9 maj 2012

Min Farmor

Igår fyllde min Fammo Anna-Lisa 89 år. Hon är mycket klartänkt för sin ålder, tvekar inte att leda samlingar eller hålla andakt när hon blir tillfrågad, skriver fortfarande dagbok varje dag och ber varje kväll för sina ättlingar: fyra barn med respektive, sjutton barnbarn med diverse respektive samt alla barnbarnsbarn. (Hon har berättat att hon brukar räkna upp oss i alfabetisk ordning för att helt säkert nämna alla, jag tycker det är otroligt, det skulle jag aldrig klara av, för vi är nästan femtio personer)

Igår uppvaktade vi henne, smaskade i oss lite tårta och satt och pratade en stund. Hon delade med sig av några minnen från kriget.

Fammo ryckte in som Lotta på Malmska (sjukhuset) i Jakobstad och fick en äldre, barsk och bestämd kvinna som avdelningssköterska. Avdelningssköterskan bodde själv på sjukhuset, mitt i avdelningen hade hon ett litet rum innehållande en säng, en stol, en korgstol, ett litet bord och en skänk.
Hennes inställning till de inlagda kunde stundom vara ganska osentimental. "Vad skulle han nu gå och dö för" kunde hon fräsa när någon sårad soldat oväntat gick bort.
Ibland blev det bråttom på sjukhuset. När avdelningssköterskan blev alldeles för uppstressad för att få något vettigt gjort bad hon Fammo följa med henne till hennes rum, lösa upp hennes hårknut och kamma hennes hår tills hon lugnade ner sig. Sedan återvände de till arbetet. De där ganska sällan förekommande kamningarna var det enda hon unnade sig, den där barska avdelningssköterskan.

Fammo är full av sådana här anekdoter. Jag önskar att jag var bättre på att minnas allt hon berättar. Hon har skrivit ner en hel del av dem. Jag önskar ändå att jag kunde komma ihåg flera av dem i detalj, om hur hennes mamma akutopererades för difteri hemma på matsalsbordet, om hur Fammo själv eskorterade en födande mamma från Bergö till Vasa i en liten motorbåt, om gången hon bjöd en gårdsfarihandlare på kalvdans, och hur han kom ihåg det femtio år senare eftersom det råkade vara hans favoriträtt...

Fammo och jag

11 kommentarer:

  1. Vilken söt bild på er och vilken härlig farmor. Tänk att ha 17 barnbarn och veta att om man inte fött några barn själv skulle inte de 17 barnbarnen finnas...
    Jag tänkte på min farmor just idag, hon var också så fin, men finns tyvärr inte här längre.

    SvaraRadera
  2. Ett underbart inlägg och ni är verkligen söta på bilden!

    SvaraRadera
  3. Men ljuuuuuuuuvliga fammo!

    SvaraRadera
  4. Den härliga livserfarenheten. Hoppas att jag får bli lika gammal, och ha lika många historier i bagaget. Tänker ofta på både min mommo och farmor -vilka liv. Människan är stark.

    SvaraRadera
  5. Vad härligt att det fanns sådana stresshanteringsmetoder förr som att kamma kollegors hår :) Helen

    SvaraRadera
  6. Jag har en dröm om att göra riktiga böcker av just sådana där samlade minnen. Det känns på något vis så bortkastat att intressanta liv inte kan få lära oss mer. Om du förstår vad jag menar. Jag skulle vilja skriva historieböcker av folks minnen.

    SvaraRadera
  7. Ni ser jättefina ut! Vilka fina berättelser! Det är nog en stor rikedom att ha en nära relation till sin farmor. Mina mor- och farföräldrar var så gamla att jag inte någonsin har haft en nära relation till dem. Om min morfar levde, vore han 124 år gammal :). Jag är jätteglad över att mina barn har nära relationer till sina mor- och farföräldrar.

    SvaraRadera
  8. Vår farmor är bäst, ingen protest!

    SvaraRadera