Leidon

NU börjar jag ha fått nog. Usch vad jag är trött på att bara ligga. Igår var vi och tittade på att par bilar (vi har tänkt köpa en lite större) med resultatet att foglossningen blomstrade upp som aldrig förr. Jag får sammandragningar av minsta lilla och får inte luft när jag sover. Om jag sover, vilket jag hade problem med i natt. Så idag har jag varit på riktigt uruselt humör.

Det är inte klokt det här att vara gravid, egentligen. Tänk att man ägnar nästan ett år (per graviditet) åt ett undantagstillstånd när man inte riktigt känner igen sin kropp. Man är helt utelämnad åt biologin. Det kolliderar så med inställningen som tutas ut överallt: att man har makt över allt i sitt liv. Bara man vill något tillräckligt mycket är allt möjligt. Allt har att göra med inställningen. HA! När man är gravid gör kroppen precis hur den vill, inte hur jag vill.

Och då har jag ändå haft långt ifrån den värsta graviditeten man kan ha. Bebisen är inte i fara. Jag har bara varit sjukskriven i två månader. Jag har turen att ha en man som har möjlighet att sköta allt i hela hushållet och jag har så pass stora barn att de klarar av det mesta själva. Jag kunde till och med  (med hjälp av min svägerska och mina föräldrar, vilket också är något att vara tacksam för. Och det är jag!) att vara ensam med barnen en hel vecka förra månaden. Det kunde vara så otroligt mycket värre.

Men idag känns det mörkt och dystert. Jag har svårt att minnas upplevelsen av att gå raskt eller springa nånstans. Jag minns inte hur det känns att vara pigg och vakna riktigt utvilad. Eller att kunna uträtta saker genast jag får en ingivelse! Det är så långt ifrån min nuvarande sits jag bara kan komma. Nästan allt (utom att ligga i sängen och läsa eller sitta vid datorn) förblir på idéstadiet. Och det är frustrerande. Jag blir dessutom så irriterad på att vara så här gnällig. Hoppas det inte är ett tillstånd jag fastnar i. Det är ju så väldigt mycket trevligare att vara glad.