Sista dagen på stranden

Eftersom det har utlovats regn i eftermiddag, i kväll, i natt och i morgon passade vi på att ta en sista strandförmiddag efter att barnen hade gjort sina finskaprov. Det ångrade vi minsann inte. Vi åkte till Ghajn Tuffieha, en strand vi redan två gånger har trott oss besöka, men vi har varit på fel sida om udden tills i dag. (Det gjorde i och för sig inte så mycket, den andra stranden var bra den också.)

Vilken perfekt sista stranddag det blev! Vi passade på att fota oss själva och varandra, så kanske vi minns den här fina dagen på torsdag när vi ska åka norrut från Helsingfors, och på fredag när snön yr i Jakobstad och kakelugnarna dånar.

Ghajn Tuffieha från utsiktsplatsen innan vi gick den långa trappan ner (Foto: Caj)

Lovis (Foto: Caj)

Edda och Idun tittar på vågorna (Foto: Caj)

Barnen tränade sig på att använda systemkameran (Foto: Lovis)

Caj skrattade (fast han samtidigt är ledsen över att åka hem) (Foto: Idun)

Lovis chillade i min famn, hon var den enda som inte simmade, för hon var så snuvig. (Foto: Idun)

Idun dricker kaffe (nå nej) (Foto: Caj)

Lovis (Foto: Caj)

Edda (Foto: Idun)

Sandlekar (Foto: Caj)

Ja, det här är ju jag (foto: Caj)

Jag simmade, trots att min jobbiga hosta inte riktigt har gått om ännu. Åh, så skönt det var! Medelhavet är fortfarande varmt, och i sedvanlig ordning undrade jag varför jag inte simmar oftare. Jag kan inte begripa hur det kan vara så svårt för mig att minnas känslan i kroppen efter en simtur. Jag mår så bra efteråt. Det finns en särskild sorts simtrötthet som är ljuvlig.

Precis när vi åkte därifrån vällde molnen in och det började ösregna.

Julmys i högsta växeln

Jag börjar mentalt ladda upp för ett julmys utan like.

För två år sedan bodde vi på Åland, men tillbringade julen hos mamma och pappa. Det var ingen vits att pynta hemma hos oss eftersom vi inte skulle vara där. Vi hängde upp våra två julstjärnor och barnens julkalender. Det var allt.

Förra året renoverade vi. Vi byggde, målade och gick omkring i crocs inomhus i ett par månader. Det var kaos, det var jobbigt, men på julaftonsmorgon vaknade vi faktiskt upp till ett städat hus (vilket jag inte hade räknat med kvällen innan, Caj dammsög det sista tretiden på natten vill jag minnas). Nån julgran hann vi aldrig pynta, så det var skralt med julmysandet då också. Jag gjorde inget julgodis och pysslade inte (utom under det traditionella julpysslet med Aja, Linda och Maria, förstås). Det blev så klart jul ändå, men jag saknade förberedelserna.

I år däremot. I år har vi hela december på oss att ladda upp. Snön och mörkret kommer (förhoppningsvis) att kännas som något mysigt efter vår månad i solen. Huset är så pass färdigt att vi faktiskt kommer kunna göra det ganska fint, tror jag. Och vi är hemma på julafton, antagligen i sällskap med diverse släktingar som vill fira med oss. Så roligt det ska bli!

Seaview

Två hela dagar kvar. Trots att vi gör saker tickar nedräkningsklockan i bakhuvudet hela tiden. Har vi nu gjort det i ville göra av vår Maltamånad? Har vi sett allt vi ville se? Hur ska vi kocka för att få maten att gå jämnt ut? Vilken tid måste vi starta mot flygplatsen på onsdag?

Vi hade planer på att åka till fiskebyn Marsaxlokk på marknad, men insåg igår att vi inte orkar upp i så god tid som den utflykten hade krävt. Istället halvlåg vi i solstolarna och läste hela förmiddagen, barnen lekte att de var våra betjänter så de masserade våra fötter, hämtade vatten och upplyste oss om att det var vattengymnastik klockan 14. (Jag hittade ett handskrivet programblad senare där jag upptäckte att vi hade missat pardansen kl 18, så synd!) Efter maten åkte vi till Seaview (café/bar + lekpark i ett, mycket bra koncept) för att träffa Marina, Fayçal och barnen. Vi lekte där en stund och åkte sen hem tillbaka för att steka plättar.

En bra dag igen, alltså! (Och tur är väl det, för i morgon och i övermorgon har det utlovats regn ...)

Jag och Idun

Umi stack iväg direkt 

Medan vi andra poserade 

Fullt, fullt i parken. Men det gick bra att trängas också.

Dagens Edda

Om det är något Edda gillar så är det att leka i lekparker. Tur för henne att man är bra på lekparker i Malta, vi har besökt rätt många vid det här laget. I går hittade vi en i M'dina, som vi lovade att vi skulle leka i innan vi åkte vidare. Så här glad blev Edda då.

Eftersom jag har en blogg har jag ett ställe där jag kan klaga offentligt, yes!

Gah, vi har bara fem hela dagar kvar här och nu har jag också drabbats av den där förkylningen som har förföljt oss som en hotfull (hah, skrev hostfull först) skugga ända sedan vi kom hit. Det började med att det kliade lite förrädiskt i halsen. Sedan började rethostan. Urk.

I natt har jag sovit som en kratta. Ett par timmar efter att jag hade lagt mig vaknade jag av att en så våldsam hostattack att jag inte kunde somna om på flera timmar. Och nu smyger sig den där bihålehuvudvärken på också. Elände och elände.

De enda positiva med det hela var att jag gick in till apoteket för att köpa hostmedicin. Det är alltid spännande med utländska dekokter.

Det här är ett inlägg i serien "sluta vara så noga med att allt du skriver ska vara intressant, Malin"

Gozo

Republiken Malta består av tre öar: Malta, Gozo och Comino. Vi bor på Malta, men i går gjorde vi en utfärd till Gozo. Vi segade så mycket med morgonsysslorna att vi kom iväg ganska sent, men det gjorde sist och slutligen inte så mycket, vi hann alldeles utmärkt med det vi ville hinna med. 

Vi började med att åka färja över från Malta till Gozo. Vattnet är så klart här! I hamnen såg vi ända till botten.

En sådan här båt åkte vi med. Den var en palindrom, såg lika ut från båda hållen!

Det viktigaste för oss var att få titta på the Azure Window, som är en enorm klippformation en bit ut i Medelhavet. Dit åkte vi direkt. Och det var precis så fint och härligt som vi hade hoppats på. Kvällen innan hade vi researchat genom att titta på den där scenen i Game of Thrones där Danenerys Targaryen gifter sig med Khal Drogo. Vi strosade omkring en lång stund, tog bilder, njöt av solskenet, pratade lite med en glad pensionär från Florida som levde livet efter att ha blivit frisk från cancer, åkte på en liten båttur genom ett berg och in i några grottor, fick veta att havet var ungefär 60 meter djupt där vi tuffade fram, och sen klättrade vi upp på ett berg och såg en fin, jättedjup pott där folk snorklade. Vi är lite förkylda så vi doppade oss inte den här gången, men är lite sugna på att åka tillbaka för att snorkla, det verkade så fint.

En liten tunnel som vi åkte rakt igenom, ut i havet

The Azure Window. 28 meter högt!

Posörerna, till er tjänst!

På andra sidan tunneln såg vi ett ansikte som var nästan 30 meter högt

På Ramla Beach, där Calypso hängde på sin tid

Sen åkte vi in till staden Rabat, åt lunch på krogen Mo's (som låg intill krogen MoJo's, mycket lustigt), och tog oss sedan till stranden där Calypso från Odyssén lär ha hållit hus. Idun och Caj simmade lite och vi andra ritade i sanden och tog det lugnt. Sen körde vi till båten (vi gjorde en liten avstickare när vi körde förbi en rolig lekpark) och åkte hem. Bra dag!

I dag har vi också hängt på stranden, på en strand som ligger här i närheten. I morgon åker vi till M'dina, en stad som är ungefär 1000 år äldre än Jesus. Och så ska vi träffa Marina & co igen, i presidentens örtagård.

Jag märker att vi har lagt i en högre växel med turistandet nu, för det är faktiskt mindre än en vecka tills vi åker härifrån. Bäst att ta ut allt nu, medan vi kan!

Ute i tid

Tjoff, nu for de iväg, årets stipendieansökningar till Kulturfonden. Jag ansökte enskilt för alla mina projekt (de är många), jag ansökte om ett-, två- och treårigt arbetsstipendium. Jag hoppas så att jag ska få bidrag så jag kan fortsätta skriva. För en gångs skull var jag ute i riktigt god tid.

För varje år jag ansöker blir det lite lättare. Jag är numera medveten om att det tar en massa tid att formulera en plan kring de projekt jag håller på med eller planerar inleda, vilket innebär att jag inte längre börjar skriva ansökan tre dagar innan (eller samma dag som) ansökningstiden går ut. Eftersom jag har skrivit ganska många ansökningar vid det här laget känns det inte lika skräckinjagande och stort som det gjorde i början. Och min meritförteckning, min lista över publicerade verk och min lista på övriga meriter behöver bara uppdateras, gås igenom och infogas. Så skönt att inte behöva börja från noll, för det är minsann ett stort jobb.

Lycka till, alla ni andra som ansöker om pengar. Jag håller tummarna för minimalt antal besvikelser och maximal mängd glädje och inspiration!

Potter, regn och internets undergång

Det har varit riktigt ruskigt väder här på Malta de senaste dagarna; spöregn, ihållande åska (hemskt vackert att se på) och ganska svalt. Inomhus är det rått och fuktigt och jag tänker på hur skönt det skulle vara att ha en kakelugn eller två som kunde torka upp här inne. Dessutom har internet legat nere i över ett dygn, vilket komplicerar till exempel mitt yogande och barnens skolgång. Men det är inte världsviktigt, och efter en ganska jobbig och grälsjuk början av veckan har vi lyckats vara mer harmoniska nu i ett par dagar, vilket är tur med tanke på vädret.

I dag åkte vi på en utflykt till ett shoppingcenter (det enda vi köpte var frimärken, haha), och sen handlade vi mat. Vi råkade träffa en svensk, trevlig familj som nyss har flyttat till Malta, och det visade sig att mamman i familjen också skriver. Det var ett roligt sammanträffande. Vi pratade med dem länge (eller egentligen skrek vi, vi satt inne på ett ekande café som spelade musik på jättehög volym, vi missade antagligen hälften av allt vi sade till varandra. Kanske de i själva verket inte alls heter Nina och Mathias som vi tror, utan Gullan och Bertel?) Att träffa nya människor är nog något av det roligaste med att resa, och också en orsak till att jag föredrar att stanna lite längre på ett ställe.

När vi kom hem åt vi lite kvällsmat och läste jättemycket Harry Potter igen. Vilken fantastisk bok(serie) det är. Alltså verkligen. Så spännande, så välskriven, så fantasifull och så fenomenal. Jag älskar verkligen böckerna, och barnen (de stora) är som trollbundna. Edda, däremot, tvärstrejkar varje gång vi ska läsa, det var bara den där första gången vi hade flyt. I kväll slutade det med att Caj fick lägga henne i hennes säng och Idun, Lovis och jag gick till vårt sovrum för att läsa, vilket betydde att Caj också missade dagens lässtund, till allas stora harm. I morgon är det väl min tur att missa, om det är strejk då också. Det ser jag inte fram emot.

Halvtid

Och vips så har halva vår tid här på Malta gått. Det tog minsann inte länge!

I eftermiddags frågade Marina och Faycal om vi ville komma på kvällspromenad med dem, vi sa genast ja, så klart. Det var både skönt och välbehövligt att komma ut. Vi promenerade längs Saint Paul's Bay där Paulus förliste när han var på väg till Rom. Här har utlovats åskväder hela dagen, men det befann sig en bra bit bort, vi beundrade blixtarna och de mörka molnen på avstånd. Ett vackert skådespel.

Det slog mig att man sällan ser riktigt långt i Finland. Nog om man åker till havet (vilket förklarar Jakobstadsbornas fascination för Fäboda), men så där i övrigt kommer skogen emot nästan direkt. Här ser man långt, ofta. Det är så kargt, kuperat och havet syns nästan överallt där vi rör oss. Det är vilsamt för ögonen och själen. Jag tror man oftare borde nolla sig genom att titta ut över ... något tomt. (Det märks att jag är författare, va? Haha.)

I övrigt pågår något slags konstig osynk inom familjen just nu. Barnen kivas. Edda är arg på alla och försöker bestämma hur vi ska bete oss, hon har kanske lite tråkigt här när barnen går i Cajs skola och jag jobbar. Caj och jag är jättetrötta fast vi sover mer än någonsin. Jag har skrivit klart läsebokens första version och är lite rådvill, ska jag dyka in i något av de andra projekten direkt eller borde jag ha en paus av något slag? Medan jag funderar fyller jag i stipendieansökningar och svarar på författarbokningar. Och äter en massa gott, jag sitter på ett café och skriver och täcks inte sitta där hur länge som helst på samma tekopp.

I går började jag läsa första Harry Potter-boken högt för Idun. I kväll låg alla och lyssnade, till och med Edda (fast hon var mest intresserad av att försöka putta in sitt huvud mellan mig och boken, så hon fick kanske inte ut riktigt lika mycket av lässtunden som vi andra). Det är så länge sedan jag har läst Harry Potter och de vises sten att jag har glömt bort detaljerna, nu är jag riktigt nyfiken på alla småsaker jag inte har upplevt sedan jag läste boken sist. (Det här är gissningsvis fjärde gången jag läser den.)

Det är intressant: så fort vi samlas kring en bok blir stämningen annorlunda. Alla går in i en annan värld, tillsammans. Högläsning är verkligen ett bra sätt att vända en hysterisk stämning till något lugnare, åtminstone hos oss.

Så här fint åskmoln såg vi i går. (Caj fotade.)

Bra människor är livet!

Början av veckan var trög och sursint. Det regnade, Trump blev president, alla var irriterade och irriterande, och livet kändes allmänt trögt. Men sen kom Marina, Faycal, Umi och Ava tillbaka hit efter att har rest på Sicilien ett tag, och livet blev roligt igen!

Marinas ex (Backman) bodde tillsammans med Caj hösten 2003 i Åbo. Ibland hängde Marina i lägenheten med Backman, och eftersom Caj och jag också brukade vara där sågs vi med jämna mellanrum allihopa. Men vi har inte sett röken av varandra på cirka tretton år.

Nu då vi bestämde oss för att åka till Malta påpekade en av våra gemensamma bekanta att "Marina bor ju på Malta" (tack Mikko!), och när jag berättade exakt vart vi skulle åka, visade det sig att vi hade bokat boende i samma stad, i samma stadsdel och nästan på samma gata som Marina och hennes familj bor på. Sjukt konstigt och roligt sammanträffande! Vi var båda ivriga att ses, men när vi anlände var de på vift i Italien, så det tog en dryg vecka innan vi var på samma ställe.

Vi har träffat dem nästan varje dag sedan de kom hem från sin resa, och det är så roligt att umgås. Deras barn och våra barn leker bra tillsammans (särskilt deras Umi, två år, och Idun, kommer jättebra överens, det är härligt att se hur de kan ha roligt tillsammans trots att det är sju års åldersskillnad).

I går träffades vi inte, eftersom vi var i Valletta. Caj fyllde år och hade bokat in sig på en fisketur, vi andra hängde på stan under tiden. I kväll tog vi fiskarna under armen (nå inte bokstavligen, vem vill ha fiskslem i armhålorna?) och gick iväg till Marina och Faycal och grillade. Att äta middag tillsammans med bra människor gör alla på gott humör!

I morgon ska vi åka med dem till en stad som heter Attard och titta på presidentens örtagård, äta melonsorbet och klappa en åsna.

Xima, Umi och Lovis

Idun

Lovis älskar hundar. Hon är så glad över att få leka med Xima.

En av fiskarna Caj fångade. Nu är dess saga all, vi åt upp den.

Caj, Faycal och Marina.

(Som vanligt när jag pratar, äter och har kul så glömde jag helt bort att fota, det här var cirka alla foton jag tog under kvällen. Ava och Edda fick jag inte ens med på bild.)

Komplicerat

För några år sedan kändes det som om världen höll på att bli ett bättre ställe att bo på (som om det fanns några alternativ, hmpf). Obama blev omvald, Pekka Haavisto blev nästan president, fler och fler tog ställning för jämställdhet, för jämlikhet, mot rasism och fick upp ögonen för miljöfrågor.

Men sen sket det sig.

Plötsligt befann sig Sannfinländarna i regeringen, rasister fick härja fritt utan att regeringen kom med något klart, officiellt fördömande, Migri började utvisa en massa människor till riktigt osäkra förhållanden, England röstade FÖR Brexit och Trump och Hillary Clinton är de enda två alternativen i presidentvalet som pågår precis just nu.

Jag tycker att USAs valsystem är jättekomplicerat. I dag fick jag veta att Al Gore hade fler röster än George W Bush då det begav sig, men att själva systemet är uppbyggt så att rösterna inte är likvärdiga, utan att en massa andra faktorer spelar in när rösterna sedan räknas ihop. (Jag känner mig nästan lite dum eftersom jag faktiskt har försökt att begripa hur det funkar, men det är ett så konstigt och ologiskt system att jag fortfarande inte riktigt fattar.) I alla fall. I natt får vi veta om världen har gått itu eller inte. För så känns det lite, om Trump vinner vet jag ingenting längre. Klart att det (kanske) inte påverkar mig särskilt mycket, men otryggt känns det. Clinton är i alla fall en erfaren politiker som inte verkar oberäknelig eller omoralisk, medan Trump är en clown som säger vad som helst, uppviglar till våld och hat och ljuger i medeltal var tredje minut (nån hade kollat).

I morgon vet vi om världen gick under eller inte. Medan jag väntar ska jag äta ett kex. Och kanske kolla på det här roliga/beklämmande klippet en gång till.

Vi måsta fa ti Mosta

Det är konstigt hur snabbt tiden går här, fast vi mest gör riktigt vanliga saker. Diskar för hand. Lagar mat. Företar oss små utflykter. Läser. Sitter och stirrar. Det är riktigt skönt.

Vi börjar varje vardag med en oseriös och ganska rolig samling. Vi drar en ramsa där vi presenterar oss för varandra, sedan brukar Edda uppträda med något (oftast Pelle Pingvin), och sen tar vi en ramsa som går ut på att en i taget ramlar ut ur leken. Den som blir sist kvar får välja dagens sång som sjungs med det pipiga ackompanjemanget som kommer från Eddas sångbok. Sen går jag iväg till nåt café och skriver, och de andra har skola. Barnen har Caj som lärare. Edda går i dagis med Caj som dagisfarbror. (Hon har till och med dagistossorna med för att komma i rätt stämning.) Ett par, tre timmar senare kommer jag hem igen och på det sättet lunkar dagarna på i maklig takt.

I dag åkte vi till Mosta efter skolan (Edda har en ordvits: "jag sku måsta fa ti Mosta" går hon omkring och säger, sen fnissar hon) för att veckohandla. Marina hade gett tipset att handla i butiken Pama som ligger i den staden eftersom utbudet är enormt, de har allt. Dessutom får man tolv liter gratis vatten för varje 33 € man handlar för, vilket ju är en trevlig bonus med tanke på att kranvattnet är odrickbart och det går åt en hel del i en familj på fem.

Det ska regna, åska och blixtra i ett par dagar nu, så vi ville ha en del mat i lager så vi slipper köra. Vägarna är branta och hala och saknar avrinningssystem på de flesta ställen, och vår bil har ganska dåliga däck, så vi tar inga risker.

Under helgen har vi besökt en strand, simmat i medelhavet, hälsat på i ett rött vakttorn (tänkte förstås hela tiden på Marias Maresi när vi var där), varit till en fågelpark, åkt in till Valletta och tittat på allt möjligt och blivit utkörda ur en av världens mäktigaste kyrkor eftersom flickorna och jag inte hade axlarna täckta. Jag vet inte vad jag ska tycka om den saken. Klart att det är viktigt med anständighet, men å andra sidan: axlarna? Hm. Kanske en diskussion för en annan gång. Nu lite bilder.

St. Agatha's Tower, eller Red Tower som tronar på en kulle utanför Mellieha. 

I Valletta fick vi vara med om att man sköt i en kanon. Det roligaste med den saken var att en hispig turist skrek till när smällen kom, och Lovis lyckades filma det hela. Jag skrattade jättelänge åt turistens skräckslagna tjut.

Med den här utsikten satt jag och jobbade i fredags. Otroligt fint.

Vilka konstiga bilder. Kan inte hjälpas, klockan är 21.16 och jag MÅSTE gå och lägga mig så jag hinner sova jättemycket i natt också.

Långa dagar (på ett bra sätt)

Sedan vi anlände i Malta har jag sovit 29,5 timmar. På tre nätter! Ni som har följt med mina sömnproblem vet hur oerhört det här är. Tricket är att gå och lägga sig riktigt tidigt. Min målsättning är att vara i säng ungefär klockan nio varje kväll, och hittills har det funkat rätt bra.

Då vi vaknade i morse pågick världens åskväder, och jag bestämde mig redan för att inte plaskpromenera in till stan i ösregn. Men sen blev det fint, jättefint, finast och varmast hittills faktiskt, så jag packade ner datorn och glasögonen och traskade åstad. Den här gången tänkte jag att jag skulle klara mig utan karta. Till en början gick allt bra, men sen blev jag osäker på om jag var på rätt väg. Jag såg mig omkring och min blick landade på en trasig metallkran som låg löst på marken. Den kände jag igen från gårdagens promenad, så det var bara att fortsätta.

En suddig bild av landmärket i fråga

Jag jobbade flitigt och sen anslöt sig familjen till mig för att äta lunch på caféet där jag satt. När vi kom hem hängde vi vid poolen flera timmar, barnen simmade, jag yogade nästan en timme och sen simmade jag också, till min oerhörda förvåning. Det var jätteskönt.

Caj och Idun hittade en sportplan här nära igår, så när solen började sjunka promenerade vi dit och sprang lite. Löpbanan är bara 222-246 meter i omkrets (beroende på var man springer). Jag joggade ett varv bredvid Edda och bedömde längden på loppet (och farten vi höll) som alldeles lagom. Intill sportplanen fanns också ett utegym där en stark man höll på att träna sig i bar överkropp och hög intensitet. Jag kände att vi i familjen inte riktigt närmade oss redskapen med samma beslutsamhet, men jag lät mig inte avskräckas utan provade glatt på de olika maskinerna.

Edda löper i skymningen

Vi hittade en lustig bokbytartelefonkiosk också.

Sen gick vi hem och åt bananplättar.

(Om fem minuter är klockan nio. Nu är det bråttom.)

Hälsningar från Malta!

Nu är vi framme i Mellieha, Malta. (Okej, vi har varit här i två dygn redan, men tiden bara rusar iväg, det känns som om vi just har kommit.) Här är varmt och skönt. Strax över 20 grader. Det är riktigt lagom, det går att sitta ute i ärmlöst och njuta, samtidigt som det är skönt med yllesockor här inne på morgonen och kvällen.

Vi har hyrt en bostad i ett hus, med ett sovrum för barnen, ett för mig och Caj och ett kök/matrum/vardagsrum i mitten. På gården finns en ouppvärmd pool (jag begriper inte hur barnen kan simma där, jag skulle frysa ihjäl) och vi bor i ett område som känns tryggt och trevligt.

Gårdagen gick mest åt till att inleda hemundervisningen (allt tog mycket längre än vi trodde) och till att handla mat. Jag jobbade inte ett skvatt. Min trettiodagars yogacamp som jag hade tänkt inleda blev inte heller av, så på kvällen hade jag en naggande känsla av att allt höll på att gå åt skogen.

I dag gick jag in till stan redan från morgonen efter att jag hade yogat, satte mig ner på ett café och rörde mig inte ur fläcken förrän jag hade skrivit två kapitel på läseboken. När jag kom hem hade Caj och barnen avslutat skoldagen för ett bra tag sedan och ätit lunch, så jag gjorde lite nudlar åt mig och skickade iväg en del mail och annat jag inte hade kunnat göra på caféet eftersom det inte fanns internet (tror jag, bäst för arbetsron att inte fråga). Resten av dagen har jag hängt här hemma. Caj och Idun åkte iväg för att prova en pytteliten idrottsplan med löpbanor och friluftsgym som ligger en bit bort. Vi andra hängde ute vid poolen en stund, sedan gick vi in och ritade.

Det är skönt att vara här. Jag är överraskad över hur vardagligt allt känns redan nu. Vi har mat i kylen och vet ungefär var vi befinner oss. Det är ju inte så illa.

Här kommer lite random bilder. Jag borde kanske satsa på att ta lite snyggare foton, vi har ju till och med tagit med systemkameran. Jag är bara så lat.

Vi har fortfarande inte återhämtat oss från den tidiga väckningen i måndags: vi vaknade 03.20

Lovis och jag i München på mellanlandning

The Parish Church of Mellieha

Vår pool

Min medelhavsutsikt när jag promenerade till stan idag.

Ett hus med roliga burspråk och fina dörrar. Älskar färgen!

Estrids bokklubb

Sent i måndags kom ett nytt avsnitt av Estrids bokklubb, och den här gången var det min tur att vara gäst.




Estrid är jätteduktig på det hon gör, och det var en stor ära att få hälsa på och prata om fantasi med henne. Innan mig har Stina Wirsén, Linda Bondestam, Annika Sandelin, Henrika Andersson gästat bokklubben, och än är det inte slut, listan på vilka som ska gästa Estrids bokshow ännu i höst består av flera intressanta typer (som jag inte vet om jag får avslöja).

Dessutom har Estrid och produktionsteamet bakom hennes show uppmärksammats i Sverige. Här, här, här och här, till exempel. Idel fina betyg. Jee! Grattis Estrid & co!