24 augusti 2012

Rättvis arbetsfördelning

Stålsätten eder. Här kommer ett maratoninlägg.

På den låsta Spetsfabriken pågår just nu en diskussion om jämställdhet i arbetslivet versus på hemmaplan. Jag är väl medveten om att ämnet har stötts och blötts tills man nästan storknar, och som några konstaterade i kommentarerna under Saras inlägg så stampar diskussionen på stället. De flesta är måna om att berätta hur de gör, eftersom de tycker att de gör rätt, och lyssnar inte alls på vad andra har att säga.

I arbetslivet har jag inte upplevt mig som förfördelad för att jag är kvinna. Jag tror att det är ganska ovanligt att ha sån tur, men jag har inte haft särskilt många jobb där man har haft möjlighet att behandla mig nedlåtande, helt enkelt för att jag ofta har jobbat ensam. Eller i team med andra kvinnor. Om det har hänt har jag kanske inte märkt det, eller kanske inte tagit åt mig. Om någon inte tar mig på allvar har jag svårt att göra detsamma, det kan hända att det är därför eventuellt förtryck har gått mig förbi.

På hemmafronten är det inte lika enkelt. Missförstå mig inte nu, jämställdhet är lika viktigt för Caj som för mig, men detta till trots är en rättvis arbetsfördelning inget som händer av sig själv.

Det handlar dels om våra personligheter. Jag är en person som uträttar saker, snabbt och ursinnigt, vill göra undan det tråkiga så att jag kan göra roliga saker sedan. Jag jobbar hemma och har svårt att koncentrera mig om det ligger för mycket grejer framme, jag blir för distraherad. Caj är lugnare lagd. Han gör saker när det behövs, sällan i förebyggande syfte. Och han är mycket mer tolerant för oreda än vad jag är. Det är också barnen. Jag är alltså i minoritet.


Dels handlar det säkert om uppfostran, både våra familjers om samhällets. Flickor och kvinnor förväntas från en tidigare ålder ta mera ansvar och gör också det, medan män får lära sig det här senare (om alls). Och det blir inte bättre av att kvinnorna fortsätter göra allt hushållsjobb bara för att det går enklare och snabbare, för att de(vi) ju gör det så bra. Det är inte någon stor hushållshemlighet som det kvinnliga könet går och ruvar på, trots allt. Det är enkla saker som alla kan lära sig.

Jag ser snabbt vad som behöver göras och har en plan för hur jag skall uträtta det. Caj ser det också, men reagerar i ett mycket senare skede än jag. Om jag var död skulle Caj och barnen klara vardagen alldeles utmärkt, det skulle kanske till och med vara ganska skönt och avslappnat för dem att slippa mina krav på ordning och reda. Det hänger således verkligen inte på mig att få vardagen att rulla, utan det hänger på mig att få vardagen att rulla så att jag är nöjd.

På många sätt skulle det vara enkelt om man hade sina roller. För många tusen år sedan är jag säker på att det fanns en tydlig rollfördelning. Männen jagade, kvinnorna samlade och hängde med barnen eftersom de förmodligen ammade. Men alla jobbade lika mycket. I dagens bondfamiljer tror jag att både män och kvinnor jobbar lika hårt, även om de ofta gör olika saker. Men i vanliga familjer med två arbetande vuxna är det helt orimligt att hushållsarbetet skall ligga på den enas ansvar. Frågan är bara hur man skall mäta för att få det rättvist.

Det finns förstås millimeterrättvisa. Att alla gör exakt lika mycket av allt, på ett på förhand överenskommet sätt. Men det är ganska svårt att genomföra. Man gillar saker olika mycket, och är olika bra på det. Och framförallt: man har olika krav på hushållets normaltillstånd. Det här är inte knutet till kön, jag vet om både kvinnor och män som är pedanter och som lägger tonvikten vid t.ex. toalettskurning, strykning eller dammtorkning. Likaså känner jag både kvinnor och män som verkligen inte bryr sig om att saker skall ha sin egen plats eller att maten serveras på fasta tider.

För mig är veckostädning ett självklart begrepp. Det innebär att mattorna skall ut, golven skall dammsugas, saker som ligger på fel ställe skall sättas på plats och toaletterna skall städas. Det var först helt nyligen som jag insåg att det här systemet inte är lika självklart för Caj. Och då har vi som sagt varit gifta i sju år. För andra vet jag att det hör till att automatiskt plocka i diskmaskinen direkt efter varje måltid, att torka bordet, att städa undan allt. Det är varken Caj eller jag noga med, men jag föreställer mig att andra håller det som väldigt viktigt.

 Och det är väl här problemet ligger. Hur mycket skall jag kräva att min familj kompromissar? Hur mycket skall jag själv kompromissa? Hänger det bara på mig om jag vill ha en viss ordning eller kan jag kräva av min familj att de gör på mitt sätt?

Vi har provat med en massa olika system, mest för att jag skall vara nöjd. Caj är nöjd för det mesta. Jag tycker överlag att det är ganska jobbigt att bo ihop med folk, till och med med min familj, eftersom jag inte får bestämma allting själv. Återigen: missförstå mig inte, jag vill bo med min familj och jag vill inte att alla slaviskt skall följa mina principer (idealet vore att vi skulle ha samma strävan helt automatiskt. O, så lätt det skulle vara!)

Men vi fortsätter att fundera, att träna oss på att samarbeta, att göra upp system för att jag inte skall bli den som tar initiativ alltid när något projekt skall sättas igång. Vi vill ju båda att det skall fungera.  Vi pratar mycket om det. Jag försöker säga till genast det inte känns bra, hellre gör jag det än går och surar och blir bitter över att inget händer. Vi har provat dela upp jobbet rakt av för att det skall bli rättvist, vissa perioder har det fungerat utmärkt, vissa perioder inte alls.

Nu undrar jag: hur ser arbetsfördelningen ut hemma hos dig? Vem gör vad och vilka krav har ni på ordningen.

24 kommentarer:

  1. Skulle väl kunna skriva ungefär som hos er, tror jag. Att man funderar på hur man ska få det att funka med ordning och mindre ordning. Fast jag tycker rätt illa om att städa och det är väl också därför som jag helst vill att det plockas undan så att jag står ut. Och jag har få skrupler på den punkten. Har inte riktigt förstått varför jag ska sänka på min idé om ordning. Jag vill inte vada i disk, lego och andra smulor. Vill inte. Fast antagligen har jag väl sänkt kraven efter hand, ändå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nå inte gillar jag ju att städa jag heller, men som du gillar jag att ha det städat.

      Jag tror ju nog på att båda skall kompromissa. Men faktiskt verkar det väcka mer ångest hos mig med totalt kaos än ett städat hem väcker hos övriga familjen.

      Radera
  2. Jag gilla faktiskt vad du skrev. För så är det för oss också, eller för mig, jag vill att vardagen ska rulla så att JAG är nöjd och då kräver jag av den andra. Inte har jag tänkt på det förr men nu när du skrev det så är det ju just så. Jag vill att det ska städas på kvällen: leksakerna på sina platser, bordet torkat och golvet under bordet borstat, tallrikar i diskmaskinen och aretsytorna någorlunda städade. För när det är ordning på kvällen så kan jag ta det lugnt på morgonen och läsa morgontidningen i lugn och ro utan att samtidigt behöva plocka undan, och eftersom jag alltid stiger upp med barnen så tycker jag att det får ska vara så.

    Mina krav på ordning och städning har ökat nåt enormt med barnen. Jag vill att sakerna ska vara på sina platser och när de inte är det så måste jag bara konstatera att det nu är såhär för annars blir jag så irriterad. För mig är det viktigt att sakerna är på rätt plats. För min man är det viktigt att golvet är rent (och då kan han placera saker var som helst) och han är den som damsugar oftast hemma. Han torkar aldrig ytor om jag inte påpekar om det men det är igen viktigt för mig. Städa ugnar, kylskåp, mikron, fönster, dörrar är nåt han aldrig sku komma på själv men nåt som stör mig om det länge varit smutsigt.

    Okej, nu ska jag sluta. Dethär blev alltför långt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant att kraven har ökat med barnen, för mig har det nog gått i andra riktningen, för att jag helt enkelt inte har något val.

      (Och här får man skriva hur långa kommentarer man vill, det är bara roligt!)

      Radera
  3. Alltså jag trodde först att det var jag som hade skrivit det här inlägget. Men så tänkte att det kanske var du ändå, eftersom jag inte är gift med Caj. Allt det andra stämmer dock på pricken!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tummis! Mot min vilja antar jag att det är ett ganska vanligt fenomen.

      Radera
  4. Jo det är knepigt och inget system funkar hos oss om det inte är uttalat. Men. Min man är borta i perioder och då fixar jag rubbet ensam. När han sedan är hemma så antar jag automatiskt att han ska axla "sin" del av ansvaret automatiskt. Men det kan han inte göra om jag inte säger till. Vilket har lett till gräl och tjafs i åratal s-u-c-k. Nu gör vi som så, att jag skriver ner en matlista varje vecka som vi följer. Det är grunden. Sedan resonerar vi dag för dag vem som gör vad (om han är hemma). Det funkar ganska ok. Kruxet är om han har något byggprojekt på gång här hemma, då kan han inte göra något annat. Att avbryta för att fixa mat funkar helt enkelt inte, han blir frustrerad och sur. Så då fixar jag mat och annat som hör till. Och ser dessutom till att också jag har projekt som kräver min fulla koncentration så att också jag kan få jobba ifred. Uj så många möbler som blivit målade i sommar bara så jag ska slippa hushållsträsket en stund. När det gäller städning är båda ganska toleranta. Disken stökas undan men dammsugningen prioriteras inte om det är vackert väder. Då är jag hellre ute och gör annat.

    Ida

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är alltid lätt att göra saker på sitt eget sätt när man är ensam, det är väl det som är det svåra med att vara två, att man förväntar sig dela på allt, men har helt olika uppfattning om hur det skall göras.

      Men det är ändå lättare att ha olika syn på städning än på barnuppfostran, tror jag. Städning är ju en världslig sak, trots allt. Barn är det inte.

      Radera
  5. Intressant inlägg. Hos oss blir det oftast så att vi hjälps åt med städning och tvätt, vi har båda lite olika sätt, jag tycker ibland att han är lite för noga. Men alla sätt är väl bra. Matlagning och handlande hänger mer på mej, men han vill gärna vara med. Vilket bara är roligt. Å så de veckor han inte är hemma så blir det lite som det blir. Men i skrivande stund håller jag faktiskt på och städar, skall bli så skönt med en ren lägenhet. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt och lugnt verkar ni ha det. Och det är ju på bästa sätt!

      Radera
  6. AndersE (ntusiastisk)24 augusti 2012 21:42

    Ytterst intressant detta, så intressant att jag kanske återkommer vid senare tillfälle...:).
    Det blir ju lätt väldigt mycket Jag vill, och när Jag, och nu vet jag ju att du Malin är mån om att allt går rätt till. Men du skriver en intressant sak, på mitt sätt.
    Kan det inte vara så att Cajs sätt är det rätta och du borde anpassa dig mer efter honom istället för tvärtom, eller tycker Caj ditt sätt är bättre? Det måste han ju svara på själv förstås, men hur värderar man värderingar, vilka som är mer rätt?
    Perfekt balans uppnås väl aldrig, men strävar man dit har man väl egentligen nästan redan nått målet, så gott det går. Att göra samma saker tror jag personligen inte funkar, men känner man att båda två gör ungefär lika mycket och båda är nöjda med sin fördelning, då har man väl uppnått en någorlunda bra balans.
    Tror detta varierar väldigt mycket från familj till familj och alla måste göra sin egen lilla resa till jämställdhetens hamn....se så poetiskt det blev till slut...:)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Naturligtvis är det mycket "jag vill" och "när jag" eftersom det är jag som har skrivit inlägget. Jag har absolut inte påstått att mitt sätt är det rätta, och det är ju det som gör det så svårt. Skulle jag vara övertygad om att det finns ett rätt sätt att sköta hushållet på så skulle jag nog kämpa hårdare för att få familjen att dansa efter min saliga pipa, men som sagt tror jag inte att det finns ett rätt sätt, och det gör själva kompromissfrågan så mycket svårare. Jag tror som du att om båda känner att de gör lika mycket så är det bra. Men sällan händer det av sig själv, tyvärr.

      Radera
    2. Du missförstod, jag menade inte mycket "jag" i inlägget, det är ju naturligt eftersom du skriver. För mig ter det sig som så att det är mycket av de tankar du har kring städande som kretsar kring hur skall vi fixa detta med städning nu så att du blir nöjd, som du skriver. Alla utgår vi väl i och för sig från oss själva och ens eget perspektiv i en knepig fråga. Menar inte att du är självisk på nåt sätt.
      Jag menade bara att om du istället svänger på frågan, hur skall vi göra med städandet för att alla ni andra skall vara nöjda, då får man ganska snabbt ett svar om hur mycket man måste kompromissa. Däremot är ju normen att ha det välstädat, dels för att de flesta tycker det är trevligare, men också hälsosammare osv...så delvis kan jag ju tycka att ditt sätt är mer rätt; fast frågan är ju hur mycket man kan kräva av de andra i hushållet. Vet ej.
      Jag kan rekommendera Estrid Bengtsdotters bok "Städa!" som blev väldigt pop i Sverige. Där finns ett helt kapitel om relationer och städning. Hon anser att den som har lägre toleransnivå måste städa mera, det är på nåt sätt mest rättvist i slutändan.....hmmm....svår fråga, men läs hennes tankar kring detta, väldigt intressant och skojig bok.

      Radera
    3. Det är nog frågan om hur vi skall göra så att alla är nöjda som varit på tapeten här hos oss. Men eftersom jag är missnöjdast är det också jag som kräver den största förändringen, om du förstår hur jag menar. Har ni boken Städa? Jag lånar den gärna...

      Radera
    4. AndersE (ländig)26 augusti 2012 21:48

      Tror vi har ganska samma dilemma hos oss...Jo, vi har Städa boken, kan komma förbi med den, roliga tankar och inspirerande.

      Fy f_n...ursäkta nästan-svordomen, vad jag skriver som en kyrkråtta på nätet. Man förstår ju inte hälften av vad jag menar, ignorera förra inlägget. Jag får ta en skrivarkurs och uppdatera mig...:)

      Radera
  7. Jag är inne på samma linje som herr Anders här ovan: att det ju säkert är minst lika obekvämt för en person som inte störs så mycket av rådd att tvingas städa mer än man själv finner motiverat, som det är för en inte trivs i rådd. Nu menar jag inte specifikt just er, men jag har ofta läst saker som att "varför ska jag behöva sänka standard, varför ska jag behöva stå ut?" (och så vidare). Varför ska den som inte tycker att det behöver städas städa då?

    Men till sak: det är ju skitsvårt! Om man har väldigt olika tolerans. Det går ju knappast att komma till en kompromiss som båda skulle vara helt nöjda med. Så grejen är väl mest bara att lära sej att stå ut. Stå ut med att ha det råddigare än man vill, och stå ut med att städa mer än man själv tycker att är vettigt.

    För tillfället tycker jag att det fungerar bra hos oss. Det har jag inte alltid tyckt. Men just nu så FINNS det ändå ingen städtid. Det BLIR inte fint hur vi än skulle försöka. Jag är ändå definitivt den som städar mest: jag umgås ju med barnen mest hela dagarna, så då det är städdags så är det så SKÖÖÖÖÖÖNT att skicka ut far och barn och själv få STÄDA, i lugn och ro, med en ljudbok i ipoden. (Sen när det är klart så kommer de in igen och så var den städningen förstörd :))

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om det skulle vara så svartvitt att den ena trivs bäst i rådd och den andra trivs bäst i städat skulle vågen väga lika tungt på båda sidorna. Men det blir luddigt när alla medger att de trivs bäst i ett städat hem, men gränsen för vantrivsel kommer emot olika fort. Jag blir galen av oreda fortare än den övriga familjen. (Råddig förklaring det här, men kanske du förstår). På ett vis har vi alltså samma strävan men när vi inte befinner oss vid målet har vi helt olika känsla. De andra kan strunta i oredan medan jag känner hur det kryper under huden, blir irriterad och till sist outhärdlig. Och så handlar det ju också om att hitta saker, om det är städat hittar alla sina grejer, om det är råddigt är det bara jag som vet var de är = mera jobb för mig.

      Som jag skrev åt Anders ovan: jag tror inte på något sätt att mina önskemål är mera korrekta än Cajs och barnens. Precis som du skriver i slutet av första stycket är det en bra fråga: varför skall en som inte tycker att det behöver städas städa? Speciellt om personen skulle överleva hur bra som helst med sitt eget system.

      En gemensam överenskommelse om vem som ansvarar för vad, eller en perfekt kompromiss vore allra bäst. Balansen är bara svår att hitta.

      Och ja, när barnen var mindre var det ju rena himmelriket att få städa huset ensam. Numera kan man ju bara skicka ut dem på gården om man vill städa ifred, vilket gör att man inte längre har samma behov av den där planerade, ensamma städtiden...

      Radera
  8. Universum är kaos. Ett vackert underbart kaos, ropar jag högt när hushåll och nerver svämmar över.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det ska jag ropa nästa gång! Fast jag tror jag övertygar andra mer än mig själv. Hehe.

      Radera
  9. Du och jag har diskuterat det här utanför Halpa-Halli en gång.

    Vi har haft en rätt klar arbetsfördelning under många år. Jag har i huvusak varit hemma med barnen (bara för att jag trivts så bra) och Ove har i huvudsak försörjt oss. Traditionellt, visst. Men vi har velat ha det på det viset hittills. Jag har försökt hålla lite koll på hushållet (inte för att jag tycker att det är enbart min uppgift, utan för att Ove jobbar utanför hemmet och inte ska behöva komma hem till ett kaos och förväntas reda upp vad vi stökat till under dagen. Dessutom har jag velat att vi ska få göra roligare saker tillsammans på kvällstid). Jag har gjort middag tills han kommer hem, han diskar alltid undan efteråt. När jag jobbar så gör Ove mat och sköter hushållsruljansen, förstås.

    Jag tycker att vi haft ett fungerande system. Ingen av oss lägger massor med tid på hushållsarbete. Jag tycker att jag lägger märke till saker som behöver göras innan Ove gör det, men till sanningen hör nog också att vi ser olika saker och stör oss på lite olika saker. Jag kan fylla diskbaljan med morotsskal och grötrester och föra allt på en gång till roskisen i något skede. Det stör sig Ove på. Ove kan lämna saker lite här och där. Det stör jag mig på.

    Det ska bli intressant att se hur det går i höst. Då ska Ove vara hemma med barnen och jag ska jobba.

    Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Traditionellt är inget fel överhuvudtaget bara man trivs med det och får känna att man har fått välja det själv. Hoppas du bloggar om hösten sen när ni har kommit igång. Jag tror det är väldigt bra att byta roller ibland så man får se saker ur varandras perspektiv. Heja!

      Radera
  10. Det är ju väldigt svårt det här. Även om man inte störs så mycket av rådd så är det väl få som kan påstå att de trivs bäst i ett stökigt och ostädat hem. Jag trivs åtminstone bättre i ett städat hem, men för mig (ifall ingen annan skulle påverkas av mig) har städningen egentligen ganska låg prioritet. Sen känner jag mig så pass privilegierad att jag tycker jag kan göra nästan vad jag vill i livet. Om jag inte ville städa varje vecka skulle jag inte göra det, men eftersom jag lever tillsammans med andra människor så vill jag ju att alla ska ha det så bra som möjligt. Låter kanske själviskt men då man riktigt tänker efter så gör man oftast saker för att man själv verkligen vill göra dem (efter att man beaktat allt), inte för att någon annan vill att man ska göra dem. Vi har kompromissat väldigt mycket angående våra värderingar och vi har båda naturligtvis anpassat oss och förändrats. I många fall (speciellt gällande städning som det nu är tal om) tycker jag faktiskt att Malins värderingar är bättre då jag tänker på vilken miljö jag vill att våra barn ska växa upp i. Jag kan inte säga åt familjen att nu ska vi allihopa låta bli att städa, för nu bestämmer husfar att nu ska det ta mig tuppen bli smutsigt och råddigt här hos oss. Det är ju inte det jag vill. Fortfarande är veckostädning ingen självklarhet i min personliga värld men jag tycker å andra sidan att det är en helt bra grej.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha (skrattar bara åt "nu bestämmer husfar att nu ska det ta mig tuppen bli smutsigt och råddigt här hos oss.")
      Jag är glad och tacksam över att det inte är det du strävar efter, det skulle göra saker och ting mer komplicerade!

      Radera
  11. jag tycker om den nigerianska tumregeln "the woman is the head of her house and her man is the head of their family". dvs att det mamma säger ska göras i hemmet måste alla lyda och det pappa säjer ska göras utanför hemmet likaså.

    SvaraRadera