4 maj 2013

Leidon

NU börjar jag ha fått nog. Usch vad jag är trött på att bara ligga. Igår var vi och tittade på att par bilar (vi har tänkt köpa en lite större) med resultatet att foglossningen blomstrade upp som aldrig förr. Jag får sammandragningar av minsta lilla och får inte luft när jag sover. Om jag sover, vilket jag hade problem med i natt. Så idag har jag varit på riktigt uruselt humör.

Det är inte klokt det här att vara gravid, egentligen. Tänk att man ägnar nästan ett år (per graviditet) åt ett undantagstillstånd när man inte riktigt känner igen sin kropp. Man är helt utelämnad åt biologin. Det kolliderar så med inställningen som tutas ut överallt: att man har makt över allt i sitt liv. Bara man vill något tillräckligt mycket är allt möjligt. Allt har att göra med inställningen. HA! När man är gravid gör kroppen precis hur den vill, inte hur jag vill.

Och då har jag ändå haft långt ifrån den värsta graviditeten man kan ha. Bebisen är inte i fara. Jag har bara varit sjukskriven i två månader. Jag har turen att ha en man som har möjlighet att sköta allt i hela hushållet och jag har så pass stora barn att de klarar av det mesta själva. Jag kunde till och med  (med hjälp av min svägerska och mina föräldrar, vilket också är något att vara tacksam för. Och det är jag!) att vara ensam med barnen en hel vecka förra månaden. Det kunde vara så otroligt mycket värre.

Men idag känns det mörkt och dystert. Jag har svårt att minnas upplevelsen av att gå raskt eller springa nånstans. Jag minns inte hur det känns att vara pigg och vakna riktigt utvilad. Eller att kunna uträtta saker genast jag får en ingivelse! Det är så långt ifrån min nuvarande sits jag bara kan komma. Nästan allt (utom att ligga i sängen och läsa eller sitta vid datorn) förblir på idéstadiet. Och det är frustrerande. Jag blir dessutom så irriterad på att vara så här gnällig. Hoppas det inte är ett tillstånd jag fastnar i. Det är ju så väldigt mycket trevligare att vara glad.

21 kommentarer:

  1. Styrkekramar från en som vet hur det känns. Har 2 månader kvar och har hittills klarat mig undan foglossningar, men har kramper i benen och halsbrännan from hell. Samt härliga hemorojder....

    Borde orka massor då vi snart har studentfest för bonusdottern och hela hemmet borde omorganiseras och möbleras för att rymma en till. Men på nåt sätt ska det väl gå för både dej och mej. Styrka och krafter till dig, snart är du i mål!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack och detsamma! Hoppas du hittar orken nånstans... och modet att göra minimalt inför studentfesten.

      Angående omorganiserande: en bebis är ju så liten till en början att man kanske kan ställa om an efter behovet av utrymme växer? Så har jag tänkt att vi ska göra, jag tror bebisen får en sån där ikea-grej som hänger från taket dit vi trycker in kläderna och så ska vi väl gräva fram en spjälsäng ur skjulet och hoppas på att den inte är i alltför uselt skick. Det är ungefär vad vi gör...

      Radera
  2. Kram Malin (och stort grattis till boken, fick den just till jobbet och anlitade recensent). Håll ut vännen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kram Karin. Och tack för bok-grattiset. Hojta gärna till sen när du vet vilken dag den recenseras, jag vill ju gärna läsa!

      Radera
  3. Förstår dej SÅ. Men det blir bättre! Snart!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det blir ju det, som tur. Om kanske ett par år. Våra barn är nämligen hittills i alla fall ganska svaga sovare. Det är i alla fall tur att jag vet det på förhand. Så jag inte får en chock sen när jag inte får sova då HELLER!

      Radera
    2. Ja, fast kanske tillskottet KAN sova? Vi har ju haft en som kunnat och en som inte kunnat. Dessutom är det så mycket lättare att vara trött och sliten då man INTE är gravid. Snart!

      Radera
    3. Det är en enorm bonus i så fall. Jag hoppas lite på att det ska vara så. Men jag räknar absolut inte med det!

      Och det som blir lättare är att man ju faktiskt kan dela på skötseln av en bebis. Och att man får hålla i den istället för att ha den i magen. Snart!

      Radera
  4. Jag var på så dåligt humör när jag vaknade imorse att jag varnade min familj.Sakta blev det bättre.
    Du är fin och härlig, Malin.
    Snart får du belöning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Minna! Jag längtar efter belöningen. Kanske det dåliga humöret smittade av sig via nån kosmisk tråd. När jag steg upp ur sängen var jag så arg att jag bara grät. Jag behövde inte ens varna min familj, de märkte nog med det samma hur det var ställt. Ett par timmar senare somnade jag om på soffan. Då blev det lite bättre. Hoppas både du och jag får en bra dag imorgon! Kram

      Radera
    2. ... och med det menar jag alltså att jag smittade dig, och inte tvärtom :)

      Radera
  5. Usch, vad tråkigt! Hoppas att det blir bättre snart. Jag råkade idag tänka på dig när jag bad och skickade en liten bön för dig. Nu vet jag att det behövdes.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Elina! Kanske det var därför jag sov en rekordnatt i natt: 9,5 h. Jag vet inte när jag har sovit så gott sist. Nu är jag mycket gladare.

      Radera
  6. Styrkekram Malin! Det är jobbigt, men det är inte länge kvar. Och våra tredje barn kommer att sova som stockar, eller hur? ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppas det Anna! HOPPAS verkligen det. Vi börjar vara så gamla nu (hehe) att man tycker naturen kunde samarbeta lite och ge oss riktigt lättskötta barn. Kram!

      Radera
  7. Men snart är det över. Snart får du snusa bebis. :)

    SvaraRadera
  8. Jag får fel i huvu då jag hör folk (ofta MÄN) säga att "graviditet är ju ingen sjukdom". Åtminstone jag har aldrig mått så dåligt och varit så sjuk som under mina två graviditeter. Illamående, förlamande livslustutsugande folglossning...som att leva i en månader lång, aldrig sinande magsjuka kombinerat med ryggskott och värk, depression, what not. Nej, graviditet är för vissa skiiiiiit! Kraftkramar till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Hannah! Ja man är ju verkligen inte i toppskick som gravid. Det är nog en form av undantagstillstånd, åtminstone för mig den här graviditeten. INGET är normalt. Är det inte det ena så är det det andra. Annat var det för sju år sen när jag väntade Lovis, oj oj vad jag var i bra skick. Men då var jag ju så UNG.

      Radera
  9. Oj vilka minnen som kommer tillbaka då jag läser hur du mår och har det just nu. Jag lider verkligen med dig! Orka, orka!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jag orkar sämre ju längre tid som går, men å andra sidan lugnar det mig att veta att varje stund för mig närmare slutet (as in förlossningen, inte döden, i första hand!)

      Radera