Jag började dagen med att skratta så hysteriskt att mamma trodde jag hade varit med om något fruktansvärt när jag ringde henne (när jag skrattar så där riktigt, riktigt mycket låter det tydligen som om jag gråter.) (Det ser likadant ut också, tror jag.)
I alla fall.
Jag läste en artikel, som i sig var välskriven och handlade om ett allvarligt ämne, panikångest. Men det fanns en övergång som blev oplanerat komisk. Den gick ungefär i den här stilen:
Separationer har präglat hennes liv.
– Redan som 1,5 år gammal konstaterades att mina höfter var ur led...
(Där bröt jag ihop, totalt.)
När man läser vidare inser man förstås att separationen handlar om att den intervjuade långa tider blev tvungen att bo på sjukhus, borta från familjen, vilket är jättesorgligt. Men om man stannar där, efter att höfterna gick ur led, blir det onekligen komiskt. För visst är det en form av separation att två leder glider isär. Även om det är på en helt annan, och mycket mer konkret nivå.
Och nu kan inte jag sluta skratta! Haha.
SvaraRaderaHaha! Det är bra, jag var lite rädd att INGEN annan än jag skulle se det komiska i det här. Det är alltid riskabelt att outa sin humor på nätet.
RaderaDu har samma sorts humor som jag. Men det värsta är att jag skrattar där man verkligen inte BÖR skratta.
SvaraRaderaOch då skrattar man ju ännu mera...
Jag vet precis hur det är. Fast det har blivit bättre med åren, numera kan jag faktiskt hålla mig för det mesta.
RaderaDet hemska (och härliga) med sådana där skrattattacker är den där hjälplösheten, man blir tvungen att kapitulera totalt inför sin egen kropps reaktioner på något man inte alltid ens fattar det roliga i. Så där exakt.
Men det är ändå roligt att få skratta och nu fick jag också skratta och när jag var liten trodde alla att jag gjort mig illa när jag skrattade så jag ändrade mitt skratt. Det är ju både sorgligt och skrattretande egentligen.
SvaraRadera