Fredagsfunderingar

I morse när jag vaknade var jag glad. Jag låg länge och funderade på vad det kunde vara för roligt i mitt liv som hade inträffat, som jag helt enkelt hade glömt bort för en stund, men jag kunde inte komma på vad det var. Jag måste ha drömt något. Ännu vet jag inte vad det är för härligheter som drabbat mig och som jag sedan glömt bort. Som tur har känslan inte försvunnit nånstans.

Idag fick jag besök av Minna, en person som jag känt i flera år via nätet, men aldrig har träffat på riktigt. Det var jätteroligt. Det är så häftigt när människor är minst lika trevliga i verkligheten som på internet. Det är också en upplevelse att få se och prata med en människa men bara mött i skrift tidigare. Så Minna, om du läser det här: tack för besöket, kom gärna igen!

Huset är smutsigt (inte Minnas fel!) men det mest är på sin plats och det känns skönt (inte i mitt viga bäcken, men i min hjärna). Barnen har uppfört sig hela dagen och somnade just på fem minuter.

Det är så lätt att ha barn nu jämfört med när de var små. Konflikterna som uppstår går att diskutera för det mesta, och handlar om saker jag förstår mig på. Om ett par månader börjar vi från noll igen, men jag tänker mig att det vi har lärt oss under våra första sju (!) år som föräldrar kommer att vara till lite hjälp den här gången. Det känns skönt att faktiskt kunna njuta av tanken på en till familjemedlem. Min oro gäller bebisens välmående istället för mina egna eventuella tillkortakommanden som mamma. Jag vet ju att jag inte är perfekt, men att det går bra ändå. Den vetskapen är skön att ha.

Nu skall jag gå och natta djuren (barnen sover redan). Vår höna Jessica tror förresten att hon är en människa. I flera timmar har hon suttit i en av solstolarna på stenplattorna bakom huset och tittat längtansfullt in genom fönstret med sina orangea ögon. Jag undrar vad hon tänker.