Egenmäktigt förfarande

Jag lånade den augustprisvinnande boken Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson som e-bok, efter att ha hört om den både här och där. Det var först när jag började läsa den som jag insåg att jag bara snappat upp att den finns, aldrig vad den handlar om. Så här kommer en kort beskrivning, hittad på adlibris:

"Egenmäktigt förfarande är en berättelse om hur mycket vi är beredda att bedra oss själva i vår önskan att bli älskade, men också om hur svårt det är att inte utnyttja människors svaghet, och hur brutalt resultatet blir. Lena Andersson skildrar här hur det känns att utsättas för den stormande passionen utan att fullt ut kunna gå upp i den. Det är en detaljstudie i makt och besatthet, rolig och smärtsam om vartannat."

Jag kände pinsamt nog igen mig i Ester, huvudpersonen. Även jag har i min ungdomliga enfald inte fattat när ett önskat förhållande inte har potential överhuvudtaget, jag känner igen mig i det där att vackla mellan stolthet och förnedring och så vidare. Ändå blev jag i likhet med Jessi mycket irriterad på boken. Samtidigt som den innehåller drösvis med briljanta och skarpsynta resonemang (jag hade ständigt lust att anteckna eller på något sätt märka ut olika rader -vad jag skulle använda dem till har jag ingen aning om, men de var både snitsigt formulerade och innehållsmässigt ackurata) återspeglar den en pinsam del av verkligheten som jag på något sätt hade hoppats (fåfängt, gissar jag) att aldrig behöva konfronteras med längre, absolut inte på riktigt, men inte heller i fiktiv form. Temat i boken är maktbalansen i ett förhållande där den ena vill mer än den andra, varpå den andra beter sig väldigt vårdslöst med den makt hen får i och med detta.

(Jag hade för övrigt väldigt svårt att föreställa mig vilken ålder Ester och Hugo befinner sig i. Tänkte hela tiden att det handlade om 40-50-åringar, men jag vet inte. Nån annan som kan gissa?)

Egenmäktigt förfarande är liten och tunn, bara 123 sidor, men måste läsas ganska långsamt eftersom man tappar bort sig i ordvindlingarna annars. (Eller så är det bara jag.) På något underligt sätt kan jag nog rekommendera den, trots detta väldigt ambivalenta inlägg.