"Och här är så vackert att man får lust att dra på sig en lång frasande klänning ännu oftare än vad jag annars får lust med det och gå ut på klipporna mot havet med katedralsruinen bakom sig och fladdra med håret och längta efter något samtidigt som man håller det sidenband som borde pryda ens stora hatt i en hårt knuten näve."
Jag skrattade till när jag läste det här eftersom jag omedelbart kom att tänka på min romantiska fantasier när jag var femton, sexton. Min längtan. Ständigt och jämt gick jag nämligen omkring med en känsla av att jag fötts minst hundrafemtio år för sent.
Jag ville också ha vackra klänningar, jag ville ha spännande, hemliga, bitterljuva romanser med förbjudna män som inte uppfyllde mina föräldrars krav på rikedom och inflytande, jag ville rymma iväg från mina arrangerade äktenskap på en vild häst, stå i blåsten på en klippa och skrika ut min ångest över det skummande havet. Eller stoiskt bita ihop, lida och längta. Ja, ni vet.
Istället cyklade jag från och till skolan i ett par beiga manchesterbyxor, gick på step-up och skrev fantasifulla romanser tillsammans med Aja, Jenni och Christel. Och fick nöja mig med att titta på Stolthet och fördom på teve.
(Mamma och jag funderade på att göra en egen version av Stolthet och fördom. Där vi halvlåg framför teven och åt godis insåg vi dock snabbt att den lämpligaste titeln för vårt verk skulle vara Fetma och lättja. Varför vi aldrig kom längre än till idéstadiet säger väl sig själv.)
 |
| Maria, jag, Mamma, Jonas och Jakob i Forsby 1995. Pappa tog bilden, vill jag minnas. |
Hahahahaha! Tänka sej, jag kan faktiskt inte erinra mej att någonsin skulle ha haft några romantiska drömmar.
SvaraRaderaOj, nog jag. Det var ... bitterljuvt. Haha. Min längtan efter den sortens dramatik har sedermera gått över. Vem skulle på riktigt vilja befinna sig i en sits där kvinnor och barn är lika hjälplösa? Men det är klart, i min fantasi var jag alltid en hjälte, så det vållade inga problem.
RaderaÅh. Ja-a. Haha!
RaderaDen där samma känslan och längtan kan jag ändå känna ännu men den riktar sig mot lite annat nu än vad den gjorde för aderton år sedan :-)
Ja precis så där är det. Längtan finns nog kvar och hoppar fram ibland, men riktar sig åt helt andra håll numera. Det här får vi ta och diskutera när vi träffas :)
RaderaHärligt Malin. Jag kan se Jonas min när han läser din blogg och ser sig i krinolinklänningen :D
SvaraRaderaRomantiska drömmar hör väl kanske lite starkare till en viss ålder, men jag tror nog att det är viktigt att vi fortsätter drömma och framför allt försöker förverkliga våra drömmar. Allt för många människor trampar slentianmässigt på i samma fotspår, bara för att det är det enklaste alternativet. Många av dessa människor, blir bittra och gamla i förtid. Huuadåå!! jag vet ju att du och Caj inte hör till dem :)
Svaret på frågorna tidigare: Nette 47!! (hajar fortfarande till då jag ser min fysiska ålder i skrift) Kollar din blogg nästan varje dag. Hittade den för ca ett år sen, Gillar allt du skriver, en skön blandning av vardagsflummeri, roligheter och viktiga åsiktsdebatter. Dessutom gillar jag ditt goda språk. Fortsätt så!
Haha, jag tror inte att han läser. Faktum är att han faktiskt hade kjol till skolan en gång på sexan, du kan fråga honom om det :)
RaderaRoligt att du läser! Jag tror också att man skall fortsätta drömma och förverkliga drömmar. Men vissa drömmar (som den ovan, till exempel) är bättre i fantasin än i verkligheten...
Jag önskar att ni totat ihop den där Fetma och lättja. Alla som kollat på Pride & Predjudice, typ X antal gånger för mycket, kan behöva läsa Fetma och lättja. Skriv den. Snälla. Jag läser.
SvaraRaderaJag lovar att du får läsa om jag skriver. Men redan titeln utstrålar en ganska händelselös tillvaro, en passiv handling utan intrig. Så det kanske inte blir särskilt intressant, trots allt...
RaderaHärligt! Jag läste massor av romantiska böcker och skrev med min väninna berörände och romantiska berättelser om människor som flyttade till Amerika. Barbara Cartland var min stora favorit, då jag var kanske 10-11 år. Jag tror att jag inte längre skulle orka läsa någon av hennes böcker...
SvaraRaderaMina svar:
Jag heter Elina Koivisto och jag är 37 år. Jag hittade din blogg via Amandas blogg. Jag kommer inte ihåg när det hände, kanske under förra sommaren. Jag besöker din blogg alltid då du har skrivit en ny text. Jag är helt nöjd med din blogg. Du och Amanda är mina stora favoriter :).
Jag tror att jag aldrig har läst Barbara Cartland, jag borde ha passat på när jag var sjutton, tror jag :) Det är jätteroligt att du läser min blogg, Elina, och jag blir alltid så glad när du kommenterar!
RaderaPå högstadiet blev jag så trött på alla oartiga, otrevliga, dumma, mobbabde, tafsande och knuffande pojkar. Vet inte om min skola var värre än andra men man betedde sig inte så i min lilla lågstadieskola så jag var inte van vid att kallas hora, planka, acne och annat, och så har jag med mig hemifrån att man inte ska ta skit.
RaderaNåja men jag drömde om att bli lesbisk och leva kvinnoseparativt. Jag hittade präktiga lesbiska romaner i 70-talsanda på biblioteket. I böckerna var de snälla mot varandra, talade ut och respekterade varandra. Så där skulle jag kunna ha det tänkte jag. Präktigt och jämställt.
Ja om man råkar ut för sådant förstår jag att man drömmer sig bort till något helt annat! Så betedde sig ingen mot mig, tack och lov, och det var väl därför jag vågade drömma om romantiken.
RaderaOch skit ska man inte ta.