledning som fanns i skogen bakom ladugården. Jag hade hört att man kunde bli förlamad om blixten råkade slå ner just när man var där under kraftledningen. Så jag höll alltid min högra hand i ett grepp som om jag höll i en penna när jag gick under den ledningen för om jag skulle bli förlamad kanske någon kunde vara snäll och sticka in en penna där och så skulle jag kanske kunna skriva ändå, ifall inte hela armen blev förlamad förstås. Då skulle det ju vara kört. Men om bara handen blev förlamad var det ju bra om jag kunde få in en penna där mellan fingrarna så att jag kunde fortsätta skriva."

Jag känner precis igen mig i hennes sätt att tänka ut möjliga följder av vissa risker.

När jag var liten gick det ett rykte i Nykarleby om en lömsk gubbe som försökte lura in barn i sin orangea Volvo med hjälp av karameller. Jag var rädd för honom, fast jag inte ens visste om han fanns på riktigt. Ibland när jag gick hem från skolan, eller från någon kompis och var alldeles ensam på vägen grabbade fantasin tag i mig. Om det just då kom en bil hade jag ett trick:
Jag stannade mitt i ett steg. Gjorde mig alldeles stel. Stod blickstilla tills bilen försvunnit. För jag tänkte att ifall jag lyckades stå tillräckligt stilla skulle mannen i bilen tro att jag var en staty och köra förbi utan att försöka lura in mig i bilen.
Det fungerade varje gång!

Jag var även rädd för att tjuvar och mördare skulle smyga sig in i vårt hus om natten. Men också där hade jag en plan. Jag tänkte rädda mig genom att krypa in under sängen och hålla fast mig i sängbottnen, underifrån, som en fluga i taket. Då skulle tjuven inte se mig, eller känna mig, även om han stack in en trevande hand eller ett kvastskaft under sängen. Som tur behövde jag aldrig testa just den planen. Tanken på att mina armar och ben inte var tillräckligt starka föresvävade mig inte för en sekund. Det var tur det. Jag kände mig tryggare med en plan.

Jag som klurig tioåring (?) tillsammans med min häst Nanda

Roligt i huvudet

Jag skulle ta några foton för tidningen på mitt favorit-träningsställe, Studio Z. Efter fotosessionen blev jag kvar där på Zumba Toning. Och medan vi dansade fram med hantlar i händerna spann jag vidare på en idé som jag fick när Caj kommenterade ett mystiskt ljud som hördes från vinden medan han och jag satt i allsköns ro och drack kaffe och läste böcker tidigare under dagen. Jag kom på en massa lustigheter medan mina klena armmuskler skakade av den fysiska ansträngningen.

När jag kom hem rusade jag upp på viden, svettig och eländig (jag har fortfarande inte kommit mig i duschen. Tro mig, det är dags.) och skrev synopsis. Hittade på namn och karaktärer och försökte få nån logik i det hela. Jag vet förstås inte ännu om det här infallet kommer att sälla sig till idéerna som aldrig blir annat än just idéer. Eller om det är en tanke som faktiskt kommer att få en färdig form. Det hänger mest på min ihärdighet, nu då jag idén och karaktärerna är uppskissade i grova drag. Kanske jag får försöka många gånger innan det blir till något. Kanske ingen nånsin vill ge ut det. Eller så blir det fantastiskt. Så långt behöver jag inte tänka än.

Det är roligt att gå igång på sin egen fantasi. Så brukar jag tänka. Det spelar inte lika stor roll om någon vill ge ut det jag skriver, så länge jag själv har roligt medan jag skapar. Och oj vad jag underhåller mig själv i mitt eget huvud när jag kommer igång. Det är jättekul. Jättejättekul!

Mitt recept på lycka

Jag fick låna en cd idag.

The Success Secrets 

"they" Don't Want You to Know About 

Introduction to the 14 disc Series 

YOUR WISH IS YOU COMMAND 

How To Manifest Your Desires.

Jag är visserligen inte särskilt intresserad av att bli (framgångs)rik, men jag ville ge cd:n en chans eftersom de som lånade ut den till mig är väldigt trevliga.

Men nej. Ju mer jag lyssnade, desto mer ryggade jag tillbaka. På sätt och vis tror jag nog på the Law of Attraction, alltså att man kan påverka utgången av sin tillvaro med hjälp av sin attityd, men jag tror det ligger en stor fara i att tro att man är allsmäktig herre över sitt eget öde och sin egen framgång.

För det första betonades framgång i form av pengar väldigt starkt. Vem som helst kan bli miljonär bara man tänker rätt tankar. Det tror jag inte på. Tillgångarna i världen är begränsade. Girighet tar alltid något från någon annan. Om jag skall leva över mina tillgångar (vilket vi alla i väst redan gör med råge) påverkar det någon annans liv negativt. Den enes bröd, den andres död. Det finns en anledning till att girighet är en av dödssynderna.

För det andra tänker jag på vad som händer när det trots allt går illa för en människa som bygger upp sitt liv på tanken om att hennes lycka baseras på hennes egen förmåga att visualisera den. Tänk dig detta scenario: en människa som helt har gått igång på teorierna som Kevin Trudeau (snubben som skapat materialet på den 14 cd-skivorna) presenterar är med om en bilolycka och blir förlamad. Eller får ett barn som har ett livshotande handikapp. Eller drabbas av en depression. Eller förlorar sitt jobb och sin inkomst på grund av faktorer som ligger helt utanför hennes egen makt.
Blir det inte värre om hon tänker att det är hennes eget fel att hon inte har det så bra? Jo, det blir det. Genom att inbilla sig att man har total makt över sitt eget liv gör man sig själv till Gud, en roll som är helt omöjlig att leva upp till. Det händer alltid saker vi inte kan påverka. Om vi då klandrar oss själva eller försöker tänka oss ur det kanske det slutar med att vi bär på en massa skuld över att inte räcka till eftersom vi inte lyckades tänka oss fram till ett perfekt liv.

Jag tror att hemligheten ligger i förnöjsamheten. Att se på vad man har och vara tacksam. Jag säger inte att man skall finna sig i dåliga situationer. Visst är det nyttigt och viktigt att ta sig ur lägen där man känner att man hamnat fel. Det är viktigt att tänka på vad man gör så att man faktiskt trivs med sin vardag. Men att sträva efter framgång och pengar, att sträva efter mer, mer, mer, tror jag inte är bra. Det är trots allt i relationerna och vardagen lyckan hittas. Lyckan och lugnet. Inte i pengarna, eller i framgångarna, eller i en ytlig bekräftelse av en beundrande publik, eller i berömmet från kritikerna. Det är i det lilla livet, det som var och en har runt omkring sig, som lyckan hittas.

Och när man slutligen kommer till det läget att man verkligen älskar sitt liv, då skall man kämpa för att förbli tacksam och ödmjuk. Inte tro att lyckan är något man har erövrat för alltid, eller något man har tillskansat sig för att man är så fantastisk och för att man har gjort rätt, i motsats till alla olyckliga, misslyckade individer runtomkring. För så är det naturligtvis inte. Det kan alltid hända saker. Folk man älskar kan dö, man kan bli sjuk, man kan förlora allt man äger i en handvändning. Det händer inte ofta, men det finns inga garantier i livet. Därför skall man njuta av det man har, medan man har det. Det är då man är som lyckligast, tror jag.

Jag har letat efter dig

Som jag nämnde här fick jag Sara Razais bok Jag har letat efter dig på posten häromdagen. Jag försökte hålla mig från att börja läsa den eftersom jag ville ha upplevelsen framför mig. Men vet ni vad? När jag en gång hade börjat läsa kunde jag inte sluta.

Jag hade läst en recension innan som avslöjade för mycket och vill inte förstöra läsningen för någon med att avslöja särskilt mycket om handlingen. Några av de allra vackraste citaten upprepades i recensionen, det hade varit så mycket bättre om jag fått överraskas av dem själv. För vackert formulerade, det är de, jag förstår precis varför recensenten valde att nämna dem.

Jag har några gånger på sista tiden hävdat att jag inte märker ett dåligt språk ifall berättelsen är tillräckligt bra. Det jag inte har nämnt är att jag däremot verkligen ser och uppskattar ett underbart språkbruk när det dyker upp, speciellt om det införlivas i en intressant berättelse. Och Sara skriver alldeles fantastiskt. Så många snygga formuleringar, och så många känslor som starka stämningar som förmedlas mellan raderna. Hela berättelsen genomsyras av ett vemod och en längtan som gör att man nästan tror man är med om allt som händer i boken själv.

Och karaktärerna då. Som man tycker så mycket om trots deras bagage och sätt att handla. Beskrivningarna och gestaltningarna gör att man kan se allting framför sig, och eftersom handlingen utspelar sig i Åbo är det bekanta miljöer det handlar om för mig.


Det enda jag önskar är att den hade fortsatt lite längre. Jag vill veta vad som händer sedan!

Så tack Sara för en njutningsfull läsupplevelse! Du måste skriva flera böcker!

Dopet

Vi var förresten på dop i söndags. Min ljuvliga lilla brorsdotter Lone Miranda döptes av sin farfar prosten. Det var ett mycket lyckat kalas. Idun och Tova sjöng till och med en sång för Lone under dopet, det var modigt av en två- och en fyraåring, tycker jag. De satt på golvet med ryggen mot alla andra och tittade på sin lilla nya släkting medan de sjöng. Så fint, så fint!

Och sen åt vi supergoda pajer, läcker tårta och annat som fick snålvattnet att rinna (som till exempel Klingenbergsklassikern amerikanare... fast numera är det nog bara Jonas som bakar dem tror jag.)

Tova och Idun sjunger Gud som haver för Lone

Lone, Saija, Tova och Jonas

På ett bra kalas kan man hjula över hela golvet

Underbara Lone och jag

I morgon kommer Jonas och Saija hit och sover över. Det är alltid lika roligt. Jag tycker det är så synd att vi inte bor i samma stad. Vi har försökt övertala dem att flytta hit, tyvärr utan större framgångar. Det som är positivt med att de bor långt borta är att de inte åker hem till natten när de kommer. Vi kör nästan alltid samma koncept: god mat, avslappnat umgänge och film när barnen har lagt sig. Det funkar varje gång.

Min kärleksformation

Lovis har ett hjärta i sitt högra öga. En liten, mörkare fläck som formar sig som ett hjärta när pupillen utvidgas. Det är magiskt.

I morse när morgonsolen sken in genom fönstret syntes hjärtat extra tydligt.

Jag: Lovis det är nog så häftigt och fint att du har ett hjärta i ögat.
Lovis: Jag vet. Vet du varför jag har det?
Jag: Nä?
Lovis: Det är för att jag älskar er. Det är min kärleks..form..ation.

Se bara!

Den sött formulerade frågan

Idun: Mammaaaa?
Jag: Ja-a?
Idun: Är jag bra att ha?

(Svaret blev givetvis JA! Ja ja ja, du är jättebra att ha.)

En fråga om smink

Så här på ålderns höst har jag upptäckt att jag ofta är riktigt mörk under ögonen. Jag är säker på att jag inte hade samma problem för tio år sedan.

Finns det något effektivt elixir jag kan kleta dit när jag vill vara fin och se piggare ut än jag är i verkligheten? Typ någon form av smink i en ljusare ton än mina mörka ringar. Tips emottas tacksamt.

Meddelande till mig själv

Malin, nu slutar du att titta på talangjaktsklipp på youtube, torkar tårarna och börjar jobba!

Billig kunskap

Ibland tänker jag på hur billig kunskapen är nuförtiden. Fast jag skall kanske inte prata om kunskap, kunskap är något som finns inom i en människa. Vi har inte så stor kunskap idag, tror jag. Vi är bättre på att leta reda på tillfällig information.

Just kom jag till exempel att tänka på en sång som jag har hört för många år sen. Jag kom inte ihåg vad den heter, eller vem som framförde originalet, eller riktigt hur den lät. Jag kom bara ihåg en fras. Googlade den. Och hittade låten omedelbart. Jag tror att jag har letat reda på exakt samma låt, på exakt samma sätt för ett par år sedan. Ändå kom jag inte ihåg vad den hette. Bara att den fanns.

Visst är det bra på många sätt. Förr letade man säkert i veckor efter sådant som man hittar på sekunder idag. Å andra sidan tror jag man kom ihåg det man hittade då. Man visste hur svårfångad kunskapen var, och höll fast i den.

Jag undrar vad som händer i våra hjärnor när vi inte längre behöver kämpa för att få reda på och hålla fast i information. Vi, som hela tiden genomströmmas av ett informationsflöde, behöver ju aldrig egentligen komma ihåg något. Våra hjärnor behöver bara fungera med närminne (mitt fungerar dessutom dåligt), all kunskap finns på andra ställen. Utanför våra huvuden. Ofta i elektronisk form. Det enda vi behöver komma ihåg är var vi skall leta efter informationen

Om vi jämför vårt sätt att fungera med personer som är födda i början av förra seklet är skillnaden enorm. Det här märker jag när jag pratar med min farmor. Hon kan en massa berättelser, detaljerade anekdoter från trettio-, fyrtio-, femtiotalen. Vissa av dem har jag hört många gånger. Och jag skulle ändå aldrig förmå återberätta dem.

Jag tänker att det kräver en närvaro för att minnas saker så detaljerat. Det krävs en förmåga att koncentrera sig på nuet. Själv är jag ofta på väg till nästa etapp i tanken. Om jag har en kamera med mig fotograferar jag istället för att se hur det ser ut på riktigt. Om jag går på en intressant föreläsning antecknar jag febrilt för att kunna läsa allt det kloka senare (alltför sällan gör jag det). Och när jag surfar på nätet sparar jag bilder och texter för att fördjupa mig i dem senare, men kommer aldrig så långt eftersom jag har hittat nya, intressanta flöden att kasta mig in i för en stund.

Förr kunde man mycket om litet. Numera kan vi litet om mycket. Jag undrar vilket som är bättre.

Boklistan

Jag hittade en boklista på Underbara Clara som jag kände mig nödgad att fylla i. Kopiera gärna och gör din egen!

BOKLISTAN

Första vuxenboken jag läste och verkligen gillade: Jag minns inte säkert, men jag tror det var en bok som hette Hotellet. Det jag blev mest berörd av var en scen där en av huvudpersonerna blir ihjälstucken med en kniv, det kom så oväntat och kändes som om jag själv nästan blev mördad. Lika förvånad som huvudpersonen blev jag åtminstone. Trovärdig gestaltning där.

Bok som förändrat mitt liv mest: Kanske något av Peter Pohl. Ingen kan få en att förstå utsatthet som han. Så bra.

Bok jag tycker är överskattad: Jag har stora fördomar mot Knausgård, men de fördomarna är helt ogrundade eftersom jag inte har läst honom än. Det känns bara så oerhört hypat. I allmänhet läser jag inte särskilt mycket av pliktkänsla. Att jag ofta låter bli tungviktare kan göra att jag stundom känner mig som en andra klassens bokmal. Men för mig är och förblir läsningen i första hand en njutning och en form av underhållning.

Författare vars böcker jag försöker gilla men inte lyckas med: Murakami. Jag har bara läst en bok av honom, den var helt okej, men jag hade väntat mig att sugas in i berättelsen mycket mer. Men oftast slutar jag läsa om jag inte tilltalas av boken.

Klassiker jag hävdar att jag läst men aldrig tagit mig igenom: Jag brukar inte ljuga om böcker. Det är helt onödigt.

Författare vars böcker är underskattade: Stephenie Meyer. Många påpekar bristerna i hennes språk, men jag måste erkänna att eventuella språksvagheter helt gick mig förbi bara för att jag tyckte att storyn i Twilight-böckerna var så spännande. Jag tycker att dramaturgin fungerar. Meyers bok The Host är också väldigt bra. Jag beundrar folk som kan berätta en medryckande historia.

Jobbigaste bok jag läst: Jag slutar som sagt ofta läsa böcker med för mycket motstånd. Jag minns å andra sidan att första delen i Sagan om ringen var motig i ca hundra sidor, men den var verkligen värd att hålla fast vid.

Läser helst: Romantiska, spännande böcker med fantasyinslag där trovärdigheten är lika stor i alla delar: karaktärer, miljö, relationer och handling. Dessutom skall böckerna gärna innehålla oväntade möten, udda karaktärer som blir vänner och så skall de vara skrivna med humor utan att för dens skull kännas krystade. Det är inte helt lätt att hitta böcker som klarar av att leva upp till kraven, men de finns. Tack och lov.

Önskar att jag läste mer: Djuplodande böcker med street cred som gör mig smart och allmänbildad.

Bästa barnboksförfattaren: Barbro Lindgren, Roald Dahl, Tove Jansson, Astrid Lindgren, Ulf Stark, Peter Pohl. Frida Nilsson. Åh, det finns så många och jag har säkert glömt en massa.

Gillar jag inte längre som jag gillade förut: Kriminalromaner. Det är inte det att jag har slutat gilla dem, egentligen, men jag dras inte alls till dem på samma sätt som för några år sedan och har nästan helt slutat läsa dem. De kommer lite för nära verkligheten. Det är en annan orsak att jag lockas av fantasy eller magisk realism, jag behöver distansen till verkligheten för att inte bli för rädd.

Roligaste bok: Trilogin om det hemliga sällskapet av Claes Hylinger. Alldeles fantastisk. Så otroligt lustigt skriven. Jag börjar fnissa bara jag tänker på den. Och just nu håller jag på  med Caitlin Moran (på sidan om fyra eller fem andra böcker på hälft), och även om läsningen har avstannat så har jag skrattat högt väldigt många gånger hittills.

Bok som berört mig mest: Jag saknar dig, jag saknar dig av Peter Pohl och Kinna Gieth. Ingen bok har fått mig att gråta så mycket, och så många gånger.

Recencera din senast lästa bok: Bloodlines av Richelle Mead. En spinoff på den utmärkta serien Vampire Academy. Dessvärre levde den här boken inte upp till förväntningarna. Författaren berättar i efterordet att hon hade stora problem med att få till boken, och tyvärr märktes det. Jag skall ändå ge fortsättningen en chans.

Leveransen

Äntligen fick jag hem mitt senaste adLibris-paket. Två barnböcker av Frida Nilsson (planerar läsa åtminstone apstjärnan för Lovis, jag har läst den förr och den är jättekul!), en bok av författaren till Daughter of Smoke and Bone (jag trodde att den skulle vara mer som ett seriealbum och blev glatt överraskad) och min kompis Saras bok Jag har letat efter dig, som jag sett fram emot att läsa väldigt länge.

Och på tal om begåvade bekanta: nästa fredag, alltså den 28.9,  får den här bloggen besök av Maria Turtscaninoff som gästbloggar här. Bara roliga saker alltså!

Ett erbjudande du inte kan motstå

Vår granngård är till salu. Världens mysigaste hus. Köp det ifall ni vill ha trevliga grannar,  längtar efter att bo i ett lugnt område med cykelväg hela vägen in till stan (2,5 kilometer), önskar er en trädgård full med äppel- och körsbärsträd och kan tänka er att i ett av Jakobstads äldsta hus. Som bonus kan man få ingå i vårt mjölkhämtarlag där vi och de andra grannarna turas om att hämta ekomjölk från en bondgård i närheten. (Och jag kan kanske hyra in mig i ateljén på er gård, om ni inte vet vad ni skall göra av den.)

Bilden lånad härifrån

Det är bara plus med att bo här. Extra bra är det om man har barn som är födda någon gång mellan 2001 och 2008, för då har också de någon att leka med. (Är man född -06 eller -07 är man riktigt i smeten, av dylika barn finns det sex stycken inom en radie av några hundra meter.)

Så. Välkommen till Gammelklockars. Vem hinner först?

Bokmässan

På festen i torsdags pratade jag med mina medskribenter Andrea Svanbäck och Julia Wiraeus om bokmässan i Göteborg. De uppmanade mig att hänga med då vår bok Det luktar inte skall presenteras på torsdag och lördag nästa vecka. Eftersom jag funderade på att åka redan innan jag visste att vår bok skall vara med, och till och med hade sökt resestipendium för att kunna göra det, tog jag tag i planeringen på allvar i dag.



Och vilket flyt jag hade! Jag ringde kulturfonden som skulle återkomma med skriftligt besked, men som redan nu lovade att jag kan räkna med resestöd från dem. Min kompis Sara lovade att jag får bo hos henne och förlaget lovade skicka biljetter till mässan åt mig.

Så nu är det bara för mig att boka flyg till Göteborg nästa torsdag. Det blir så roligt! Hurra!

Förlagsfesten

Jag lovade att jag skulle blogga mera om förlagsfesten. Jag trodde att jag hade tagit en massa bilder, men jag hade bara tagit tre och kvaliteten på samtliga är skrattretande dålig. Det beror givetvis inte på objekten utan på hasten med vilken jag förevigade dem.

Roligt var det. Jätteroligt. Jag hade på känn att det skulle finnas en hel del bekanta där och visst hade jag rätt. Redan innan festen träffade jag på Maria, som i sin oändliga godhet lät mig få skjuts med hennes taxi till festen. På plats fick jag prata med Heidi, Jenny, Sara, Peppe, Kaj, Linda, och många fler, dessutom fick jag nöjet att prata med nya människor, som Maija och Pia. Maten var utmärkt, vinet gott och efterrätten så läcker att jag ångrar att jag inte tog mera, som jag planerat från början.

Hoppas jag får gå på flera förlagsfester. Men det tror jag nog. För nu när jag har lyckats skriva två böcker kan det väl inte vara störtomöjligt att klämma ur mig ännu fler? Det är ju trots allt det jag allra helst vill göra här i livet.

Fantasy-Maria, Roman-Kaj och Poesi-Heidi

Bloggdrottning-Peppe och Pleppo-Kaj

Grafik-Pia och Minkompis-Heidi

Koncentration

Jag och barnen är på Ikea. Jag vilar mig i olika sittmöbler, barnen skriver listor och leker med allt möjligt. Ikea är skönt när det är lite folk på plats, man har mycket tid och saknar mål och mening. Jag har full förståelse för att protagonisten i boken Borta bäst gick till Ikea varje dag för en tupplur

Förlagsfesten igår var jätterolig! Jag är glad att jag gick. Bloggar mer om den en annan gång, jag har några bilder och vill länka lite, och det är osmidigt via mobilen.

Ja och så blir det barnboksutgivning på våren. Äntligen! Så oerhört glad är jag. Dessutom blir det troligen en tredje upplaga av Patrik och Pensionärsmakten i samma veva. Äntligen där också, de första två har ju varit slut ett tag.

London

I ett skede hade Caj, jag, Lovis och Idun bestämt oss för att flyga till Singapore för att hälsa på våra kompisar K och F i november, men efter att vi tabbat oss med bokningen och missat de biljetter vi hade råd med blev det inte av. Besvikelsen var stor.

November såg ut att bli en dyster månad med en massa jobbuppdrag, men mina jobb är inte det enda jag har bokat: jag har just reserverat biljetter till en långhelg i London tillsammans med min goda vän Johanna, som jag delade bäddsoffa med under ett år i Paris. Jag skall få resa! Hurra!

För två år sedan återvände Johanna och jag till Paris med Sara och Sara, som också bodde där samtidigt som vi. Resan hade Caj fixat åt mig som överraskning på trettioårsdagen, det är nog den bästa present jag någonsin har fått. Han hade konspirerat med mina vänner, arrangerat och bokat resa och boende, så för mig var det bara att hoppa på planet och åka iväg på utsatt datum. En dröm.

Det var så roligt! Och nu kom Johanna och jag, via väldigt många kringelikrokar (vi hade t.ex. planer på att vandra i Cinque Terre, idéer om att vandra till Santiago de Compostela, samt en tanke att resa till Marocko. För att inte tala om att bada i Ungern) fram till att vi skall träffas i London en helg i november. Jag har just bokat resan. Det kommer att bli så roligt! (Sara och Sara, om ni vill hänga på är det fritt fram!)

Så: vad får vi inte missa i London? Jag har bara rest igenom några gånger och känner inte till staden alls. Ös på bara! (Jag är framförallt intresserad av restauranger med god mat och tips på bra boende.)

Sara, Sara, jag och Johanna i Paris 2010

Ett stolt bröd

Jag fick lite surdeg av min mamma, hittills har jag alltid misslyckats på ett sätt eller annat, (vanligt bröd är jag bra på, surdegsbröd däremot... njä.) men idag... tror jag att det lyckades!

Jag tog just ut brödet ur ugnen. Eftersom det fortfarande är hett, jag just skall gå och lägga mig och jag ändå varken känner smaker eller dofter eller kan andas genom näsan kommer jag inte att äta av det ikväll. Men visst blev det snyggt?

Jag är alltså fortfarande sjuk. Det här är helt sanslöst, jag har varit frisk i flera år och nu attackerar allt mig på en gång. Mina men efter visdomstandsoperationen börjar ge med sig, istället har jag råkat på en dunderförkylning med allt vad det innebär av muskelvärk, huvudvärk, bihålesmärtor och örondunk, och ännu ett våldsamt magkatarrsanfall i helgen. Jag vet att jag börjar bli långrandig i mina sjukdomslitanior, men jag har inget annat att komma med eftersom jag bara är sjuk hela tiden. Det är urtråkigt. Ni kan läsa andra, roligare bloggar under tiden, som till exempel Annes, Amandas, Peppes, Linns, Evas eller Maricas. Eller kanske Pias eller Hannas eller Ajas, som alltid är inspirerande och vackra. Eller kanske ni vill ta del av några trevliga författarbloggar, som till exempel Marias, Jennys eller Minnas? Det finns en massa andra, fina jag också kunde sprida budskapet om. Men nu värker huvudet och jag kan varken tänka eller länka klart. (Och så är det dags för mitt efterlängtade shot nässpray. Ah!) Godnatt.

Malin informerar

Jag tycker det har varit alldeles för mycket sjukdomsprat här på bloggen på sista tiden, nu känner jag att det är dags för lite information. Jag har inte tänkt ut vad jag skall informera om, men jag kommer nog på något vartefter. Nu börjar jag.

1. Jag funderar ganska ofta på hur länge världen kommer att kunna fortsätta i den här galna riktningen med hysteriskt konsumerande och överförbrukning av naturresurser. Jag iakttar och noterar vad som händer, hittills har jag kommit fram till att det inte skulle förvåna mig om världen kommer att vara med om något omvälvande inom en snar framtid. (Tänk undergång i någon form) Kom ihåg var du läste det först. (Hoppas det var här.)
2. I en inofficiell snabbläsartävling bland bokmalar på twitter ligger jag i täten. Just nu har jag läst 120 böcker under detta kalenderår. Siffran torde stiga till 121 innan kvällen är här. Hon som är etta hade läst 120 böcker när jag låg på 118.
3. Om du (eller dina barn, eller dina vänner) skall äta soppa och den är het kan du med fördel pluppa i några isbitar. Då svalnar soppan väldigt snabbt. Jag tipsade om det här i en kommentar på Evas blogg för ett tag sedan, och insåg att det här är ett bra tips som alla behöver få ta del av.
4. Det är inte längre obligatoriskt att äta ärtsoppa på torsdagar. (Detta var en utfyllnadspunkt medan jag funderar på vad jag kan informera er om.)
5. Jag är nästan helt färdig med manuset och skall skicka in det ännu idag. Jag har funderat på bokens sista mening i flera dygn. Tur att orden som föregår just den meningen inte tog lika länge att komma på.
6. Idun är på kalas just nu. Inför kalaset fick hon ett fint inbjudningskort. Jag har helt underskattat inbjudningskortens betydelse. I flera dagar har hon nämligen burit omkring på kortet, tittat på det, beundrat det och funderat på kalaset. Jag fattade inte hur stort ett inbjudningskort kan vara för ett barn som snart skall fylla fem. Men nu vet jag och känner mig nödgad att informera om saken.
7. Ännu hinner du delta i Fontana Medias barnbokstävling, tävlingstiden går ut 11.1. Jag har tänkt delta, men har inte skrivit ett ord ännu. Jag får nog rappa på nu om jag skall hinna.
8. Om man gillar risgrynsgröt men ogillar att stå vid spisen och röra om i en kastrull i en timme går det bra att bygga en egen grötkastrull: placera en stor metallskål i en vanlig kastrull som du fyllt med 5-10 cm vatten. Blanda mjölk och risgryn i skålen (vanliga grötproportioner) och koka hela härligheten i ca 1,5 h, utan att röra om. Det fungerar utmärkt, kokar inte över och är mycket gott.

Åtta punkter är rätt lagom, eller hur?
Jag tänkte väl det.

Sjuk

Jag hade tänkt sova ut nu när barnen är borta över natten. Istället vaknade jag halv sex av att halsen värkte och av att jag frös som en hund som har varit och simmat. Det tog fyra timmar, en täcke, en filt, två långärmade tröjor, ett par raggsockor och en brännhet vetedyna innan jag fick upp värmen någorlunda. Brr. (Nä, jag har inte feber, det har jag aldrig. Min normala temperatur ligger där mellan 35 och 36 nånstans. Steget till 37 är långt. Och kallt.)

Nu skall jag kurera mig så att jag blir frisk till förlagsfesten och manusdiskussionen på torsdag. Jag har hittills druckit två stora koppar svartvinbärssaft med honung. Det är ju åtminstone gott.

Min längtan

Maria hade en rolig lista på saker hon aldrig kommer att göra på sin blogg. Jag gör en egen variant.

Dessa saker längtar jag inte alls efter.

1. Att bli snuskigt rik
2. Att åka till rymden (jag skulle tacka nej direkt om så självaste Fuglesang bad mig)
3. Att hoppa fallskärm
4. Att ha en barnflicka
5. Att klara av att springa ett maratonlopp

De här sakerna längtar jag däremot efter

1. Att skriva en jättebra bok
2. Att kunna somna om på morgnarna
3. Att Finland skulle bli ett mycket varmare och behagligare land
4. Att ha städhjälp
5. Att sluta identifiera mitt egenvärde med mina prestationer

Beträffande punkt nummer 4: vi köpte faktiskt in fönstertvätten från en städfirma i år. Det var välplacerade pengar. Jag är så otroligt nöjd. Varje gång jag tittar ut genom fönstren tänker jag: "Så rent. Och jag behövde inte lyfta ett finger. Ah!" Jag njuter verkligen.

Vad längtar du efter? Vad längtar du inte alls efter?

Klotter

Barnen åkte till mitt barndomshem över natten. Jag kollar igenom manuset en sista gång, pratar i telefon och klottrar. Jag har fredagskänsla. Har du?

Dubstep

Det här är så sjukt snyggt, kontrollerat och musikaliskt att jag inte kan hålla mig utan måste dela klippet med er.

De som uppträder heter Cyrus (han tävlar) och Comfort (hon är en så kallad All Star), och koreografin visades under senaste avsnittet av vår favoritserie So You Think You Can Dance. Bara finalen kvar nu.

Hemliga identiteter

Jag sitter vid datorn. I ögonvrån ser jag Lovis tassa in i vårt sovrum. Hon ålar sig in under sängen.
Jag: Hej Lovis! Vad gör du?
Lovis(viskar med mystisk röst): Det är inte jag! Det är Pappa!

(Jag gick inte på det.)


(Barnen har förresten börjat kalla Michael Bublé för "Klaark Nåmen". Kopplingen där är inte helt glasklar, inte för mig och Caj i alla fall.)

Auberginekaviar

Den här rätten (nå, det är inte en rätt, mera ett tillbehör) gjorde jag första gången till min svägerska Saijas möhippa förra året. Det är gott! Passar utmärkt på bröd, eller som tillbehör på en buffé, eller kanske med pasta (Det har jag inte provat, men är ganska säker på att det kunde fungera). Receptet kommer från min matbibel (nåja, en av dem), Kärlek, oliver och timjan av Anna och Fanny Bergenström. Det är en av de bästa kokböcker som finns, för allt är gott, och allt blir bra och varierat trots att ingredienserna inte är särskilt konstiga. Skall man ha en kokbok är det den man behöver.

Och eftersom jag är bekväm av mig skriver jag inte av receptet utan fotograferar det. Varsågoda!

Dagens tips

Efter visdomstandsutdragningen för två veckor sedan låg jag nästan bara i sängen och sov och läste. Efter ett tag började jag visserligen vistas uppe, men stannade ändå hemma. I tio dagar gick jag omkring och såg sunkig ut, tvättade håret alltför sällan och klädde inte ens på mig alla dagar. Gick knappt utanför dörren. Gjorde obefintligt med hushållsarbete.

En sen kväll åkte jag till K-Supermarket och handlade grönsaker. Det kändes ... exotiskt. Två dagar senare åkte jag både till dagis för att hämta Idun och med hela familjen till Citymarket för att veckohandla. Och därefter, i lördags, åkte jag faktiskt ända till Munsala, till min mommos villa. Och idag, mina vänner, idag har jag sminkat mig och varit på ett möte.

Det är förvisso roligt att träffa folk och göra vanliga saker igen, men ni anar inte hur skönt jag har haft det här hemma. Jag är helt nyförälskad i vår säng (den är SÅ SKÖN!), jag har tagit det lugnare än på många år och bortsett från min hemska tand-och huvudvärk har min konvalescens varit rena rama semestern.

Jag rekommenderar naturligtvis inte att man tar bort tänder i onödan för att få lite ledigt. Jag har ju inte mått bra, direkt. Men alltså. Vad skönt det är att inte göra någonting. Att släppa kraven ett par veckor och inte producera något alls. Det är något jag verkligen rekommenderar.

Klokt, Clara

Lyssna på det här.
(Jag tycker att Underbara Clara ofta är en klok och förnuftig människa.)

Peculiar Children

Just nu läser jag Miss Peregrine's Home for Peculiar Children. Spännande, magiskt och stämningsfullt. Hittills kan jag rekommendera boken, även om den hade en något trög inledning. Jag är ungefär halvvägs nu, och berättelsen har fått upp farten. Dessutom gillar jag illustrationerna, fotografierna som gör storyn ännu mer levande.

Nuförtiden blir jag helt förbluffad och mycket imponerad över olika skribenters förmåga att få ihop en historia. Det som kan verka självklart och ganska enkelt när man läser det har krävt en massa arbete innan det tänkts ut och skrivits ner. Det är lätt att sopa idéer under mattan som simpla och enkla, men man måste komma ihåg att de uppstått ur ett nästan-ingenting. Det är så mycket svårare än man tror!

Och den här berättelsen är inte alls enkel, vilket gör tankearbetet bakom den ännu mer imponerande. Ibland undrar jag om författaren Ransom Riggs själv har allt på klart, men det tror jag nog han har, jag är bara för trött för att hänga med i alla kringelikrokar om (SPOILER ALERT!) vad som händer när man manipulerar tiden (även om det i den här boken inte är det centrala på något sätt). På riktigt tror jag det måste vara något av det svåraste som finns att få trovärdigt. Jag har hört på en podcast om det en gång, vill jag minnas, ett avsnitt av Writing Excuses. Dels måste man komma på hur tidsresorna påverkar samtiden och dåtiden (har man möjlighet att förändra något när man reser tillbaka i tiden eller kan man bara observera? Vad händer i framtiden om man reser tillbaka och manipulerar ett skeende? Och så vidare.)

Förresten: kan ni ge mig några bra boktips? Det är ju alltid spännande att få höra vad andra har läst och gillat.
Vilken är den bästa bok du har läst i år?
Tack på förhand. (Du blir inte illa ansedd om du nämner fler än en, jag vet att det kan vara svårt att hejda sig.)