18 juli 2012

Nåden


Jag ligger med stängda ögon och njuter av solens värme när jag hör en liten cykel svänga in på gården. Den bromsar in.

En cykelhjälm släpps ner på gruset och två små fötter kommer springande mot solstolen där jag ligger. Jag hör på ljudet vem det är och vet att om några sekunder kommer en liten varm unge att kasta sig i min famn. Linda sina armar om min hals och borra in näsan i min halsgrop.

Och precis så blir det. Idun kurar ihop sig i mina armar en lång stund och pratar om ditt och datt, vill bli kittlad och kramad.

Det finns inget finare tillitsbevis än en liten människa som helt hämningslöst kastar sig runt min hals och som tar för givet att det finns en plats i min famn där hon får ligga, omsluten och älskad.

Och kärleken rinner genom mina armar och in i mitt barn, precis som det skall vara.
Vilket privilegium det är att få vara förälder.

14 kommentarer:

  1. Så fint & så sant!

    SvaraRadera
  2. Jag blev helt rörd av dina fina ord! Precis så är det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ibland är det svårt att förmedla vad det är som är fint i att vara förälder, men just där och då förstod jag precis varför det är värt allt.

      Radera
  3. Svar
    1. Det är ju lite rörande med den där kärleken, jo.

      Radera
  4. minna lindeb18 juli 2012 23:58

    ååååååååååååååååååååååååå

    SvaraRadera
  5. Och vilket privilegium att få vara ditt och Cajs barn!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vissa stunder mer, vissa mindre (jag väljer medvetet att inte rapportera när vi grälar så stopporna yr)

      Radera