15 juli 2012

Nekrolog till en älskad tupp

Ni minns kanske tuppen Sjuse? Han som vandrade på villovägar.

Nu skall jag berätta hans historia.

Medan vi åkte utomlands i början av året fick vi ha vår hönsflock hos en bekant, som har egna höns. Egna, stora och mäktiga höns, med präktiga tuppar. När vi hämtade våra hönor frågade hon om vi ville ha en tupp på köpet, en gammal en, som alltid blev hackad på och retad av de andra tupparna. Hon tänkte att han kanske skulle få det lugnare i en mindre hönsgård. Vi tackade och tog emot.

Hierarkin kan vara sträng i en hönsgård med flera tuppar och Sjuse (det är Idun som hittat på namnet, varifrån det kommer vet jag inte) var riktigt deprimerad när han kom hit. Till en början satt han mest och tittade in i ett hörn när de andra hönsen var vakna, han vågade inte komma ner. När resten av flocken somnat för natten hoppade han ner försiktigt och åt. Han beblandade sig inte med flocken utan höll sig på sin kant.

Så här höll det på några veckor. Men sedan, långsamt, undan för undan, blev han bekvämare i vår hönsgård. Han började allt oftare äta tillsammans med de andra hönsen och blev en i gänget.
Sjuse, längst till höger

Sjuse blev dessutom en riktig familjetupp. Han kom alltid och kollade vad vi höll på med, tittade med sitt ena öga (han var blind på det andra) och lät sig villigt lyftas upp i våra famnar, närsomhelst. I synnerhet Lovis och Sjuse blev riktiga bästisar. Hon körde omkring honom i barnvagnen och kånkade på honom för jämnan. (Hon försökte till och med skjutsa honom på cykeln, men då hoppade han av.)
Idun och Sjuse
Sjuse, Idun, Lovis och vårt fadderbarn Ellen
Lovis bär Sjuse till hönshuset

En solig dag såg vi hur han försiktigt lade sig ner i blomrabatten och försökte sola. Hur han tveksamt bredde ut sina vingar som han sett de andra hönsen göra. Som en stel gammal farbror som prövar på något som inte var tillåtet när han var ung. Sedan låg han där och njöt.

Vi sålde vår andra tupp, Pricken, och då ökades Sjuses status ytterligare. Damerna i hönsgården började uppvakta honom, men stackars Sjuse har säkert varit så mobbad hela sitt liv att han inte riktigt visste vad han skulle ta sig till när de vippade på stjärtfjädrarna framför honom. I alla fall steg han i rang. Plötsligt befann han sig inte lägst längre, inte ens i mitten, utan var i toppen, tillsammans med vår ärkehöna Prippi.
Och det, mina vänner, är ingen liten bedrift.

För några dagar sedan började han se hängig ut, så där som vi hört att höns gör när de är inne på sina sista andetag.
Sjuses hållning blev allt sämre
Han stjärt släpade i marken alltmer och vingarna likaså. Plötsligt kunde han tappa balansen och falla omkull. Men han steg upp igen och fortsatte att stå och betrakta sitt lilla imperium.
Prillan, en annan höna som är högt i rang, tog sig an honom, hon putsade hans fjärdrar och pussade honom på näbben. Som om hon såg vart det var på väg och ville ge honom lite ömhet hans sista dagar. Han stod bara stilla och lät sig omhändertas.

Sjuse och Prillan

Puss puss, gamle gubbe

Och nu vet ni nog vartåt det barkar. Igår förstod vi att Sjuses liv verkligen var på väg att ta slut. Lovis grät och grät, kramade honom och grät.
Lovis tar ett ömt avsked av sin älskade tupp

Och i morse när vi vaknade hade Sjuse dött. Nu hoppas vi att han är på en plats där hans vingar är starka, hans hållning är stolt och hans självkänsla god.

Sjuse fick en riktigt härlig sista tid. Jag tror det var riktigt bra att han fick komma till ett ställe där det inte fanns så många dominanta konkurrenter, där han fritt fick vandra omkring i trädgården och picka i gräset. Jag tror att han var lycklig här hos oss och det är med sorg i hjärtat vi begraver vår fina vän, som vi kände så kort tid, men som kom att betyda så mycket.

Vila i frid, Sjuse.

22 kommentarer:

  1. Åh, vilken fin text. Att jag sitter här och lipar över er förlust av en tupp, det säger inte lite om hur vacker texten var, och hur mycket den visade att ni tyckte om er tupp. Jag får beklaga sorgen.

    SvaraRadera
  2. Ja, vilken vacker historia. Torkar också en tår och sväljer klumpen i halsen.

    SvaraRadera
  3. Väldigt vackert och sorgligt och fint och hjärtskärande. Oj oj. Kusin e

    SvaraRadera
  4. Här rinner tårarna också när jag läser din fina historia!

    SvaraRadera
  5. Ååååååååååååååh. Men tänk ändå vilken resa han fick.

    SvaraRadera
  6. En otroligt fin berättelse om lille tuppen. Beklagar sorgen.

    SvaraRadera
  7. Vet hur det känns att "lajka" en tupp. Kram!

    SvaraRadera
  8. En sån vacker och tårdrypande historia. Jag blev riktigt tagen. Den sista bilden med Lovis och Sjuse är så rörande. Beklagar sorgen, men nog hade han ju det finaste livet som en gamling kan ha på slutrakan.

    Tog mig friheten att länka till inlägget från min blogg.

    SvaraRadera
  9. Hej! Jag hamnade här via "alternativ.nu" och beklagar verkligen sorgen efter tuppen. Men oj vad jag gillar hur du skriver...har lagt till denna blogg bland mina favoriter! //A-K i Värmland,Sverige

    SvaraRadera
  10. Vad härligt att tuppen fick en så vacker sista tid. En otroligt vacker historia. Snyft. Beklagar sorgen.

    SvaraRadera
  11. Den här texten angav tonen för hela min dag... Har återkommit till den flera gånger, för kärlekens skull. Er nya kamera hjälper ju också oss utomstående att stiga in i hönsens miniatyrvärld och faktiskt se att samma känslor existerar där som här.
    Puss puss gamle gubbe.
    Hanna K

    SvaraRadera
  12. Vad fint skrivet! Jag torkade också en liten tår i sommarnatten...
    Sara Höglund

    SvaraRadera
  13. Snyft! Och en extrakram till Lovis!

    SvaraRadera
  14. Med tårar i ögonen tackar jag för en vacker berättelse om kärlek.

    Mippe

    SvaraRadera
  15. Jag hade precis gråtit över en annan sak innan jag kom hit på sidan och när jag nu läste detta grät jag lite till. Men det var kanske menat så och nu känns det ändå bra...

    Vet inte ifall du lagt märke till det men i inlägget under "Välkommen Lone" ... på den bilden glädjer Lovis sig åt sin nya kusin och på bilden rakt ovanför sörjer hon sin älskade tupp. Det är som en rörande och "fin" bild över livets två stora skeden: födelse och död och antagligen av en händelse hamnade de ovanpå varann.

    SvaraRadera
  16. Det är en tupp jag aldrig har träffat. Men herregud som jag bölar!

    Stackars Lovis! Stackars Sjuse! Stackars hela världen!

    (Men egentligen är det en vansinnigt fin berättelse och en hjälteinsats ni gjort för att ge ett vackert liv åt ett djur som många inte skulle bry sig om.)

    SvaraRadera
  17. En sådan underbar text säger jag med! O så härligt att veta att han hade det bra och tom. Fick kärlek under sin sista tid!! Men här fuktades också ögonen mot slutet av texten, visst är de ens vänner, djuren som bor med en!
    Om jag vinner på lotto och får detdär huset med gård så tror jag vi ska hitta fina höns vi med! De verkar ju härliga!

    SvaraRadera
  18. Jag hade aldrig någonsin trott att jag skulle fulgråta över en för mig okänd tupp. Du kan verkligen skriva så det kniper i hjärtat!

    SvaraRadera
  19. Oj vilket härligt liv han fick leva hos er :)
    Synd att han dog så snart efter att ni tog honom :(

    SvaraRadera
  20. Tusen tack för alla fina ord, hörni. Det värmer att jag har så fina bloggläsare som förstår sorgen efter en tupp!

    SvaraRadera
  21. Så fin text. Det fastnade och jag tänker på tuppen ibland.

    SvaraRadera
  22. Googlade och hamnade på detta inlägg. Så fint!!! Vilken historia.

    SvaraRadera