28 januari 2014

Tanten betraktar världen eller Jantelagens nya form

Jag har funderat på ungdomars sätt att hantera komplimanger numera. När jag går in på någon yngre bekants facebookkonto och ser att hon har fått en komplimang för sitt utseende (ja, det här har jag observerat uteslutande hos flickor eller unga kvinnor) står det ofta så här.

bekants kompis A: Å, fiina du
ung bekant: Du e fiin
bekants kompis B: Vackra A
ung bekant: Du e!
bekants kompis C: Snyggo!
ung bekant: Du e snygg C!

Kan man inte bara säga tack? Måste man skjuta ifrån sig komplimangen genom en reflexmässig komplimang tillbaka? Det är visserligen fint att sprida god stämning, men det känns inte särskilt äkta när varenda komplimang bollas tillbaka med en identisk utsaga.

Det här är en ny variant av jantelagen, vill jag påstå. Man kan liksom inte bara säga "tack, nu blev jag glad" utan måste genast styra bort fokus från sig själv, fast man förstås uppskattar komplimangen. Men det känns så ytligt. Det blir till slut så att man kan ge komplimanger åt ungdomar bara för att få en själv (fast å andra sidan tvivlar jag på att jag skulle få tillbaka ett "ååå du e fiiin" om jag skrev en komplimang under en ung bekants fb-profilbild. Jag är ju för gammal för den jargongen. Och efter detta inlägg har jag minsann slagit sista spiken i den kistan, för alltid. Haha).

8 kommentarer:

  1. Fast det här påminner mig på ngt vis om det som sades i omklädningsrum när jag var i tonåren, utom att då var det någon (som jag uppfattade som snygg) som klagade på sitt eget utseende och sen skulle hennes kompisar säga nej nej du är ju jättesnygg. Att man fiskade komplimanger genom att påpeka (icke-existerande) brister för att få bekräftelse. Då fanns ju inte fb så det var face-to-face som komplimanger gavs förstås. Är kanske att lägga ut foton på sig själv ett sätt att fiska komplimanger (är det någon alls som klagar på sitt utseende på fb?), och att ge komplimanger åt andra ett sätt att få dem tillbaka...? Men jo, i ditt exempel ter det sig som rätt tomma artighetsfraser...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, så är det säkert, jag har hört av andra säkra källor (det vill säga vänner med tonåriga barn) att man numera mäter sitt värde i likes på facebook, och det är ju riktigt äckligt! Fast förståeligt, jag hade själv säkert också fiskat på samma sätt i min osäkra tonårstid. Och det ÄR ju roligt med komplimanger, men tomt känns det när jag ser hur de formuleras, som något man bara hasplar ur sig istället för tack.

      Radera
  2. Jag kallar det här för "din teckning är mycket snyggare än min"-fenomenet. Det som man tjafsade om i lågstadiet då det gällde teckningar på teckatimmen och det som man nu i vuxen ålder tjafsar om för att få bekräftelse.

    Försök själv undvika det och mina kompisar vet när jag tycker att det blir för mycket "din teckning är mycket snyggare än min".

    SvaraRadera
  3. Ja det är ett lite underligt beteende kan man tycka att tacka och ge tillbaka. Det är ungefär som pojken som hela tiden ropade att vargen kommer, så till sist hade hans ord inget värde.

    SvaraRadera
  4. Jag har fundera på samma fenomen, blir smått irriterad över alla
    "du e.....".
    Tycker att samma fenomen finns bland en del vuxna på bloggar, om nån kommenterar och inte håller med bloggaren, så kommer en massa fula kommentarer riktat mot den som kommenterar. Man ska bara hålla med och backa upp. Fram för ärligt tack och raka svar.
    /Maria

    SvaraRadera