Maskerad

Är det något nytt det här med att man ska klä ut sig på valborgsmässoafton? Jag har inget minne av att det har varit så tidigare, men plötsligt svämmar facebook över av bilder på utklädda barn på väg till dagis och förskola och jag är förvirrad. När hände det här?

Lovis har maskerad i förskolan idag, det är tur att hon är en som fixar saker själv, för vi hade slarvat med att läsa anslagstavlan och var bara halvt medvetna om saken. Tack och lov hade hon inga invecklade krav på sin utstyrsel. Jag tycker hennes inställning är sund och rolig, hon tyckte nämligen det var självklart att hon skulle göra sina maskeradkläder själv och var totalt ointresserad av att välja några av de färdiga utklädningsdräkterna vi hade.

Av ett gammalt flingpaket och en tygremsa gjorde hon en monstermask åt sig. Hon målade den i grönt med ilskna, röda ögon, spetsiga tänder och ärr lite här och var. Sen gick hon omkring och morrade på prov längs med kvällen. Hon hittade också en grön drottningklänning i utklädningslådan. "Det är som att du är god på kroppen och ond i ansiktet" konstaterade Idun. "Nej jag är nog ond överallt", sa Lovis. Haha. Min insats i det hela var att skvätta ut lite akrylfärg i ett par avlagda burklock så de kunde måla, resten skötte de själva. (Idun gjorde sig en hatt av ett annat tomt matpaket, så där annars bara. Hattar är ju alltid bra att ha.)

Redan i morse hade tygremsan som höll fast masken lossnat. Men Lovis tyckte inte det var något problem utan limmade fast den med papperslim. Sen for hon till skolan, hur nöjd som helst. Bra barn.

Bo

Precis när vi hade ätit morgonmål knackade det på fönstret. Ett av grannbarnen undrade om Lovis och Idun kunde komma ut och leka. "Vi har ju det där uppdraget" sa hon och Idun (som öppnat dörren) spärrade upp ögonen och sa "JA! Just det" sen ropade hon "Lovis, kom, vi har ju det där uppdraget" varpå Lovis, lika entusiastiskt svarade "ja just det ja" och bullrade nedför trapporna.

Sen hoppade de i ytterkläderna och försvann.

Och så där har det fortsatt längs med dagen. De har kommit in för att äta lite och försvunnit ut igen. En stund senare har de stuckit sig in för att meddela vart de tar vägen härnäst och vips, så är de borta. (det är det som är regeln, de måste meddela hos vem de leker så vi vet vems föräldrar vi ska ringa sen när det är dags för nästa måltid ifall det inte hörs när vi ropar från trappan.) Det är smällande dörrar, våta vantar och cykelhjälmar på små huvuden. Det är grannar och blodpotatis och studsmattor och uppdrag och döda möss som en av grannens katter har fångat. Det är hembyggda hundkojor, fotboll på terrassen, smutsiga fläckar i ansiktet och lekstugelekar. Är en granne inte hemma så är en annan det.

Det är ganska nyligen jag verkligen har insett hur lyckligt lottade vi är som bor på ett ställe där barnen har sällskap av andra barn. På vår lilla gata finns tio barn i åldern 5-13. Jag är så glad över att vi får bo just här i vår lilla återvändsgränd, där barnen har möjlighet att springa till granngårdarna utan att behöva ta sig över vilt trafikerade gator, eller genom folkmassor med otrygga människor de inte känner, eller där det enda alternativet till utomhuslek är en park som också vi måste följa med till för att det skall vara säkert. Istället bor vi på en gata som slutar i åker och kohage. Samtidigt som man kan cykla till skolan eller till stan på tio minuter.

Jag gillar verkligen att bo här.

Maränger

Igår bakade jag maränger enligt Leila Lindholms recept. De blev goda. Enligt receptet skulle det bli 9 stycken, men jag gjorde dem lite mindre, så det blev 218 istället. Det är ju tur eftersom vi är många som ska äta efterrätt på valborgsmässoafton. Och i snabbspolning: höns, ägg, recept, maränger. Klart!

Några tankar om lycka

Anne ställde en fråga på sin blogg som fick svaren att välla in. Många av avslöjandena är lustiga, men överraskande många handlar om hur mycket de anonyma kommentatorerna hatar olika människor i sin omgivning, i hemlighet. Jag önskar verkligen att det höga antalet hatiska kommentatorer inte gör avunden och missunnsamheten mer legitima. För hatandet är verkligen inget att uppmuntra. Genom att göda det inre mörkret blir man nog bara själv olyckligare och olyckligare, tills det där svarta har ätit upp det lilla ljus som finns kvar.

Till ganska stor del tror jag man kan välja vilka tankar man göder. För tillfället är det lätt för mig att odla de goda tankarna eftersom jag råkar ha det väldigt bra. Nej, jag tror inte på att låtsas som om man mår bättre än man gör. Är man ledsen och missnöjd ska man självklart få känna så. Men det är nog så att det är de känslorna man ger näring som växer. Väljer man att hela tiden fokusera på vad man inte har blir man helt säkert på dåligt humör och känner sig förfördelad. Då får man också svårt att glädjas åt andras framgångar.

Istället kan man tänka att det nog blir ens egen tur så småningom. Eller att andras lycka inte tar något av ens egen lycka, utan att det istället är ett bevis på att det går att ha det bra. Dessutom tänker jag ofta på att det med största sannolikhet kommer att komma sämre tider när jag inte alls mår lika bra som jag råkar göra just nu. Tänk vad vilken miss om jag hade undgått att märka hur bra jag har det idag och istället gått och längtat efter mer och mer, fast jag redan har allt jag behöver.

Vad gör ni?

Det är många åsikter som flyger i luften just nu. Könsneutrala omklädningsrum, en artikel som var emot att göra barn könsneutrala (det verkade som om journalisten fått en massa saker om bakfoten), danska teveprogram med nakna kvinnor och påklädda män och mycket annat som på något plan tänder en engagerad åsiktsgnista i mig, men sist och slutligen orkar jag bara inte lägga mig i. Jag flyr in i mina bokvärldar istället, eller ligger bara stilla på soffan och stirrar. Eller äter något.

Det är fredag och barnen har somnat. Caj är på ölprovning och jag tror nästan jag skall gå och lägga mig snart. Först i soffan en stund, sen i badkaret, sist i sängen. En alldeles perfekt fredagssysselsättning, om ni frågar mig.

Vad gör ni?

Magen, håret, råddet, sanningen

Nu har jag varit gravid i 33 hela veckor. Den 34e veckan inleds idag.

Att ta självporträtt i spegeln kräver nog en särskild talang som jag inte besitter. (Eller så ser jag  skräckslagen och tvivlande ut på riktigt.) Och så glömde jag behändigt nog att plocka undan skräpet, råddet, plastskynket som skyddar väggen från tryckfärg (precis som om jag trycker tyg nuförtiden, HAH!) och fula inredningsdetaljer innan jag fotade. Men varför förställa sig när det är så mycket enklare att bara vara som vanligt?

v.33+0, 33 år gammal

Grus

Idag har jag funderat på grus. Olika grovlekar och färger och sånt. Det är inte särskilt intressant. Men det är inte mina vardagar just nu heller, så det går hand i hand.


Hurudant grus rekommenderar ni att vi sätter på vår gårdsplan?

Bloggkommentarssvar

Jag har varit lite slarvig en tid med att svara på era kommentarer. Men nu har jag gjort det! 23 stycken! Hoppas jag inte missade nån...

Äggen

Som sagt: det är väldigt spännande att plocka ägg ur hönshuset, för man kan hitta ägg i alla möjliga färger och former. I går fick i ett extremt stort ägg, det vägde 97g (ett vanligt hönsägg, det i mitten väger ca 55). Samtidigt har vår dvärghöna Milla börjat värpa igen efter ett uppehåll. Hennes ägg (längst ner) väger ungefär 30g.

Vine

Jag tänkte ju inte börja med Vine, men sen hittade jag roliga klipp, bland annat på Linns pappa som gjorde ett snyggt pulkatrick. Och så ville jag ändå också göra en egen Vine-video och PRECIS då började bebin sparka ännu mer än vanligt. Så. Ja. Så här ser det ut när jag tittar neråt nuförtiden.

Dagens bedrifter

Så där, nu har jag varit på bokmässa i Vasa.

Anledningen till att Joanna och jag var på mässan var för att prata om Irene och sedelsugen, vår nya bok, som lägligt nog hade anlänt med expresspost direkt från tryckeriet till mässan i morse. Det var kul att få hålla i den, känna på den, bläddra i den och fantisera om hur den kommer att ta sig i bokhyllan bredvid sin föregångare. Susanne Skata på Sus Productions intervjuade oss och tog en bild som jag lånade från hennes hemsida. Vi hade dessutom äran att träffa den förträffliga Sara Jungersten, som har skrivit böckerna Wannabe och Lika delar liv och luft, och som också blev intervjuad av Sus. Och så här såg vi ut när vi poserade i mässvimlet.

Jag (och min mage), Joanna och Sara

Själva mässan är nog i rörigaste laget, båda gångerna som jag har varit där har det känts som om bokavdelningen blir lite bortglömd mellan alla maträtter, trädgårdsprylar och resmål. Men jag träffade många trevliga typer och fyndade både böcker och lite ekologiska hudvårdsprodukter. Och så fick jag ju sitta i bil och prata med Joanna i flera timmar, vilket var synnerligen angenämt.

Dessutom får jag kalla mig författare på riktigt nu, också enligt de strängaste, när jag har skrivit två hela böcker. Det känns fint.

Graviditetsuppdatering

Idag har jag besökt min hälsovårdare angående mina sammandragningar. Ordination: jag skall vila så mycket som möjligt, ge några prover till laboratoriet på måndag och få en tidigare remiss till det där ultrat som man får göra i vecka 36 (det blir troligen redan om två veckor istället för om fyra). Att gå på bokmässan i Vasa imorgon innebär således för min del att jag tar mig till scenen, blir intervjuad (sittande) och sen försvinner nånstans (till Hannas och Viccis) där jag får lägga mig ner en stund innan jag återvänder till Jakobstad. Det blir bra.

Bokmässan!

I morgon blir Joanna, som har illustrerat Patrik och Pensionärsmakten och Irene och Sedelsugen, och jag intervjuade under Vasa bokmässa i Bothniahallen. Platsen är Anni Swan-scenen och tiden är 14.30. Kom och lyssna!

Hur mycket är normalt?

Idag har jag återgått till mitt flegmatiska säng-liv. Det verkar vara ganska nödvändigt: jag vaknade klockan fem i morse och hade sammandragningar med femton minuters mellanrum i ett par timmar. Konstigt. De gjorde inte ett dugg ont, det brukar de inte, men är det inte lite väl tidigt att ha så pass regelbundna sammandragningar? Det har fortsatt så här längs med hela dagen, från och till. Jag får sammandragningar så fort jag rör mig. Och ofta också när jag inte gör det.

Hur mycket är ofarligt när man är i vecka 33? Do tell!

Min största oro (utöver att bebin skall komma för tidigt, att den skall komma ut före vi hinner till BB eller att den inte snart börjar inse att den har huvudet åt fel håll) är att jag blir tvungen att börja med nitroplåster igen. När jag väntade Idun fick jag gå med dessa förhatliga små lappar på magen under en dryg månad på grund av precis samma symptom: smärtfria men ständigt återkommande sammandragningar som i och för sig gjorde förlossningen snabb och smidig men som också gjorde att förlossningen antagligen pågick väldigt länge utan att jag visste om det och att Idun föddes nästan två veckor tidigare än beräknat. Jag fick grym huvudvärk av dem. Det är inte ett högt pris att betala för att hon fick stanna i magen lite längre, men jag önskar SÅ att jag skulle slippa dem den här gången.

Fast allt kan ju gå som smort också. I bästa fall händer inget annat än att jag att har världens mest vältränande livmoder när det blir dags för förlossning.

En liten evighet

Caj är hemma! Äntligen. Han överlevde bland annat att klättra upp till toppen av det här berget. Hu. Vi åkte direkt från tågstationen och hämtade barnen från dagis och förskolan. Något av det härligaste idag var när barnen störtade in i Cajs famn och kramade honom länge, länge, länge, länge. Som de har längtat! Och som jag har längtat. Nu kan jag slappna av.

Det är bara mellan sex och tio veckor kvar tills bebisen kommer ut. Tio veckor känns som en evighet. Sex veckor är å andra sidan ganska lite.

Om ultraljudstolkaren (ett proffs) har rätt i sin utsaga angående bebins kön har vi redan bestämt oss för ett namn. Fast det är hemligt tills hen är ute. Vi har skaffat en vagn och en bilstol (båda begagnade) och eftersom det har fötts rätt många barn i släkten de senaste åren finns det en massa ärvda kläder vi får ta oss an. Vi borde kanske fixa upp nån flagande spjälsäng också, men jag misstänker att det blir som det brukar, att bebisen sover med oss. Det är mysigast och trevligast och enklast.

Det börjar kännas trångt och obekvämt i min kropp. Jag har mycket sammandragningar och rör mig som en strandad val (osmidigt och så lite som möjligt). I natt hade jag inte mindre än sex kuddar när jag sov (två under huvudet, en under magen, en bakom ryggen, en mellan knäna och en som jag kramade). Jag som i vanliga fall helst sover med en. En platt.

Det är konstigt de här sista veckorna. Tiden går snabbt samtidigt som den segar sig fram. Snart, snart. Men ändå en evighet. Det är lika underligt som det egentligen är att vara gravid. Det är så märkvärdigt att det kan växa en människa inne i min kropp. Det är också konstigt att jag längtar efter att träffa någon som jag bär inuti mig hela tiden, dygnet runt.

Dagens skörd

Efter att ha tagit det (lite för) lugnt med värpandet över påsken har hönorna nu fått upp farten igen. Jag plockade just sex ägg från redena: fyra bruna, ett vitt och ett grönt. Älskar att få dem i olika färg, form och storlek.

Klädvård III

Ja, ni vet kanske hur det är. Man har ett par strumpbyxor. De går sönder under fötterna. Och så slänger man bort hela härligheten bara för att en liten procent av dem har gått sönder.

Det är dumt. Dumt och oekologiskt.

Dessutom är strumpbyxor ganska dyra. Det lönar sig att inte kassera dem dem, både av ekologiska och ekonomiska skäl. För det finns flera snabba åtgärder som förlänger deras liv.

Det snabbaste sättet är kanske att som Pia sätta ett annat par strumpbyxor (eller som jag, ett par strumpor) under. Då gör det inte något att strumpbyxorna har hål. Men det ser lite slarvigt ut.

Det näst snabbaste sättet är att klippa bort fötterna och använda dem som tajts. Så gör Mia, så har jag också gjort.

Ett nästan lika snabbt, och ännu snyggare sätt (som dock kräver en symaskin) skall jag redogöra för här. Denna metod gör dessutom att avfallet från strumpbyxorna blir lite mindre än om man bara klipper av fötterna och slänger dem.

Gör så här:

Tag ett par strumpbyxor med hål på. (Dessa är inte representativa för hur våra barns strumpbyxor ser ut när de har hål på sig. Det brukar vara värre, mycket värre, innan de får en renovering.)

 

Avlägsna strumpbyxans fötter med sax. Gärna på samma höjd på båda byxbenen.

 

Klipp ut den mittersta delen av foten. Den brukar oftast inte ha hål utan går att återanvända som mudd.

 

Vik muddarna dubbla med rätan utåt. Vänd strumpbyxorna ut och in.

 

Stoppa in en av de dubbelvikta muddarna i byxbenet så att strumpbyxans räta ligger mot mudden. Om du är ambitiös kan du nåla. Jag är lat och nålar nästan aldrig. Se till så att alla tre tygdelarna (muddens två och strumpbyxans ena) ligger ovanpå varandra.

 

Sy ihop. Det går bra att använda en vanlig symaskin också, då syr man med sicksack.

 

När det är klart ser det ut så här. Det kan också se prydligare ut ifall du väljer att byta symaskinens tråd till en som matchar strumpbyxorna du håller på att reparera. Men gör du det så förlorar du tid. Och eftersom sömmen ändå hamnar på insidan av strumpbyxan är det inte så stor skillnad. 

 

Vänd strumpbyxorna, som nu har förvandlats till tajts, ut och in. Du har gjort en miljögärning! Och så har du dessutom sparat lite pengar eftersom du slipper köpa nya strumpbyxor.

Klädvård II

Ja. Alltså. Jag har tänkt att jag skall satsa lite mer tid på att ta hand om mina och barnens kläder. Igår noppade jag min kofta, som blev betydligt fräschare. Och ni var flera som undrade hur en noppkam ser ut. Jo, så här:

Noppkam, med noppor och allt

Jag tror att det går att få tag i en dylik i de flesta handarbetsaffärer. Jag vet inte, men jag tror det. Jag efterlyste en på facebook, varpå en gammal studiekompis hojtade till och sa att de säljer sådana där hon jobbar, så hon skickade en till mig. Den kostade ungefär fyra euro inklusive frakt.

Mitt klädvårdskorståg fortsätter. Idag har jag reparerat Iduns utebyxor. Gummibanden som skall vara under stövlarna behövde bytas ut (ett hade gått av, ett saknades helt), en knapp behövde sys i och så fanns där en massa små hål på ena benet som jag reparerade för hand.

Så här i efterhand kan jag konstatera att det är väldigt, väldigt tur att jag inte är kirurg. Fy så fult det blir när jag syr för hand. Finare med sneda stygn än stora hål i alla fall, och nu blir hålen i alla fall inte större.

Del tre i min serie om klädvård (haha!) skall handla om hur man tar tillvara trasiga barnstrumpbyxor. Stay tuned, och förgås inte av nyfikenhet medan ni väntar, är ni snälla!

Klädvård

Jag har bestämt mig för att vårda mina kläder bättre så de håller ännu längre. Så förutom att sova tre gånger idag har jag invigt min nya noppkam som jag skaffade förra veckan efter att min kusin Emma tipsat om dess existens. Min treeuros loppiskofta blev betydligt fräschare, och vilket noppberg det blev!

(Övre bilden visar före och efter, nedre de ca 3 dl noppor som avlägsnades)

Fredagsfunderingar

I morse när jag vaknade var jag glad. Jag låg länge och funderade på vad det kunde vara för roligt i mitt liv som hade inträffat, som jag helt enkelt hade glömt bort för en stund, men jag kunde inte komma på vad det var. Jag måste ha drömt något. Ännu vet jag inte vad det är för härligheter som drabbat mig och som jag sedan glömt bort. Som tur har känslan inte försvunnit nånstans.

Idag fick jag besök av Minna, en person som jag känt i flera år via nätet, men aldrig har träffat på riktigt. Det var jätteroligt. Det är så häftigt när människor är minst lika trevliga i verkligheten som på internet. Det är också en upplevelse att få se och prata med en människa men bara mött i skrift tidigare. Så Minna, om du läser det här: tack för besöket, kom gärna igen!

Huset är smutsigt (inte Minnas fel!) men det mest är på sin plats och det känns skönt (inte i mitt viga bäcken, men i min hjärna). Barnen har uppfört sig hela dagen och somnade just på fem minuter.

Det är så lätt att ha barn nu jämfört med när de var små. Konflikterna som uppstår går att diskutera för det mesta, och handlar om saker jag förstår mig på. Om ett par månader börjar vi från noll igen, men jag tänker mig att det vi har lärt oss under våra första sju (!) år som föräldrar kommer att vara till lite hjälp den här gången. Det känns skönt att faktiskt kunna njuta av tanken på en till familjemedlem. Min oro gäller bebisens välmående istället för mina egna eventuella tillkortakommanden som mamma. Jag vet ju att jag inte är perfekt, men att det går bra ändå. Den vetskapen är skön att ha.

Nu skall jag gå och natta djuren (barnen sover redan). Vår höna Jessica tror förresten att hon är en människa. I flera timmar har hon suttit i en av solstolarna på stenplattorna bakom huset och tittat längtansfullt in genom fönstret med sina orangea ögon. Jag undrar vad hon tänker.

Mia Franck gästbloggar om strukturerat kaos

Mia Franck, just nu aktuell med boken Martrådar, gästar mig idag! Jag brukar läsa Mias blogg, den är sprängfull med tankar och tips kring skrivande, strukturer och annat som berör antecknad kreativitet.

Varsågod, Mia!

Strukturerat kaos

Fick en lång fråga av Malin att fundera på för det här gästinlägget. Eller möjligen var det en flervalsfråga? Hur som helst ville Malin veta hur jag jobbar, för att det verkar vara systematiskt med många funderingar kring struktur.

Ärligt talat, nä, jag funderar inte på struktur. Jag funderar på kaos. Så här: mitt skrivbord är, utom vid sällsynta tillfällen, en avstjälpningsplats. Jag radar böcker på varann, lutar dem mot väggen och hoppas på att de hålls kvar. Papperslappar till höger om datorn. Pennor, kaffekopp, reklam och oavslutade projekt och så vidare i mängd. På samma sätt med skrivandet. Som mitt skrivbord. Kaos, ibland städar jag skrivbordet. Beträffande skrivandet skriver jag först, och sen börjar jag strukturera, försöker förstå vad jag har där och vad jag inte har. Vilka jag ska umgås med och försöka få ordning på. Vad jag vill. Vill skriva om en tjej som är stark och trasig. Vad karaktärerna vill. Tjejen vill hämnas. Hur viljor ska fogas ihop. Alla karaktärers och min. Eller oviljor. Vissa karaktärer som vägrar allt.

Samtidigt är det där inte sant. Eller jo, aktivt funderar jag inte på struktur. Skriver inte kronologiskt. Men jag hakar upp mig mitt i. Avbryter skrivandet för att söka reda på saker jag behöver veta för att klara av att skriva vidare. Behöver kunna se hur det ska se ut. För Martrådar har jag ägnat en hel del tid åt att fotografera en stad. Gått omkring och luktat på staden. Läst en doktorsavhandling om Maror. Googlat växter och djur. Som askträd och hundar och korpar. Grötat ihop olika sorters mytiska figurer på det mest hänsynslösa vis utan att bry mig om ifall jag kommer att uppröra ”vän av ordning” för vilken varelse som hör vart.

Och jag skriver om. Oj så jag skriver om. Skriver om och om igen. Eller gör jag? Det beror förstås på vad man jämför med. Vissa texter skriver jag faktiskt inte om nästan alls. Stryker i dem, visst. Annat skriver jag om tills kaos är rätt kaos.

När jag väl har skrivit då är det metodiskt. Frustrerande också. För delarna stämmer inte. De hör inte ihop. Ibland har jag tänkt att jag kunde ta den där metodiskheten tidigare, planera innan. Men de gånger jag försökt har texten dött. All luft och glädje har runnit ut när jag vet mer än jag vill veta när jag börjar.

Jag skulle alltså säga så här om min eventuella metodiskhet, den är en efteråtkonstruktion. Mitt i skrivandet är det kaos. Möjligen ett medvetet kaos, jag har funderat på alla möjliga bitar i skrivandet för att kunna hålla skrivworkshops för andra. Vissa grejer sitter, annat gör det definitivt inte. Men jag skriver mig fram till vad jag vill ha. Mycket av just den sortens letande har jag strukit i sista skedet för att det inte behövs för berättelsen. Men jag skriver först, tänker sen och suckar djupt. Till slut, dvs. nu, är jag stolt som en tupp (stämmer det Malin, är tuppar stolta som tuppar?) och längtar efter att få se boken, hålla i den och tja, släppa taget om den.

Tack Malin för frågan och för gästfriheten. Mycket trevligt alltsammans. Bra med utbyte. Man borde röra på sig mer. Ja, imorgon ska jag hälsa på När det börjar-Lottas blogg. Välkommen dit.

Vigsel och vigsel

Den ena av mina döttrar skulle jättegärna vara supervig (vem vill inte det, förresten). Hon tänjer och stretchar och hennes mål är att kunna stå på ett ben på en cykel, med benet rakt upp i vädret. De senaste dagarna har hon glatt hojtat "nu ska jag träna på min vigsel" innan hon har satt igång.

Dagens tips

Hanna föreläser på After Eight om en personlig garderob klockan 19.45.
Och Peppe, Linn och Karin drar en workshop om bloggande i Pedersöre.

Jag skulle helst gå på båda evenemangen, men eftersom Caj åkte iväg till Barcelona i morse för att bestiga berg i en vecka och eftersom vi får besök av min svägerska och mina ljuvliga brorsdöttrar om en stund är det ganska självklart att jag hålls hemma. (För att inte tala om att jag vandrar i en dimma efter att bara ha sovit tre timmar i natt. Och att jag trots min femte akupunktursession fortfarande knappt kan gå utan att grimasera. Det här håller på att utvecklas till en riktigt klagoblogg, men jag slutar nog sen när jag mår bättre igen!)

Hår

Jag har fått jättelångt hår. Nästan ända ner till midjan, faktiskt, så när som på några centimeter. Slitet är det också. Det ser tyvärr riktigt fruktansvärt ut.

Jag borde klippa mig. Fast sen slog det mig att det här är ett ypperligt tillfälle att göra dreads. Caj har haft sina i många år redan, snart tolv tror jag. Jag gillar dem. Men jag vet inte. Det blir lite mycket om både han och jag har dreads.

Jag kommer säkert att lösa en massa hår sen när jag börjar amma, så det är en ganska dålig idé att låta det vara så här långt. Något måste göras. Vad finns det för andra roliga frisyrer man kan köra med nuförtiden?

Det kunde vara nån annan än jag

Man tar ett tyg. Man tvättar tyget och stryker det. Sen trycker man gula ugglor på det. Det blir inte riktigt den färgkombinationen man eftersträvade, men rätt okej. Sen tar man fram mönstret till babynestet och ritar några streck på tyget för att veta var man skall klippa. Sen klipper man. I fel streck. Och plötsligt är tyget så litet att det inte alls räcker till det man hade tänkt använda det till.

Så då klipper man lite till för att göra sig en väska istället. Och klipper fel igen. Så att man istället för att göra en väska måste göra två. Och så står man där, med en symaskin med trasslig undertråd, och två halvfärdiga väskor.

Om symaskinen slutar krångla kanske jag, ursäkta, man lottar ut en av dem.

Man har inte så bra flyt just idag.

Rapport från hönsgården

När jag stod i köket idag (för ovanlighetens skull) (på riktigt alltså) tyckte jag mig höra ett galande. Från ett helt annat håll än vanligt. Jag kikade ut genom fönstret och såg ingenting. Men några sekunder senare hörde jag ett gapskratt från matrummet. Caj stod också och gluttade i fönstren och när jag kom närmare såg jag samma sak som han. Hönorna, som i huvudsak hållit sig runt hönshuset under vintern, hade vågat sig på utfärd. Och inte vilken utfärd som helst, utan på hälsobad. Fyra hönor och en tupp hade spatserat runt huset och trängt sig in i en av våra övergivna kryddlådor på stenplattorna (den innehåller bara jord) och låg där, som sillar, och badade sig. Lilla grisen, en av tupparna, stod bredvid och vaktade så att damerna skulle få bada i fred. Det är så kul att de frivilligt tränger ihop sig i en liten trälåda för att få borra ner sig i jorden. För det är trångt. Jättetrångt! Som fyra tjocka tanter i ett badkar, ungefär.

Ny musik tack

Jag har ett problem. Jag vill gärna lyssna på trevlig musik men har svårt att hitta något nytt som inte är snabbt och elektroniskt och hetsigt. På radion spelas samma saker hela tiden och det är inte riktigt den sortens musik jag är ute efter.

Jag tänker mig snarare något i stil med Sara Bareilles, Siri Nilsen (som Pia tipsade om för några dagar sen), Ane Brun... något snällt och mjukt som man inte blir stressad av utan som är skönt att höra på.

Så nu får ni bombardera mig med tips! Tack på förhand!

Tack Maija!

Titta vad jag just fick på posten av Maija! Den är så fin och ska snart hängas upp i vardagsrummet bara jag lyckas rama in den.

Tack!!!

Inte i skick

Varje kväll frågar vi varandra: får man gå och lägga sig nu? Det sker i medeltal klockan 21. Sen går vi och lägger oss och sover gott (Caj) och blandat (jag).

Caj fick lov att avboka sin efterlängtade klättringsresa till Barcelona igår eftersom han är sjuk.

Idun och Lovis har varit hemma från dagis och förskola på grund av feber och förkylningar i över en vecka. Först den ena, sen den andra, sen den ena igen.

Och själv är jag officiellt sjukskriven ända fram till 7.5. Min moderskapsledighet inleds 8.5.

Vi är inte riktigt i skick, tycker jag.

ps. Dessutom drack jag just ett glas rabarbersaft. När jag druckit hälften såg jag något som liknade mögel. Det kan hända att jag kommer att dö ganska snart. ds.

Malin informerar

Jag har gjort det förr och jag gör det igen. Informerar. Idag har jag tänkt informera om saker som händer på internet, mest på olika bloggar.

1. Idag skall vi äta kikärtsbiffar med morotstsatsiki och klyftpotatis. Receptet kommer från Pias trevliga blogg. Biffarna är inte stekta än, men om någon är nyfiken på hur det blev kan jag avlägga rapport senare. Smeten ser i alla fall väldigt bra ut.
2. En annan Pia, nämligen Pia på kontoret bjöd på ett fint klipp på en norsk sångerska med ukulele idag. Nu lyssnar jag på Siri Nilsens musik på Spotify och gillar den riktigt mycket.
3. Jag vann ett pris på Maijas blogg! Maija har illustrerat boken Under täcket som hennes man Anssi Hurme har skrivit. Det fina rosa trädet uppe till vänster skall bli mitt, jag vet redan var det skall hänga. Jag älskar att vinna bloggtävlingar där bloggare lottar ut något de själva har gjort. Eller vilken tävling som helst, förstås, men det är extra roligt när det handlar om trevliga, personliga konstverk. Det händer tyvärr väldigt sällan att jag vinner. Och nu får jag lust att ordna en bloggtävling själv.
4. I övermorgon går ansökningstiden till Litterärt skapande ut. Det lär vara en mycket bra kurs, jag känner många som har gått den. Sök, sök.
5. Inspirerad av min bror försöker jag mig på att baka surdegsbröd idag. Jag har redan improviserat så mycket att jag inte har en aning om hur det kommer att sluta. Det kan bli succé, det kan bli fiasko. Mitt intryck hittills är att surdegsbakandet tar länge och innehåller en massa väntande. Ett recept (som jag då alltså har modifierat) hittade jag här.
6. Den 12.4 kommer Mia Franck att gästblogga här. Mia utkommer med boken Martrådar ungefär samtidigt som Irene och Sedelsugen kommer ut, och vi skall blogga om skrivande på varandras bloggar. Roligt!
7. Min BB-kompis Henni (Vi födde barn på samma dag en gång) hade länkat på Facebook till ett tänkvärt inlägg för några veckor sedan. Läs här om du är intresserad av att veta varför belöningssystem för barn inte alltid är den bästa idén.

Det var allt från Malins notisbyrå idag. Tack och på återseende.

En konversation

Lovis var sjuk hela förra veckan, nu är det Cajs och Iduns tur. Idun hade lite stegring igår men mår bättre idag.

Så här kan det gå till när man meter febern på en femåring.

Idun: Hade jag feber?
Jag: Nej
Idun: Hade jag inte?
Jag: Nej
Idun: Hur så?
Jag: för att 36,8 inte är så varmt att det räknas som feber
Idun: Gör det inte?
Jag: Nej
Idun: Varför inte?

Och så vidare...

There ain't no party like my nanna's tea party

För några år sedan upptäckte jag Flight of the Conchords, teveserien om två musiker från Nya Zeeland som kommer till New York för att göra karriär. Serien är precis i min humor, jag tycker den är rolig, smart och snyggt gjord och bland låtarna som inflikas (flera stycken i varje avsnitt) finns verkliga guldkorn.

Det allra första jag hörde av dem var dock den här låten från en av deras live-konserter. Jag skrattar alltid åt klippet.