Sjuses utflykt

Det regnade igår. Regnade och regnade. Vår gammeltupp följde någon sedan länge begravd impuls och... rymde. Försvann. Kom inte tillbaka till natten, fast han borde. Våra höns brukar alltid komma hem till natten (sommartid går de jämt lösa, och de går i allmänhet inte ens ut på vägen).

Sjuse är blind på ena ögat och är mellan fem och tio år gammal. I sin förra flock var han lite utstött, här också till en början, han har levt som hackkyckling hela sitt liv. När han kom till oss stod han oftast bara och stirrade in i ett hörn. Han var deprimerad. Och vem skulle inte bli det, om man aldrig får vara med.

Han har repat sig. Vi har inte så många hönor att han lider psykiskt av sin låga status. Långsamt har vi sett hur han har vänt sig ut mot världen och även om han fortfarande håller sig på sin kant är han inte lägst i rang längre.


Men igår försvann han. Vi letade. Och jag var så ledsen, för Lovis, Idun och grannbarnen har tagit Sjuse till sig, pysslat om honom och byggt hotell åt honom och allt.

Men i dag knackade det på dörren. Våra grannar hade råkat få syn på honom under morgonpromenaden, Sjuse spatserade omkring vid bilmåleriet en bit bort. Jag är så glad och tacksam över att de tog upp honom och bar hem honom. Så kan man behöva göra med gamla farbröder på vift.

Idag har han stått på ett ben i hönshuset och sovit hela dagen.

Sjusovaren Sjuse