Rättvis arbetsfördelning

Stålsätten eder. Här kommer ett maratoninlägg.

På den låsta Spetsfabriken pågår just nu en diskussion om jämställdhet i arbetslivet versus på hemmaplan. Jag är väl medveten om att ämnet har stötts och blötts tills man nästan storknar, och som några konstaterade i kommentarerna under Saras inlägg så stampar diskussionen på stället. De flesta är måna om att berätta hur de gör, eftersom de tycker att de gör rätt, och lyssnar inte alls på vad andra har att säga.

I arbetslivet har jag inte upplevt mig som förfördelad för att jag är kvinna. Jag tror att det är ganska ovanligt att ha sån tur, men jag har inte haft särskilt många jobb där man har haft möjlighet att behandla mig nedlåtande, helt enkelt för att jag ofta har jobbat ensam. Eller i team med andra kvinnor. Om det har hänt har jag kanske inte märkt det, eller kanske inte tagit åt mig. Om någon inte tar mig på allvar har jag svårt att göra detsamma, det kan hända att det är därför eventuellt förtryck har gått mig förbi.

På hemmafronten är det inte lika enkelt. Missförstå mig inte nu, jämställdhet är lika viktigt för Caj som för mig, men detta till trots är en rättvis arbetsfördelning inget som händer av sig själv.

Det handlar dels om våra personligheter. Jag är en person som uträttar saker, snabbt och ursinnigt, vill göra undan det tråkiga så att jag kan göra roliga saker sedan. Jag jobbar hemma och har svårt att koncentrera mig om det ligger för mycket grejer framme, jag blir för distraherad. Caj är lugnare lagd. Han gör saker när det behövs, sällan i förebyggande syfte. Och han är mycket mer tolerant för oreda än vad jag är. Det är också barnen. Jag är alltså i minoritet.


Dels handlar det säkert om uppfostran, både våra familjers om samhällets. Flickor och kvinnor förväntas från en tidigare ålder ta mera ansvar och gör också det, medan män får lära sig det här senare (om alls). Och det blir inte bättre av att kvinnorna fortsätter göra allt hushållsjobb bara för att det går enklare och snabbare, för att de(vi) ju gör det så bra. Det är inte någon stor hushållshemlighet som det kvinnliga könet går och ruvar på, trots allt. Det är enkla saker som alla kan lära sig.

Jag ser snabbt vad som behöver göras och har en plan för hur jag skall uträtta det. Caj ser det också, men reagerar i ett mycket senare skede än jag. Om jag var död skulle Caj och barnen klara vardagen alldeles utmärkt, det skulle kanske till och med vara ganska skönt och avslappnat för dem att slippa mina krav på ordning och reda. Det hänger således verkligen inte på mig att få vardagen att rulla, utan det hänger på mig att få vardagen att rulla så att jag är nöjd.

På många sätt skulle det vara enkelt om man hade sina roller. För många tusen år sedan är jag säker på att det fanns en tydlig rollfördelning. Männen jagade, kvinnorna samlade och hängde med barnen eftersom de förmodligen ammade. Men alla jobbade lika mycket. I dagens bondfamiljer tror jag att både män och kvinnor jobbar lika hårt, även om de ofta gör olika saker. Men i vanliga familjer med två arbetande vuxna är det helt orimligt att hushållsarbetet skall ligga på den enas ansvar. Frågan är bara hur man skall mäta för att få det rättvist.

Det finns förstås millimeterrättvisa. Att alla gör exakt lika mycket av allt, på ett på förhand överenskommet sätt. Men det är ganska svårt att genomföra. Man gillar saker olika mycket, och är olika bra på det. Och framförallt: man har olika krav på hushållets normaltillstånd. Det här är inte knutet till kön, jag vet om både kvinnor och män som är pedanter och som lägger tonvikten vid t.ex. toalettskurning, strykning eller dammtorkning. Likaså känner jag både kvinnor och män som verkligen inte bryr sig om att saker skall ha sin egen plats eller att maten serveras på fasta tider.

För mig är veckostädning ett självklart begrepp. Det innebär att mattorna skall ut, golven skall dammsugas, saker som ligger på fel ställe skall sättas på plats och toaletterna skall städas. Det var först helt nyligen som jag insåg att det här systemet inte är lika självklart för Caj. Och då har vi som sagt varit gifta i sju år. För andra vet jag att det hör till att automatiskt plocka i diskmaskinen direkt efter varje måltid, att torka bordet, att städa undan allt. Det är varken Caj eller jag noga med, men jag föreställer mig att andra håller det som väldigt viktigt.

 Och det är väl här problemet ligger. Hur mycket skall jag kräva att min familj kompromissar? Hur mycket skall jag själv kompromissa? Hänger det bara på mig om jag vill ha en viss ordning eller kan jag kräva av min familj att de gör på mitt sätt?

Vi har provat med en massa olika system, mest för att jag skall vara nöjd. Caj är nöjd för det mesta. Jag tycker överlag att det är ganska jobbigt att bo ihop med folk, till och med med min familj, eftersom jag inte får bestämma allting själv. Återigen: missförstå mig inte, jag vill bo med min familj och jag vill inte att alla slaviskt skall följa mina principer (idealet vore att vi skulle ha samma strävan helt automatiskt. O, så lätt det skulle vara!)

Men vi fortsätter att fundera, att träna oss på att samarbeta, att göra upp system för att jag inte skall bli den som tar initiativ alltid när något projekt skall sättas igång. Vi vill ju båda att det skall fungera.  Vi pratar mycket om det. Jag försöker säga till genast det inte känns bra, hellre gör jag det än går och surar och blir bitter över att inget händer. Vi har provat dela upp jobbet rakt av för att det skall bli rättvist, vissa perioder har det fungerat utmärkt, vissa perioder inte alls.

Nu undrar jag: hur ser arbetsfördelningen ut hemma hos dig? Vem gör vad och vilka krav har ni på ordningen.