Felicia Feldt är barnuppfostringsgurun Anna Wahlgrens dotter. Feldts traumatiska barndom har varit fylld av mammans alkoholproblem, män, övergrepp samt känslomässiga utfrysning. Jag känner inte till andra vinklingar på historien än just denna, jag har försökt leta efter intervjuer på nätet men inte hittat särskilt mycket. Egentligen borde jag kanske läsa Anna Wahlgrens egna, tredelade självbiografi för att få något annat perspektiv på det hela, men den bild Felicia ger av sin mor gör att man betvivlar trovärdigheten i Anna Wahlgrens egen trilogi.
Boken är hemsk. Katastrofalt sorglig. Den skildrar en otrygg barndom som byggs upp kring mamman. Om man inte behagar henne blir man utfryst. Hon har grava alkoholproblem, tar hem karlar som lägger sig i tonårsdöttrarnas sängar, en av dem begär att de paraderar framför honom i högklackat medan han tillfredsställer sig själv, plötsligt lämnar familjen allt och flyttar till Egypten, det finns ingen konstant i barnens liv, bara mamman, som är oberäknelig och grym. Allra mest berörd blir jag av den så kallade mobbingdagen som mamman instiftat för att barnen sedan skall uppskatta sin födelsedag ordentligt. Under mobbingdagen (den inträffar dagen innan födelsedagen) får de andra syskonen fritt lämpa över sina arbetsuppgifter på den som skall fylla år, slänga ur sig glåpord och den blivande jubilaren blir utöver detta tvungen att skura köksgolvet, skåpluckorna i köket, tvätta ugnen och förlorar därefter privilegiet att äta tillsammans med de andra i familjen. Istället serveras hon middag -ett kokt, kallt fiskhuvud- på rummet.
Felicia Feldt hävdar själv att hon inte är ute efter någon uppgörelse med sitt förflutna, att hon snarare vill berätta sin historia eftersom hennes egen mamma har hållit monolog i fyrtio år och använt barnen som exempel utan deras eget medgivande. Om ens en bråkdel av boken är sann är Anna Wahlgren verkligen en katastrofförälder. Men det oaktat känns det lite som om man får veta mer än man har rätt till.
Har nån annan läst boken? Vad tyckte ni?
Jag har läst den, också jag allt på en gång. Blev inte på bättre humör men visst var den intressant! En längre utläggning finns i min blogg som jag skrev då jag precis hade läst boken. http://lillebrorsresan.blogspot.fi/2012/01/bok-felicia-forsvann.html
SvaraRaderaAh, vi har ju ganska liknande tankar om boken, märkte jag.
RaderaJag har inte läst boken, men hyser inga höga tankar om Anna Wahlgren som mamma från början. Men boken är ett bra exempel på vad som kan försigå bakom stängda dörrar och vackra kulisser.
SvaraRaderaOavsett om den är bokstavligen sann eller inte kan det vara en bra påminnelse om att saker inte alltid är vad de ser ut att vara.
RaderaBoken har funnits på min ska läsa-lista sen den kom ut, men ännu har jag inte kommit mej för. Ser väldigt mycket framemot läsningen!
SvaraRaderaJag ser fram emot att ta del av ditt utlåtande!
RaderaDen var som en lista. Först gjorde hon det och sen det och sen ännu det och före det hade hon gjort DET. För att slippa känslan av att blivit indragen i en familjestrid där min uppgift är att ta ställning... hade det varit bättre med lite fler analytiska detaljer. Nånslags blick som höjer sig över mammans gärningar och sätter in dom i ett större sammanhang. Såhär kändes berättelsen ofärdig. Och omogen?
SvaraRaderaHanna K
Jo, och spretigheten och kapitlens kaosartade upplägg gjorde det ännu värre. Det kändes som om hon sprang i panik bland sina egna minnen och monster, de ploppade upp överallt utan struktur och det gjorde ännu mer att man inte vet vad som var sant och vad som inte var det. Jag såg på ett par intervjuer med henne i morse också, hon verkade förvirrad. Men om det hon skriver är sant är det ju verkligen inte konstigt.
Raderaåh, bra tips! Multi Track Song Recorder, alltså. Boken har jag inte läst, vet inte om jag kommer att göra det heller. Men appen ska jag ladda ner!
SvaraRaderaJa, ladda ner appen! Den är bra!
RaderaJag tycker lite som Hanna K, kände mig indragen i en enorm familjestrid och fast jag inte ville, kändes det som att jag måste ta ställning. Men om allt är sant, vilket det kanske är, så var detta antagligens Felicias sätt att ge tillbaka allt på en gång. Äckligt att läsa var det, och samtidigt ganska viktigt. Tyckte inte så mycket om boken uppbyggnad, för hoppigt för mig. Läsvärd. Och jag hoppas henne allt gott.
SvaraRaderaHoppigheten gjorde läsningen lite jobbig jo. Och jag håller med både dig och Hanna, det känns som om man måste ta ställning, och det kan man ju inte med bara en så extrem variant av berättelsen. Samtidigt som det känns hemskt att tvivla på sanningshalten, det är ju trots allt ganska starkt och modigt att våga blotta sig så. Skammen är säkert stor, som jag har förstått att den brukar vara i sådana här fall.
RaderaNej, det har jag inte. Men har hört massor om Anna Wahlgrens barnaboken. Hittar den nu som då på loppis också, så tror inte den är något vidare bra. Har för mig att jag tänkte läsa Felicias historia, när jag först hörde om boken, men det har lämnat på efterkälken.
SvaraRaderaJag vet om många som har blivit hjälpta av Barnaboken, så enbart illa tror jag inte att den är.
RaderaSjälv har jag dock en helt annan magkänsla beträffande vad mina barn behöver och har inte kunnat ta till mig hennes tips. Alls.
Har aldrig nånsin gillat Anna Wahlgrens militanta och halvt diktatoriska stil, varken i bokform eller i intervjuer. Men har man sagt nåt illa om henne har man minsann fått höra hur ljuvliga alla hennes metoder är och hur fräscht ironisk hon kan vara....nåja, denna bok ger ju kanske lite svar på tal fastän det förstås alltid finns two sides to every story...
SvaraRaderaJag har ingen erfarenhet av AW annat än Sova Hela Natten-kuren, som jag inte är helt överens med. Som du säger finns det ju två berättelser, och det känns orättvist att ha gått in i den ena så på djupet... Men jag skulle nog inte orka läsa en till, likadan.
RaderaHej igen!
SvaraRaderaMåste ännu säga några saker. Delar man upp sina böcker i hyllan i Unkna och Fräscha, så hör ju den här absolut till de Fräscha ändå, konstigt nog. Pärmbilden och mytbildningen och hela stämningen runt den gör den själfull fast den faller platt. Om det är så att hon givit sig in i bokvärlden med en utlämnande berättelse som inte ens var klar, så kan man kanske jämföra fenomenet med Ann Heberlein. Hon gav ut sin 'Jag vill inte dö jag vill bara inte leva' med samma förlagsredaktör och har ju efteråt klagat massor på honom och hur han pushade henne att skriva-snabbt-och-ge-ut-innan-hon-ångrade-sig och uppträda i den ena showen efter den andra - angående en hemsk och utlämnande sak som stod henne alltför nära. Den boken hör ju också till de Fräscha i hyllan.
Sen är det ju nog sant att oberoende av berättelsernas konstnärliga kvalitét, så borde alla utsatta romanfigurer i nutidens alla självbiografier ha rätten att komma med sin synvinkel i någon form. Tex gjordes det ju en radiodokumentär med Knaus exfru. Och detta Felicia Försvann är också ett sådant berättigat Svar från romanfiguren i mammas böcker.
Hanna K
Varför skrev jag utlämnande? Heter väl utelämnande? Står ständigt främmandegjord inför bekanta ord.
RaderaHK
Jag började läsa - också sträckläsa - men sen överväldigades jag av ett enormt obehag för boken. Den kändes på något sätt för närgången. Jag led medan jag läste. Så jag slutade.
SvaraRaderaJag har bestämt mig för att inte tvinga mig igenom böcker bara för att ha läst dem, livet är för kort för dåliga böcker sägs det ju. I det här fallet handlade det inte om att boken var dålig utan att den gjorde mig illa. Blödig som jag är.
-mesen-
Jag var inte heller så imponerad av hur boken var skriven, även om innehållet förstås var upprörande. Fnderade precis som du på att läsa AWs självbiografi, har den första delen bokmärkt i min önskelista i biblioteksdatabasen men tror inte det blir av att läsa den. Känner att jag kanske inte måste gräva ned mig mera i den här familjen. Och redan utan att ha egna barn och egna erfarenheter är jag lite skeptisk till AWs fyrkantiga metoder. Vet ju inte vad eventuella framtida barn skulle tycka om dem, men redan jag själv är fel person för att leva schematiskt.
SvaraRaderaJag har läst boken och varit på en författarkväll med Felicia. Där var ett helt annat fokus än i media. Mer "hur ska man fånga upp/ lägga märke till barn som far illa", vilket jag tycker var trevligare än att bara sitta och tala illa om Anna Wahlgren hela kvällen. Sen tror jag inte att boken skulle vara något speciellt om den inte handlade om just Anna Wahlgren, men det är väl självklart att det är så. Och så tycker jag att Felicias pappa slipper lite väl lätt undan, jag menar, var var han hela tiden? Något måste han ju ha märkt även om det var en annan tid och papporna på många sätt hade en annan roll då än nu.
SvaraRadera(Så vill jag bara flika in att jag tycker Barnaboken på sina ställen är helt fantastisk.)
har läst Barnaboken, AW:s memoarer och Felicias bok. Barnaboken hade jag själv behållning av i tiderna, tycker hon står för en sund inställning i det stora hela. Som hon själv skriver bör man ju plocka de delar man vill ha ur hennes bok. Jämfört med "doktor Spock" och andra guruer på den tiden, var hon ju väldigt saklig och realistisk. Däremot är jag inte alls bekant med hennes "sömnskolor" o dyl. Ingenstans i hennes bok uppmuntras aga, däremot sägs det att det är ett misslyckande om det sker. Verkar som om teorin i boken är god, men verkligheten bakom inte alla gånger var det. AW har ju alltid ett njutbart språk och en fängslande berättarteknik, tycker inte man kan säga det samma om Felicia försvann. Den lämnade en lite fadd känsla av hämnd efter sig tyckte jag.
SvaraRadera