Om hästar

Min pappa tycker väldigt mycket om hästar, och vi har haft hästar (i huvudsak travhästar) sedan jag var ungefär tre år

Nu i efterhand kan jag fascineras över lyxen i att ha en hästintresserad pappa som överraskar sina barn med en egen shettis. För det gjorde han. När jag gick i tvåan hade han i hemlighet kört till Parkano och köpt oss en shetlandsponny som hette Nanda. Han smugglade in henne i stallet utan att vi hade en aning. Följande morgon, en helt vanlig skolmorgon, bad han oss gå ut i stallet, där vi möttes av en egen häst. I alldeles perfekt storlek. Tack pappa!

Jag har varit en stallflicka i min barndom, jag red på Nanda i ur och skur, hon var liten och tjock, snäll och envis och fann sig i att bli ompysslad, oftast av mig. Jag red barbacka på ängarna, blev avkastad i snöhögar och under flera års tid levererade jag familjens julgåvor till bekanta i Nykarleby till häst.

Nåväl. I högstadiet började jag intressera mig för andra saker och livet i stallet rann ut i sanden. År 2000, när jag just hade börjat studera kom jag hem en helg och beslöt mig för att ta en tur med pappas dåvarande travhäst, Petter. Allt gick bra ända tills jag (och en trevlig flicka som hade sin häst i vårt stall på den tiden) beslöt oss för att galoppera på en äng. Hästarna började tävla med varandra, jag hade aningen för långa stigbyglar och borde ha hållit in Petter bättre från början, istället för att stanna när åkern tog slut svängde han brant till höger och jag flög i diket. Min vänstra överarm krossades (jag har fortfarande kvar en metallplatta och sex skruvar inne i armen), jag slog i huvudet och glömde bort en hel månad och det som bara skulle bli en helg i Österbotten slutade med en halv månad i sjuksängen och ett halvt års sjukgymnastik.

Sedan dess har jag haft paus med hästarna. Bortsett från den här gången och ett par gånger i Indien 2002 när jag red... på en kamel. Och en elefant. Så det räknas inte riktigt.

Pappa skall åka till Island i höst och tänkte fräscha upp sina ryttarkunskaper i ett stall med Islandshästar i Öja och jag bestämde mig för att åka med. Så ikväll har jag, pappa och två andra som vi inte känner ridit i en och en halv timme i skogen. Det var härligt! Jag har ryktat, sadlat, tränsat och gjort sånt som jag gjorde varje dag när jag var åtta år. Och nio. Och tio. Och elva.

Min häst hette Vinda och var en ljuv typ. Hon var så ivrig att hon riktigt dök in i huvudlaget när jag skulle sätta det på henne. Jag fick skritta, trava och tölta (jag tänkte nästan skriva tälta, men det fick jag inte). Skogen från hästryggen är magisk. Jag hade inga fickor så jag kunde inte ta med kameran och fotografera de fagra vyerna, men min far förevigade i alla fall mig just innan vi skulle åka ut.

Vinda och jag. Ivriga och glada.

Islandshästar är verkligen en trevlig sort. Undrar om jag kan smussla in en i hönshuset utan att min hästallergiska man märker det. Hmm. Hmm.