Nekrolog till en älskad tupp

Ni minns kanske tuppen Sjuse? Han som vandrade på villovägar.

Nu skall jag berätta hans historia.

Medan vi åkte utomlands i början av året fick vi ha vår hönsflock hos en bekant, som har egna höns. Egna, stora och mäktiga höns, med präktiga tuppar. När vi hämtade våra hönor frågade hon om vi ville ha en tupp på köpet, en gammal en, som alltid blev hackad på och retad av de andra tupparna. Hon tänkte att han kanske skulle få det lugnare i en mindre hönsgård. Vi tackade och tog emot.

Hierarkin kan vara sträng i en hönsgård med flera tuppar och Sjuse (det är Idun som hittat på namnet, varifrån det kommer vet jag inte) var riktigt deprimerad när han kom hit. Till en början satt han mest och tittade in i ett hörn när de andra hönsen var vakna, han vågade inte komma ner. När resten av flocken somnat för natten hoppade han ner försiktigt och åt. Han beblandade sig inte med flocken utan höll sig på sin kant.

Så här höll det på några veckor. Men sedan, långsamt, undan för undan, blev han bekvämare i vår hönsgård. Han började allt oftare äta tillsammans med de andra hönsen och blev en i gänget.

Sjuse, längst till höger

Sjuse blev dessutom en riktig familjetupp. Han kom alltid och kollade vad vi höll på med, tittade med sitt ena öga (han var blind på det andra) och lät sig villigt lyftas upp i våra famnar, närsomhelst. I synnerhet Lovis och Sjuse blev riktiga bästisar. Hon körde omkring honom i barnvagnen och kånkade på honom för jämnan. (Hon försökte till och med skjutsa honom på cykeln, men då hoppade han av.)

Idun och Sjuse

Sjuse, Idun, Lovis och vårt fadderbarn Ellen

Lovis bär Sjuse till hönshuset

En solig dag såg vi hur han försiktigt lade sig ner i blomrabatten och försökte sola. Hur han tveksamt bredde ut sina vingar som han sett de andra hönsen göra. Som en stel gammal farbror som prövar på något som inte var tillåtet när han var ung. Sedan låg han där och njöt.

Vi sålde vår andra tupp, Pricken, och då ökades Sjuses status ytterligare. Damerna i hönsgården började uppvakta honom, men stackars Sjuse har säkert varit så mobbad hela sitt liv att han inte riktigt visste vad han skulle ta sig till när de vippade på stjärtfjädrarna framför honom. I alla fall steg han i rang. Plötsligt befann han sig inte lägst längre, inte ens i mitten, utan var i toppen, tillsammans med vår ärkehöna Prippi.
Och det, mina vänner, är ingen liten bedrift.

För några dagar sedan började han se hängig ut, så där som vi hört att höns gör när de är inne på sina sista andetag.

Sjuses hållning blev allt sämre

Han stjärt släpade i marken alltmer och vingarna likaså. Plötsligt kunde han tappa balansen och falla omkull. Men han steg upp igen och fortsatte att stå och betrakta sitt lilla imperium.
Prillan, en annan höna som är högt i rang, tog sig an honom, hon putsade hans fjärdrar och pussade honom på näbben. Som om hon såg vart det var på väg och ville ge honom lite ömhet hans sista dagar. Han stod bara stilla och lät sig omhändertas.

Sjuse och Prillan

Puss puss, gamle gubbe

Och nu vet ni nog vartåt det barkar. Igår förstod vi att Sjuses liv verkligen var på väg att ta slut. Lovis grät och grät, kramade honom och grät.

Lovis tar ett ömt avsked av sin älskade tupp

Och i morse när vi vaknade hade Sjuse dött. Nu hoppas vi att han är på en plats där hans vingar är starka, hans hållning är stolt och hans självkänsla god.

Sjuse fick en riktigt härlig sista tid. Jag tror det var riktigt bra att han fick komma till ett ställe där det inte fanns så många dominanta konkurrenter, där han fritt fick vandra omkring i trädgården och picka i gräset. Jag tror att han var lycklig här hos oss och det är med sorg i hjärtat vi begraver vår fina vän, som vi kände så kort tid, men som kom att betyda så mycket.

Vila i frid, Sjuse.