Vinnaren är utsedd!

Efter flera, noggranna kontrollräkningar på hur många lotter som nu riktigt skulle finnas med i lotteriet blev det ingen mindre än Lotta som vann boken om Alberta Ensten och uppfinnarkungen. GRATTIS!

Lotta, kan du vara snäll och höra av dig till engulapelsin(a)gmail.com med dina kontaktuppgifter så ska du få en bok på posten!

(Ni andra kan köpa boken här eller här eller låna den på ett bibliotek i din stad.)

God jul!

GOD JUL!

Vinnaren!

Oj oj, jag har ju glömt att dra en vinnare i Alberta-lotteriet. Vilken skurk jag är! Och nu sitter jag i bilen på väg till Nykarleby och har inte riktigt möjlighet att fixa det. Men jag återkommer så fort det går och förlänger tävlingstiden: alla som kommenterat när jag drar lott är med! God julaftons-afton från bloggdiktatorn!

Julgodispapper

Förra året köpte jag greaseproof paper från Happy Monday. Det är överlägset bäst när det gäller att slå in julgodis. Snyggt, enkelt och så otroligt mycket smidigare än cellofan som bara går av i fel riktning och spärrar och har sig. Jag önskar att jag hade kommit på att beställa mer, tidigare i höst. Nu är det lite sent, vågar jag gissa. Men ett hett tips för nästa års julgodiskok, alltså: beställ papper av Lena!

Upp och ner

Ett roligt fenomen här på Åland är att jag har lärt känna massor med trevliga ...journalister. Okej, alla trevliga jag träffar är inte journalister, men många. Och de känner alla varandra. Igår var vi bjudna hem till Lisa och Anders på glögg och träffade flera andra som både de och vi känner. Några nya bekantskaper gjorde vi också.

Men trots att de senaste dagarna har varit bra (jag har försökt sova så mycket som möjligt och har ägnat mig åt trevliga aktiviteter som godistillverkning, paketering och pyssel) drabbades jag för en stund sedan av en häftig längtan hem till vårt eget hus. Bara för att det är så mysigt där på julen. Öppen spis och badkar, till exempel. (Dåliga exempel, det handlar nog mycket mer om stämningen och känslan där än om konkreta möbler, faktiskt.) Det går upp och ner i mitt boendekänsloliv, jag säger då det.

Broccolin

Jag började som sagt sticka en mössa. (Eller sa jag det?) Men nu har jag kommit av mig, det är kanske inte så smart att börja med svåra mönster när man inte har stickat på tio år. Jag sprättade upp ett par varv häromdagen och har svårt att studsa tillbaka. Men kanske den blir klar till julen.

Mössan jag stickar ser ut så här. Fast jag stickar min i grönt. När jag just försökte visualisera hur jag kommer se ut i min nya huvudbonad insåg jag att jag förmodligen kommer påminna om en broccoli. Nåja. Grönsaker är nyttiga och goda, så det kan jag stå för.

Den goda nyheten

Mitt i min koma-aktiga trötthet fick jag ett brev från författareföreningen! Jag har fått fem månaders arbetsstipendium, så nu har jag inkomsten säkrad fram till slutet av augusti nästa år.

Hurra! Hurra! Hurra för fonder som vill understöda det jag gör.

Och tack, tack tack så mycket!

Netflixtipsen

Just det, jag lovade ju dela med mig av mina tre Netflixtips! Här kommer tre dokumentärer som jag tycker ni ska se om ni orkar och vill.

1. Mortified Nation
Folk läser ur sina tonårsdagböcker inför publik. Så sjukt roligt. Mycket roligare än man kan föreställa sig. Jag har aldrig, aldrig skrattat åt en dokumentär så att jag har fått kramp i magen och tappat kontrollen. Det gjorde jag nu.

2.  No Impact Man
En man bestämmer sig för att leva ett år utan att göra något ekologiskt fotavtryck. Hans fru är med på det, men när hon inser vad det innebär blir hon lite perplex. All mat de äter ska vara producerad inom en radie på 40 miles från New York (där de bor) de använder inga fordon som drivs av annan energi än benenergi (de cyklar alltså, jag kunde absolut ha uttryckt det där på ett smidigare sätt), producerar inget avfall och stänger slutligen av elektriciteten till sin lägenhet. Mycket intressant och inspirerande på sitt sätt. Även om jag inte fick lust att leva på samma sätt fick det mig att inse hur mycket mer jag verkligen skulle kunna göra.

3. Blackfish
En dokumentär om späckhuggare i fångenskap, om deras enorma känsloliv och om hur en av dem, Tilikum, med tiden drabbas av en psykos och dödar flera av sina tränare.

Har ni andra tips? Jag tycker Netflix kan vara en sann djungel ibland, där finns en massa filmer och serier, men rätt många är dåliga, och dem orkar man ju inte sätta kväll efter kväll på att sålla igenom..

Julstress

Här har jag gått omkring och trott att jag inte är julstressad. Och så märker jag att jag är så trött att jag nästan går av. Det är kanske nu, när ledigheten hägrar, som jag släpper fram allt det där som har byggts upp under sommaren, hösten och vintern. Det har inte varit lätt att flytta, att ha en ettåring som inte sover särskilt bra, att försöka finna sig till rätta, att bolla två jobb, en skrivarkurs och en familj... allt har gått omlott hela tiden och vi är alla jättetrötta. Men mest märker jag förstås av min egen trötthet eftersom jag befinner mig mitt i den. Just nu är jag så slut att jag känner mig alldeles bedövad och bedrövad. Jag vill bara sova. Huset har inte blivit städat på flera veckor. Dammråttorna virvlar fritt, klädhögarna växer. Håhå.

Under julen ska vi åka hem till mina föräldrar. Vi kommer alltså att befinna oss i närheten av en massa vänner som vi inte har sett på alltför länge. Men när jag tänker på antalet människor jag skulle vilja träffa, antalet timmar jag borde vila och antalet dagar vi kommer vara i Nykarleby, ja då misstänker jag att ekvationen inte kommer att gå ihop. För nu när vi för en gångs skull faktiskt är lediga borde vi nog vila. Hittills, sedan början av juni, har Caj jobbat utan paus och när han har kommit hem har jag stuckit iväg för att jobba, vilket gör att vi inte har tagit det lugnt ett enda veckoslut sedan... ja när? Innan vi började packa i våras, antar jag. Det är inte konstigt att jag är trött, att vi alla är trötta. Så vi måste se till att faktiskt vara lediga när vi är lediga, i bemärkelsen att vi inte har en massa program. Hur roligt det än skulle vara.

Och allt det här får mig att tänka på hur vi hade det för ett år sedan. Helt annorlunda på alla sätt. Så där ekonomiskt och samhällsanpassningsmässigt har vi det bättre nu, men på nästan alla andra sätt har vi det jobbigare. Och det är ju rätt intressant, att gå från en extrem till en annan så här snabbt gör att det är rätt lätt att jämföra våra två olika livsstilar. Vår nuvarande för oss onekligen allt längre bort från våra ideal. Det är svårt att hinna leva eftertänksamt, medvetet, ekologiskt, hållbart och i enlighet med alla våra värderingar när vi har så bråttom hela tiden.

Våga vila

Barnen hade ingen skoldag idag eftersom de hade julfest nu under kvällen. Först hade vi en fotografering inbokad eftersom jag ska vara i tidningen på lördag. Vi klädde upp oss lite, försökte äta gröt och gjorde alla andra morgonsysslor, sen kom fotografen, så vi poserade och kråmade oss en stund. Vi gick till öppna förskolan alla fyra, sjöng, handlade lite mat, kom hem, pysslade och pratade. Full fart. Sen började jag baka bröd, jag kokade kola och gjorde grönsakssoppa som vi åt innan vi skulle ställa oss i ordning till kvällens julfest. Och så var det strumpbyxor som var på vift, flätor som skulle flätas och örhängesbeslut som skulle fattas. Caj kom hem en halvtimme innan vi skulle åka, så det var ganska tight, men vi kom nästan i tid. Julfesten var fin och trevlig och nu sover barnen. En helt vanlig dag för de flesta barnfamiljer, skulle jag tro.

Och jag är helt slut. Vi har haft ovanligt mycket program den här veckan, jag har fortfarande inte återhämtat mig från helgens stora sömnsvacka. Jag tittar nästan i kors av overload.

I morgon skulle våra goda vänner egentligen komma på middag, men jag avbokade just. Och trots att det här är en sak jag alla gånger uppmuntrar andra till, att avboka också roliga saker för den egna orkens skull, så kändes det betydligt svårare att genomföra än att rekommendera. För jag vill ju inte att våra vänner ska tänka att jag inte vill vara med dem. Naturligtvis är de tillräckligt fiffiga för att fatta det, men ändå. Och jag antar ju att det jag valt i och med det här är en helt vanlig kväll med yoghurtfläckar, smågnabbande och vanligt kaos istället för en rolig middag. Men. Jag är ändå tämligen säker på att beslutet är rätt. För trots att jag fortfarande är lika trött känner jag mig inte stressad över allt jag vill hinna med längre.

Sällan tycker jag att jag måste göra saker för andras skull, längre. Jag tror överhuvudtaget att folk i min omgivning har ganska låga krav och förväntningar på mig. Däremot är min vilja så mycket större än min ork att jag helt enkelt måste välja att ha det tråkigt ibland bara för att jag inte ska köra slut på mig.

Klart att ni alla redan vet att man kan göra så här. Men jag tänkte ändå berätta att man inte bara KAN göra så här, utan att nån faktiskt också GÖR så här, nämligen jag. Det var inte så farligt. Och förhoppningsvis får vi ha dem över på middag om några dagar istället, då jag är piggare igen. Då kommer jag tycka att det är desto roligare.

Julstök och julgodis

I går fick jag vara med på Nya Åland med mina bästa jultips.

En sak sa jag emellertid inte att jag också brukar göra (en! bara en!!) nämligen att göra eget julgodis. Det här beror dels på att jag älskar sötsaker (vi klarar dock fortfarande av vår godis- och bullastrejk bra, måste jag säga), dels på att jag gillar saker som är hemlagade, dels på att jag faktiskt gillar pysslet med att koka, skära och förpacka hemlagat julgodis. En bonus är att det går att göra godiset helt laktosfritt och helt ekologiskt om man är lagd åt det hållet.

Jag har mina favoriter. Här kommer länkar till två recept som jag bloggat om förr:

Pias dajm

Claras apelsinkola (fast ibland har jag bytt ut apelsinen mot några droppar pepparmyntolja och tagit vanlig, mörk choklad)

Här kommer ett par andra recept som jag verkligen gillar.

Kolafylld choklad 

ca 25 st

100 g ljus choklad

kola:

1 dl vispgrädde

1/2 dl ljus sirap

1/2 dl fint socker

1/2 dl florsocker med chokladsmak

ca 25 små folieformar

Smält chokladen i vattenbad. Pensla insidan av folieformarna med smält choklad. Minst två varv behövs för att det ska bli tillräckligt tjockt!

Blanda alla ingredienserna i en glas-/ porslinsskål som tål mikro (true story: en gång gjorde jag kolasmet i mikron i en plastkål. När jag kollade nästa gång hade botten smultit och hela mikron var full med plastblandad kola. Rekommenderas inte).

Koka smeten på 600 w i 5 minuter. Rör om och koka ytterligare 2-3 minuter. Låt smeten svalna lite och fyll folieformarna. Täck med smält choklad när de har svalnat.

Mycket jobb och petande, men extremt gott!!!

Kokosbitar

ca 50 st

50 g smör

1 dl socker

2 dl vispgrädde

200 g kokosflingor

glasyr:

200 g choklad

25 g kokosfett

Blanda smör, socker och grädde i en kastrull och koka fem minuter. Blanda i kokosflingorna. Häll upp i en form och låt svalna helt. Skär upp i små bitar.

Smält chokon och kokosfettet i en skål i mikron ( i omgångar) eller i vattenbad, i kastrull. Doppa kokosbitarna och låt dem svalna på ett nytt bakplåtspapper. Slå in i cellofan.

Nu får ni berätta: vilka recept brukar ni följa? Vilka julgodissorter är era favoriter? Share, share!

Tävlingsdags!

Idel fina recensioner har hon fått, Alberta Ensten. Senast idag i HBL. Det ska vi fira, det har blivit dags för det utlovade lotteriet!

Du kan vinna ett exemplar av Alberta Ensten och uppfinnarkungen genom att kommentera detta inlägg (berätta gärna vem du ska läsa boken för (dig själv? ett barn? en gatumusikant med litterära brister? - eller om du till och med ska ge bort den.) Om du dessutom delar inlägget på facebook får du två lotter i dragningen (nämn det i så fall i kommentarsfältet nedan, annars har jag inte koll). Tävlingen avgörs nu på söndag, den fjärde advent 2014.

Lycka till!

Bättre på Åland

Efter en rejäl svacka där i november tycker jag plötsligt att jag trivs rätt bra här på Åland igen. Det enda jag (som sagt, jämt och samt, varje dag) längtar efter är ett eget hus. Ett eget, som vi kan inreda, måla och tapetsera på vårt sätt. Ett hus där våra möbler passar in och där det lönar sig att skaffa möbler som passar in, om de saknas. Där vi vill satsa och bo in oss på allvar. För eftersom vi vet att det här boendet är tillfälligt orkar vi inte riktigt göra det till vårt eget. Och det känns.

Men så där i övrigt är allt rätt bra. Att komma hem till Mariehamn kändes vant den här gången (när jag kom hit natten till idag, alltså). Vårt vardagsliv i Jakobstad känns avlägsnare för varje vecka som går. Som ett härligt minne, men ändå nåt som inte har varit vår verklighet på ett tag.

Vi ska åka till mina föräldrar över julen. Då kommer vi också att besöka vårt hus för att hämta lite grejer som vi lämnat efter oss. Det blir intressant att uppleva det mötet. Å ena sidan älskar jag verkligen vårt hus, å andra sidan är det inte vi som bor där nu, det är inte vårt hem längre.

Det är mycket som har hänt i mitt huvud sedan vi flyttade i juni. Och mycket kommer säkert ännu att hända. Därför tycker jag det är bra att vi ger oss tid att bo in oss här i stan innan vi bestämmer hur vi går vidare, om vi slår ner bopålarna djupare på Åland eller om vi fortsätter bo på hyra, behåller vårt hus med tanke på en avlägsen framtid och därmed också väljer att stanna kvar med ena benet i vårt gamla liv. På många sätt tror jag det skulle innebära ganska mycket sinnesro att ha hela bohaget på ett ställe. På andra sätt tvivlar jag på att vi nånsin kommer hitta ett hus som känns så perfekt för oss som det vi har i Jakobstad.

Den plötsliga insikten

Ibland får jag en kalldusch och inser att JAG faktiskt är HÄR och NU. Allt flyter på och så plötsligt väller den där välbekanta insikten in och jag blir så förvånad över att tillvaron faktiskt är sån här, på riktigt. Att just det här är mitt liv, min verklighet. Att personen jag ser i spegeln är jag. Att den som pratar och säger saker är jag.

Det låter ju förstås självklart nu när jag skriver det, men jag är rätt säker på att jag inte är den enda som ibland drabbas av en sån här distans och samtidig närhet till livet, som gör att jag plötsligt på något sätt kan iaktta och analysera det som sker medan det händer. Men bara på ett känslomässigt plan, så fort jag tittar alltför noga försvinner förnimmelsen.

(Ni ser, det går inte att förklara på ett vettigt sätt. Nån som vet vad jag pratar om? Hallå..? Hallå?)

Litterärt skapande

Jag kom mig fram till Åbo utan problem. Utan överraskande problem, vill säga, det är förstås alltid problematiskt att sova för lite, vilket man oundvikligen gör när man ska stiga upp 01.55 och åka med färjan 03.20. Inte alltid idealiskt med ö-liv, nej. 

Sen glömmer jag ofta hur tunga de här helgerna är, vi som deltar i kursen ska både skriva, diskutera och ta in så otroligt mycket under en kurshelg. Det jag däremot aldrig glömmer är hur bra det här är för mitt skrivande. Jag lär, lär, lär mig och det älskar jag. Jag tycker på riktigt att vi alla som går litterärt skapande har blivit jättemycket bättre på sånt vi kämpade med i början. Bra kurs, minst sagt, oavsett om man tidigare mest skrivit i smyg eller om man publicerat sig.

(I kväll är det för övrigt julfest, tjoho!)

Väder, volym 2

I bästa fall stiger jag upp 02.00, klär på mig, åker ut till Långnäs, hoppar på båten, kryper till kojs och vaknar i Åbo.

I värsta fall stiger jag upp 02.00, klär på mig, åker ut till Långnäs, väntar där till 03.20, får veta att Amorella inte kan ta i land på grund av att det blåser för mycket, går tillbaka till bussen, återvänder till Mariehamn, traskar hem igen i stormen och regnet.

Barnfestklädoteket

Eftersom min favoritsyssla är att producera fler idéer än jag någonsin kan förverkliga ger jag er härmed en projektidé som någon med piggare och aktivare sinnelag än jag själv kan köra igång.

Problem:
Så här i julfesttider köps det massor av snygga och dyra (och oetiskt) tillverkade barnfestkläder som används bara en gång. Det är rätt vanligt, skulle jag tro, att man köper en stilig kostym eller en röd klänning som nästa år är för liten, eftersom barn är kända för att växa jättesnabbt. Visserligen kanske stassen i fråga går vidare till följande bror eller syster i ledet, eller till en yngre kusin eller kompis, men faktum är att få festkläder hinner bli uppnötta innan de är så omoderna att ingen vill använda dem längre.

Lösning:
Ett nätverk eller en firma som hyr ut festkläder till barn för några euro per kväll. Sällan äger alla julfester i en stad rum på samma dag, så redan under en säsong skulle kläderna kunna användas många gånger. Jag skulle åtminstone jättegärna ha anlitat en sån, nischad firma nu till julfesten istället för att köpa festkläder åt Lovis för dyra pengar, som jag gjorde igår. Eller bara ha gått in i en facebook-grupp och kollat vad som finns, vad som är ledigt när och bokat in mig. Det skulle ju vara toppen, eller hur? Och jätteenkelt, egentligen. Man startar en sluten grupp där kriteriet för att vara med är att man själv bidrar med festkläder som kan lånas ut. Under bilden skriver man in vilka datum kläderna är tillgängliga, storlek och var de finns. Sen är det bara att höra av sig om man behöver låna. Bra va?

(Enda problemet är kanske hur man ska göra ifall någon råkar förstöra ens kläder... kanske man måste garantera att återlämna dem i gott skick, eller skaffa något nytt, motsvarande om det går illa? Alla betalar in 1 euro på facebookgruppens konto, och så kan man få ersättning därifrån ifall kläderna får fläckar som inte går bort. Det finns en del att lösa, men inte mycket, vågar jag påstå.)

Väder och öar

Det stormar. Det stormar säkert på fastlandet också, men här på Åland betyder en storm att jag inte kan ta mig härifrån. Eller hem, ifall jag är bortrest. Natten till måndag var det nära att Viking Grace inte skulle kunna lägga till i Långnäs. Efter spänd förväntan fick vi faktiskt köra i land till slut, men det var osäkert in i det sista. Vindar och vågor påverkar min vardag på ett helt nytt sätt nuförtiden. (I morgon hoppas jag det mojnar, för då ska jag till Åbo på kurs igen.)

Bloggisk intertextualitet

Linn bloggade just om framtidsplaner, inspirerad av Janina. Ofta när jag läser andras bloggar får jag lust att blogga om samma sak. Och sådana här svallvågor går det förstås ofta inom bloggvärlden, det är trevligt, tycker jag. Jag föreställer mig att vi till viss del har olika läsare (samtidigt som jag tänker mig att alla läser Linns blogg), vilket gör att vi plötsligt är många som kan berätta vad vi tycker om en viss fråga. Ni och jag, alltså. Och Linn och hennes läsare och Janina och hennes. Till saken:

Linn frågade ifall vi som läser kan leva utan att ha ett specifikt framtidsmål eller en konkret plan på vad som ska hända. Så här kommenterade jag inlägget:

Bra inlägg! Jag tror inte att jag har ett så stort behov av konkreta planer, mera fantasier och en öppenhet inför att precis vadsomhelst fortfarande kan händ (typ att plötsligt skaffa höns eller sen lika plötsligt flytta till Åland. Eller åka utomlands i några månader). Ja, nu när jag tänker efter är det precis SÅ jag vill ha se på min framtid: ivrigt och med en massa idéer som inte känns omöjliga, men inte heller som något jag går under av att inte få uppleva. Så där har jag nog alltid varit, förresten. Jag har haft önskemål, men inga sådana där ”HIT MÅSTE JAG KOMMA”-planer. Sånt orkar jag inte med, det känns för bindande.

(ursäkta alla skrivfel i citatet ovan, jag blev tydligen så ivrig inför ämnet att jag inte kollade hur jag formulerade mig)

Jag funderar på framtiden, hela tiden. Tänker ut en massa möjliga scenarier. Men jag har faktiskt inga sådana där "måsten" kvar i livet, och det är riktigt skönt. De jag hade när jag var yngre var de vanliga: hitta en livspartner, få barn, få en utbildning, skriva en bok, i vilken ordning som helst. Och jag har Caj, jag har Lovis, Idun och Edda, jag är utbildad till formgivare och jag har skrivit fyra böcker.

Jag tycker det är superskönt att vara vuxen och ha uppnått alla de där stora sakerna i livet. Det är klart, inget varar för evigt, man vet aldrig vad som händer (plötsligt kanske jag glömmer ALLT jag en gång lärde mig under studietiden, haha. Nå nej, nå nej, menar snarare att det plötsligt kan dyka upp nya, konkreta målsättningar som känns jätteviktiga), men på det stora hela är jag nöjd och tacksam över var jag är i livet. Samtidigt som det ingalunda känns som om det är här jag kommer förbli för evigt.

Tack vare barnen befinner vi ju oss i en ständig metamorfos, och så där jobbmässigt vet jag aldrig heller vad som finns bakom nästa krök: kommer jag att få fler stipendier? Kommer mina böcker att fortsätta bli antagna? Man vet aldrig. Spännande. Och det är så många variabler som påverkar min vardag att det känns ganska svårt och stelt att sätta upp konkreta mål. Visst skulle jag gärna bo utomlands igen någon period, visst skulle jag gärna åka tillbaka till Canada och hänga med mina vänner där, så att alla mina gamla värdfamiljer skulle få träffa min nya familj, visst skulle jag gärna interraila med Caj och eventuellt också barnen genom Europa i något skede... men inget av det där MÅSTE ske för att jag skall känna att jag har lyckats. Tillvaron är ju bra som den är nu också.

(Förresten, ett mål har jag faktiskt. Det är att så småningom hitta ett hus, ett hem, vi kan köpa om vi blir kvar här i Mariehamn, vilket vi verkar bli. Ett hus som varken får oss att må illa på grund av att det är så osnyggt och mögligt eller som ruinerar oss. Det verkar omöjligt, men med tanke på att det mesta ordnar sig med tiden är det väl bara att vänta.)

Ett år äldre

I lördags fyllde jag år! 35 stycken, för att vara exakt. Vi var i Borgå och hängde med svärsläkten, min svärfar bjöd alla sina barn, svärdöttrar och barnbarn på julgröt, det var både trevligt och gott. Dessutom uppvaktades jag med sång ca tre gånger, fick äta likadan tårta som man lär inmundiga på slottsbalen och fick bland annat en jätteskön pyjamas (mitt favoritplagg nummer ett). Den bästa presenten jag fick var kanske ändå att barnen uppförde sig exemplariskt när vi senare på kvällen åt på restaurang. Middagen intogs på Rafael's som ligger mitt i Borgå. Jag åt kött för första gången på länge och märkte att jag har fått problem med konsistensen nu också. Få se hur det här slutar, alltså när jag blir vegetarian på heltid. Jag känner att det närmar sig...

Så här såg vårt gedigna gäng ut när vi satt och väntade på käket.

Jag, 35-åringen. Äntligen lika gammal som min 25 dagar äldre make.

Caj, 35 år. Glad.

Idun, sju år gammal, hungrig.

Lovis, åtta år gammal, bordsgranne

Edda, ett och ett halvt, svårfångad.

Dagens lucka

Första december gjorde vi som sagt pappersstjärnor.

Andra december fotograferade vi snygga julbilder av oss, hela familjen. Ni kanske får se dem någon gång om ni har tur!

Tredje december fick barnen var sitt kärleksbrev av mig och Caj (bara ett par meningar om vad som gör oss glada med dem. Eller ja, i Eddas brev hade jag bara ritat en katt, för hon kan inte läsa.)

Och idag, fjärde december ritade vi djur.

Ni vet den där leken där man sitter i en ring, först ritar alla ett huvud på sitt papper, viker det bakåt så att bara halsen syns, sedan skickas alla papper till vänster och så fortsätter man på grannens teckning utan att ha sett hur huvudet ser ut. Rolig lek. Den har vi gjort förr, så vi tänkte testa något nytt, nämligen roliga djur. Samma sak, alltså, men i sidled. Varje teckning fick dessutom en egen färgskala, så en bunt utvalda färgpennor skickades runt tillsammans med respektive bild. Barnen (och vi) tyckte det var hysteriskt roligt. 

Den här kvällen var typexempel på varför den här sortens planerade aktiviteter är så bra för oss. Vi var trötta och griniga innan, men Caj och jag tvingade oss ändå att fullfölja vårt löfte och stämningen blev SÅ mycket bättre. (Vi är för övrigt urusla på att leka med barnen så där till vardags, så det är verkligen något extra för oss alla att vi sätter oss ner tillsammans och gör nåt.)

Så här blev slutresultatet:

Detta inlägg är inte för sådana som somnar lätt

Ända sedan jag blev gravid med Edda har jag haft återkommande sömnproblem. I över två år, alltså. Inte så att jag inte skulle kunna somna, jag däckar ofta som en strandad val om kvällarna, men om jag en gång vaknar har jag hemskt svårt att somna om. Och att inte vakna till, nattetid, är rätt svårt när man har ett barn som gör det.

Men ibland får jag inte sömn förrän till exempel efter 01.30. Om detta sker inför en natt där jag dessutom väcks av Edda 04.50 är det inte nådigt att vara jag.

Det är nästan tur att jag fyller 35 på lördag så mitt snabba fysiska förfall får nya förklaringar än sömnbrist. Det är ju tråkigt att inte variera sig.

Egenmäktigt förfarande

Jag lånade den augustprisvinnande boken Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson som e-bok, efter att ha hört om den både här och där. Det var först när jag började läsa den som jag insåg att jag bara snappat upp att den finns, aldrig vad den handlar om. Så här kommer en kort beskrivning, hittad på adlibris:

"Egenmäktigt förfarande är en berättelse om hur mycket vi är beredda att bedra oss själva i vår önskan att bli älskade, men också om hur svårt det är att inte utnyttja människors svaghet, och hur brutalt resultatet blir. Lena Andersson skildrar här hur det känns att utsättas för den stormande passionen utan att fullt ut kunna gå upp i den. Det är en detaljstudie i makt och besatthet, rolig och smärtsam om vartannat."

Jag kände pinsamt nog igen mig i Ester, huvudpersonen. Även jag har i min ungdomliga enfald inte fattat när ett önskat förhållande inte har potential överhuvudtaget, jag känner igen mig i det där att vackla mellan stolthet och förnedring och så vidare. Ändå blev jag i likhet med Jessi mycket irriterad på boken. Samtidigt som den innehåller drösvis med briljanta och skarpsynta resonemang (jag hade ständigt lust att anteckna eller på något sätt märka ut olika rader -vad jag skulle använda dem till har jag ingen aning om, men de var både snitsigt formulerade och innehållsmässigt ackurata) återspeglar den en pinsam del av verkligheten som jag på något sätt hade hoppats (fåfängt, gissar jag) att aldrig behöva konfronteras med längre, absolut inte på riktigt, men inte heller i fiktiv form. Temat i boken är maktbalansen i ett förhållande där den ena vill mer än den andra, varpå den andra beter sig väldigt vårdslöst med den makt hen får i och med detta.

(Jag hade för övrigt väldigt svårt att föreställa mig vilken ålder Ester och Hugo befinner sig i. Tänkte hela tiden att det handlade om 40-50-åringar, men jag vet inte. Nån annan som kan gissa?)

Egenmäktigt förfarande är liten och tunn, bara 123 sidor, men måste läsas ganska långsamt eftersom man tappar bort sig i ordvindlingarna annars. (Eller så är det bara jag.) På något underligt sätt kan jag nog rekommendera den, trots detta väldigt ambivalenta inlägg.

Årets julkalender

För flera år sedan gjorde jag en julkalender åt barnen av en gammal träbit som jag målade vit och fäste 24 små krokar i. Sedan sydde jag 24 påsar, alla olika, av diverse resttyger och -spetsar som jag hade i skåpet.

Det första året fyllde jag påsarna med allehanda presenter, men ganska snart började jag tycka att det blev överdrivet med alla prylar. Dels går det emot min filosofi om konsumtion (det var dessutom inte alls fråga om nåt ansvarsfullt handlande, jag hade köpt diverse skräp som var billigt och roligt men antagligen tillverkat av någon som bara fick en bråkdel av det lilla pris jag betalade). Dels tänkte jag mig att barnen fort blev vana med att få en present om dagen och det är ju helt sjukt när man tänker efter. Vilket överflöd! Och vad trist att bli likgiltig inför presenterna redan innan jul! Så jag tänkte om och började med en aktivitetskalender istället.

För mig handlar julen mest om gemenskap och mys, hur klyschigt det än må låta. Så varför inte göra en ansträngning på den fronten istället? De senaste åren har jag därför fyllt påsarna med lappar, på vilka det står olika aktiviteter vi ska göra tillsammans istället.

Nej, jag är inte nån toppenperson som lyckas hitta på 24 välplanerade aktiviteter redan i november, skriva ner dem i god tid och dessutom hålla mig till planen. De flesta adventsaktiviteterna hittas på med kort framförhållning (cirka en dag), det är lite jobbigt att rådbråka sin hjärna varje kväll, men det har ändå alltid varit värt det. För grejer som kan kännas motiga (charader minns jag till exempel att verkade ambitiöst och svårt innan vi provade, sen visade det sig vara så kul att vi har gjort det flera gånger fast det inte ens är advent! Tänka sig!) kan bli riktigt lyckade. Och sånt som inte är lika hejsan kan man skippa följande år.

I går gjorde vi pappersstjärnor enligt en modell som jag hittade på Pinterest. De ser ut så här. Barnen tyckte det var så roligt att de fortsatte med dem ännu i dag (de är fortfarande sjuka).

I dag ska vi försöka fotografera julkort.

Aktiviteterna kan vara precis hurudana som helst. Det behöver, det SKA inte vara komplicerat. Här kommer en lista med förslag på vad man kan hitta på (jag trodde jag hade publicerat den för några år sedan, men hittade den ingenstans. Några av tipsen har jag fått från andra, bland annat min kusin Emma.)

Baka pepparkakor

Fotografera/rita julkort

Frukost-på-säng-biljett (får utnyttjas närsomhelst så länge de överlämnar biljetten till den frukostansvariga kvällen innan)

Hemmabiokväll med popcorn och kompisar (var jättelyckat i fjol)

Biobesök

Lördagsgodis

Simhallsbesök

Gå på café efter skolan

Julgransjakt i skogen

Gjuta islyktor

Sjunga och spela julsånger

Pyssla julklappar (finns oändligt mycket julpyssel på pinterest, räcker till många dagar)

Äta frukost under bordet med ficklampor eller ljuslyktor

Kurragömma utomhus med ficklampa och reflexväst

Ansiktsmålning

Göra julgodis

Gjuta islyktor/ göra ballonger med färgat vatten i som får frysa= ispärlor

Skogspromenad och korvgrillning

Fotbad framför öppna spisen

Charader (funkar jättebra, man kan bara ta ord medan barnen är små) Julklappspaketering

Skriva rim/juldikter

Lussa åt nån bekant

Saffransbulle efter frukost kan ju vara lyx någondag.

Spritsa glasyr på pepparkakor

Potatistryck på dynvar att ge bort

Läsa extra lång godnattsaga

Fyll gärna på med fler tips i kommentarsfältet! Då kan vi som kör med en sådan här kalender gå tillbaka till det här inlägget nästa år och utnyttja varandras expertis. Bra va?

Grönkål

Även om jag lever i en liten bubbla på en liten ö har jag inte undgått att märka hur omåttligt populärt det har blivit med grönkål. Denna kål dyker upp på bloggar, i tidningar och i receptböcker.

Låt mig berätta en historia innan vi går vidare.

När jag var liten kokade min mamma grönkålssoppa. Jag och min bror ville inte ha den. "Ni måste åtminstone smaka", sa mamma. Som de välartade och lydiga barn vi var sa vi inte emot vår mor utan smakade pliktskyldigt på soppan. En liten stund senare gick min bror till toaletten och spydde. Därefter gjorde jag detsamma.

Mamma kokade aldrig mer grönkålssoppa.

Jag har själv inget minne av den här incidenten, den har emellertid berättats för oss flera gånger, med den påföljd att jag har hyst en viss skepsis gentemot grönkålsfenomenet. Men ända sedan jag såg Gwyneth Paltrow tillreda grönkålschips i ett avsnitt av the Ellen de Generes Show har jag velat prova. Idag gjorde jag slag i saken.

Jag körde enligt det här receptet, ungefär.

Det blev ganska gott, faktiskt. Men jag gjorde så mycket att jag inte vet hur jag ska förvara resterna. (Är det förresten alls gott att äta när det inte är nylagat längre?) Och så tyckte vi alla att vi fick en underlig eftersmak i munnen. Som aska ungefär.

Jag är inte helt övertygad om grönkålens förträfflighet, inte än. Men det finns ju flera recept att prova.

Hello December

Nu är jag tillbaka! Jag har haft en massa saker jag velat blogga om under månaden som har gått. Hoppas jag minns dem sen när jag ska blogga om dem.

Detta hände i november:

• Jag misslyckades med mitt NaNoWriMo-projekt. Jag har visserligen skrivit mycket och därmed fått reda på en massa intressant om berättelsen jag håller på att skapa, men MYCKET mindre än jag tänkt. Faktorer som inverkat på min fart: stipendieansökningar, hemuppgifter, klassfester, sjuka barn, trevliga gäster med mera, med mera. Jag försöker att inte känna mig misslyckad. Det går ganska bra.
• Min syster kom hit med sina två döttrar. Vi hade roligt, barnen fick rida och blev ännu hästtokigare än förr. Min syster bor i Uppsala, vilket gör att vi plötsligt har möjlighet att träffa dem mycket oftare än vi kunnat göra tidigare. Det har vi nog utnyttjat också, vill jag påstå. Bra.
• Mamma och pappa kom äntligen på besök! Det var så roligt, jag saknar dem jättemycket nu då vi bor så långt ifrån varandra. Mamma stickar rätt mycket nuförtiden, vi gick till Svalan (en fin garnbutik här i Mariehamn) och stirrade på fina garner. Jag drogs med i ivern, köpte ett snyggt, grönt nystan och började sticka mig en mössa. Har kommit halvvägs. Lovis och Idun lärde sig också sticka. 
• Vi såg på ett par intressanta Netflix-dokumentärer. Jag ska berätta mer om dem i ett framtida inlägg.
• Jag köpte äntligen vegekokboken Mera vego av Sara Ask och Lisa Bjärbo. Den är superbra. Allt hittills har varit antingen gott eller jättegott. Rekommenderas. Kanske som julklapp till nån som vill äta mindre kött?
• Jag skickade in fem stipendieansökningar till Kulturfonden och ansökte om två olika stipendier från Författareföreningen. Jag håller tummarna hårt hårt för att jag ska kunna fortsätta skriva. För det är det jag helst av allt vill göra resten av mitt liv.
• Barnen har tittat på Frost och soundtracket ljuder genom vår vardag ständigt nu, vare sig vi vill det eller inte (just nu sitter barnen och äter flingor och mjölk och sjunger let it go, både på engelska och på en spontanöversatt svenska version) (de är förresten sjuka IGEN, vi som aldrig brukar ha sjuka barn har en massa olika konstiga fel den här vintern)
• Finland fick äntligen en jämlik äktenskapslag. Jag blev jätteglad.