Den giriga människan

Ett fenomen som jag blir provocerad av är när  människor motiverar sina val med att de "minsann tänker själva." Plötsligt är de traditionella sätten helt fel, och alla som förespråkar dem är dumma får i en skock som bara kör på i de spår som har lärts ut. Man tänker bara själv om man avviker från normen. Gör man som alla andra är man automatiskt lite blåst.

Är det omöjligt att något som folk har trott att har fungerat i alla tider faktiskt har hängt med så länge för att det fungerar på riktigt?
Är det konstigt att många människor tror på samma sak om saken i fråga är sann?
Är det verkligen helt otänkbart att man faktiskt lär sig mer än vad som går att googla när man studerar till exempel till läkare?

Det är klart att det är bra att fundera över sina val. Det är klart att ingen kan veta allt. Men jag tänker mig att den samlade kunskap som finns exempelvis inom vården, inte används i första hand för att gynna läkemedelsbolagen, som många verkar tro. Jag kan tänka mig att förfarandet för att ta sig an nya metoder är långsammare eftersom man kör med säkerhet före vilda experiment, helt enkelt för att man har så mycket att förlora om man börjar köra med metoder som inte har testats grundligt.

Ändå är misstron så stor, så stor. Konspirationsteorierna blommar, ja, ofta verkar det som om man tror att den statliga sjukvårdens primära mål är att förstöra så mycket som möjligt för de stora massorna. Det är fegt att man inte ordinerar LCHF-kost åt alla diabetiker och ber dem sluta ta insulin. Det är ren och skär illvilja som gör att man fortfarande rekommenderar vaccin åt små barn. Samtidigt kryllar det av självutnämnda experter som jämställer sin ryktes- eller internetbaserade kunskap med den kunskap som lärs ut under långa och intensiva utbildningar. Och många sväljer det med hull och hår, bara för att de självutnämnda experterna hävdar att de "tänker själva".

Jag säger inte att alternativa metoder inte fungerar. Det kanske de gör. Men det där sättet att prata om den statliga vården så nedlåtande, misstänksamt och otacksamt, får mig att resa ragg.

I många länder står folk i kö för att vaccinera sina barn eftersom de har sett följderna av sjukdomarna vaccinen skyddar mot. I många länder dör folk för att de inte har råd att låta operera sig, eller för att det inte finns utrustning att upptäcka sjukdomar i tid, eller för att förhållandena är för eländiga. I många länder finns det ingen chans att få tag i mediciner när det behövs, utan man får hoppas på att man klarar sig på något sätt utan. Och gör man inte det så kanske man får men för livet. Man kanske dör. Det är hemskt och tragiskt, men det är inte någons fel. Man skyller inte på konspirationer, man försöker inte lägga skulden på dem som försökte hjälpa men misslyckades. Man sörjer, men förstår att livet inte går att få i ett vattentätt paket.


Jag kan tänka mig att idén om statlig, billig sjukvård verkade som en ouppnåelig dröm här i landet i något skede. Nu är vi där. Har vi vett att vara tacksamma? Jo, som tur är det många som har det. Men många vill bara ha mer, och bättre, och annorlunda. Vi ser inte vad vi har, utan bara det vi tycker oss ha rätt till.