En liten evighet

Caj är hemma! Äntligen. Han överlevde bland annat att klättra upp till toppen av det här berget. Hu. Vi åkte direkt från tågstationen och hämtade barnen från dagis och förskolan. Något av det härligaste idag var när barnen störtade in i Cajs famn och kramade honom länge, länge, länge, länge. Som de har längtat! Och som jag har längtat. Nu kan jag slappna av.

Det är bara mellan sex och tio veckor kvar tills bebisen kommer ut. Tio veckor känns som en evighet. Sex veckor är å andra sidan ganska lite.

Om ultraljudstolkaren (ett proffs) har rätt i sin utsaga angående bebins kön har vi redan bestämt oss för ett namn. Fast det är hemligt tills hen är ute. Vi har skaffat en vagn och en bilstol (båda begagnade) och eftersom det har fötts rätt många barn i släkten de senaste åren finns det en massa ärvda kläder vi får ta oss an. Vi borde kanske fixa upp nån flagande spjälsäng också, men jag misstänker att det blir som det brukar, att bebisen sover med oss. Det är mysigast och trevligast och enklast.

Det börjar kännas trångt och obekvämt i min kropp. Jag har mycket sammandragningar och rör mig som en strandad val (osmidigt och så lite som möjligt). I natt hade jag inte mindre än sex kuddar när jag sov (två under huvudet, en under magen, en bakom ryggen, en mellan knäna och en som jag kramade). Jag som i vanliga fall helst sover med en. En platt.

Det är konstigt de här sista veckorna. Tiden går snabbt samtidigt som den segar sig fram. Snart, snart. Men ändå en evighet. Det är lika underligt som det egentligen är att vara gravid. Det är så märkvärdigt att det kan växa en människa inne i min kropp. Det är också konstigt att jag längtar efter att träffa någon som jag bär inuti mig hela tiden, dygnet runt.