Bloggisk intertextualitet

Linn bloggade just om framtidsplaner, inspirerad av Janina. Ofta när jag läser andras bloggar får jag lust att blogga om samma sak. Och sådana här svallvågor går det förstås ofta inom bloggvärlden, det är trevligt, tycker jag. Jag föreställer mig att vi till viss del har olika läsare (samtidigt som jag tänker mig att alla läser Linns blogg), vilket gör att vi plötsligt är många som kan berätta vad vi tycker om en viss fråga. Ni och jag, alltså. Och Linn och hennes läsare och Janina och hennes. Till saken:

Linn frågade ifall vi som läser kan leva utan att ha ett specifikt framtidsmål eller en konkret plan på vad som ska hända. Så här kommenterade jag inlägget:

Bra inlägg! Jag tror inte att jag har ett så stort behov av konkreta planer, mera fantasier och en öppenhet inför att precis vadsomhelst fortfarande kan händ (typ att plötsligt skaffa höns eller sen lika plötsligt flytta till Åland. Eller åka utomlands i några månader). Ja, nu när jag tänker efter är det precis SÅ jag vill ha se på min framtid: ivrigt och med en massa idéer som inte känns omöjliga, men inte heller som något jag går under av att inte få uppleva. Så där har jag nog alltid varit, förresten. Jag har haft önskemål, men inga sådana där ”HIT MÅSTE JAG KOMMA”-planer. Sånt orkar jag inte med, det känns för bindande.

(ursäkta alla skrivfel i citatet ovan, jag blev tydligen så ivrig inför ämnet att jag inte kollade hur jag formulerade mig)

Jag funderar på framtiden, hela tiden. Tänker ut en massa möjliga scenarier. Men jag har faktiskt inga sådana där "måsten" kvar i livet, och det är riktigt skönt. De jag hade när jag var yngre var de vanliga: hitta en livspartner, få barn, få en utbildning, skriva en bok, i vilken ordning som helst. Och jag har Caj, jag har Lovis, Idun och Edda, jag är utbildad till formgivare och jag har skrivit fyra böcker.

Jag tycker det är superskönt att vara vuxen och ha uppnått alla de där stora sakerna i livet. Det är klart, inget varar för evigt, man vet aldrig vad som händer (plötsligt kanske jag glömmer ALLT jag en gång lärde mig under studietiden, haha. Nå nej, nå nej, menar snarare att det plötsligt kan dyka upp nya, konkreta målsättningar som känns jätteviktiga), men på det stora hela är jag nöjd och tacksam över var jag är i livet. Samtidigt som det ingalunda känns som om det är här jag kommer förbli för evigt.

Tack vare barnen befinner vi ju oss i en ständig metamorfos, och så där jobbmässigt vet jag aldrig heller vad som finns bakom nästa krök: kommer jag att få fler stipendier? Kommer mina böcker att fortsätta bli antagna? Man vet aldrig. Spännande. Och det är så många variabler som påverkar min vardag att det känns ganska svårt och stelt att sätta upp konkreta mål. Visst skulle jag gärna bo utomlands igen någon period, visst skulle jag gärna åka tillbaka till Canada och hänga med mina vänner där, så att alla mina gamla värdfamiljer skulle få träffa min nya familj, visst skulle jag gärna interraila med Caj och eventuellt också barnen genom Europa i något skede... men inget av det där MÅSTE ske för att jag skall känna att jag har lyckats. Tillvaron är ju bra som den är nu också.

(Förresten, ett mål har jag faktiskt. Det är att så småningom hitta ett hus, ett hem, vi kan köpa om vi blir kvar här i Mariehamn, vilket vi verkar bli. Ett hus som varken får oss att må illa på grund av att det är så osnyggt och mögligt eller som ruinerar oss. Det verkar omöjligt, men med tanke på att det mesta ordnar sig med tiden är det väl bara att vänta.)