Jaha. Nu är jag sjukskriven i en dryg vecka framåt. Det känns
underligt att vara sjukledig när jag inte har feber eller något annat
mätbart och för omvärlden synligt fel. Jag får "bara" lite väl ont överallt av att vara på benen så mycket som
jobbet kräver. Så ont att jag har slutat gå utanför hemmets fyra väggar när jag inte jobbar. Så sjukt att jag tillbringar största delen av min vakna tid i sängen. Jag kan inte ens gå till butiken längre, för så länge som det tar att ta sig igenom butiken kan jag inte vara på benen utan att jag får ont. Ja. Foglossning är ingen glad fest, direkt.
Men jag skall vila som en dåre, jag
skall gå på akupunktur och bli alldeles fri från problemen så
att jag kan vara på jobb ända tills jag går på mammaledigt sen i maj.
Det låter väl som en bra plan? Håll tummarna för att det blir så på riktigt och inte bara i min
fantasi.
Usch, vad tråkigt :( Jag ber för dig! varma tankar!
SvaraRaderaJag lider med dig... Men tyvärr måste jag nog säga att det knappast går över förrän bebisen är ut :(. Jag hade lika besvärlig foglossning under min förra graviditet och var tvungen att lämna på sjukledigt ca. 1 mån innan mammaledigheten började då jag inte längre kunde sitta på jobbet (kontorsjobb). Att gå i butiken var också en riktig plåga och jag fick ibland stanna och pausa för att det gjorde så himla ont.
SvaraRaderaNu är jag gravid igen och jag fasar för hur det kommer att bli mot slutet :(.
Jag hänger fast vid möjligheten att akupunkturen skall kunna hjälpa mig... men fattar förstås att sannolikheten inte är superstor. Men det FINNS en chans. Hoppas att dina besvär inte blir värre den här gången.
RaderaDu bär en annan människa och det är kanske det viktigaste jobb man kan ha. Se det inte ur jämställdhetsperspektiv för jag menar naturligtvis att DEN som bär en annan männniska gör det viktigaste jobbet på jorden. Och den som bär kan vara Tex läkare, författare,lärare, gravid,busschaufför,pilot, journalist what ever, men själva bärandet är det viktigaste.
SvaraRaderaSol för dej !
Tack för solen! Eftersom jag bär ett barn i magen och ett gäng fina ungdomar på jobbet är jag lite sliten mellan viljan att finnas till för dem och viljan att inte nöta upp min kropp redan innan förlossningen. Bärandet är en viktig uppgift man inte vill misslyckas med. Men det är svårt när kroppen inte vill samma som huvudet.
RaderaKämpa på (eller ja, vad annat kan man göra..), jag lider med dig och minns mina smärtor i tredje graviditeten. De gick om sen. Kram!
SvaraRaderaTack Minna! Det är nog vetskapen om att besvären knappast varar för evigt som gör att jag inte känner mig särskilt uppgiven. Det är så här nu. Och sen blir det på ett annat sätt.
Radera