19 mars 2013

Myten om det mysiga hemmalivet

Anna-Lena Lauréns artikel som mötte stort gensvar både på Facebook och på bloggarna fick mig att reagera. Hur vet jag inte riktigt. Hur man än gör finns det en risk att det blir fel.

Å ena sidan är det sant att ens val påverkar många fler än en själv. Om ingen jobbar kan vi inte upprätthålla välfärden.

Å andra sidan tänker jag så här:

 - Det är en förhållandevis liten del av föräldrarna som väljer att vara hemmaföräldrar på heltid, i synnerhet efter att barnen har fyllt tre. Jag har svårt att tro att tre år hemma per barn skulle vara den primära orsaken till att välfärden försämras. Det finns en massa andra, större faktorer som är betydligt mer förödande, föreställer jag mig. Som depressioner, missbruk, kroniska stressjukdomar och annat som i sig kan vara ett resultat av en alldeles för stressig arbetsmiljö. (Observera att jag inte försöker skuldbelägga någon som faller inom kategorierna jag just räknade upp. Men jag tycker inte att de negativa effekterna av att jobba mer än man orkar får skyfflas under mattan.) Om strukturen förändrades och alla (både kvinnor och män) jobbade lite mindre kanske man slapp en del av dessa stress- och pressrelaterade sjukdomar. Att föräldrar väljer att vara hemma med sina barn tror jag däremot i många fall kan ge harmoniska barn som har en stadig och trygg grund att stå på i livet, och som kanske gör att barnen senare känner sig tillräckligt viktiga för att inte springa med huvudet i väggen de också. Vänligen observera att jag INTE påstår att alla barn som sätts i dagis tidigt per automatik blir otrygga och känner sig förbisedda. Så är det inte. Men det kan vara så för någon. Därför är det viktigt att man som förälder får avgöra själv när barnet är moget för dagis.

- Den person som tror att det är en orgie i myspys att vara hemmaförälder har förmodligen inte provat på det själv. Det är tungt. Det är ofta enformigt. Att vara hemmaförälder är ansträngande på andra sätt än när man förvärvsarbetar, men långt ifrån oviktigt eller lätt eller enbart mysigt. 

- Det är precis lika själviskt att välja att jobba hårt för att ha råd att bo kvar i sin bostad som det är att välja att vara hemma för att man inte vill stressa eller för att ta ner på takten så man orkar. Ekonomiskt sett gynnar förstås den som arbetar samhället genom att betala in högre skatt, men å andra sidan är den avgift man som förälder betalar för att ha barnen i dagvård bara en bråkdel av vad det egentligen kostar för staten. Dagvårdsplatserna räcker inte till. Med det i åtanke borde det väl vara en fördel att inte alla väljer att ha sina barn i dagvård heltid?

- Varför blir det igen de föräldrar som väljer de mjuka värderingarna som förväntas uppoffra sig?
Om man IGEN tvingar de föräldrar (ofta kvinnor) som väljer att satsa på familjen att uppoffra sig mot sin vilja istället för att ge dem valet att antingen gå ner i levnadsstandard, arbetstid och inkomst till förmån för familjen och den egna tiden eller att jobba hårt och på det sättet kanske ha råd med långa lyxiga resor, exotiska fritidsintressen och att bo kvar på den ort man trivs bäst på trots att det är dyrare är situationen egentligen precis lika låst som den har varit tidigare när kvinnor inte har haft samma rättigheter som män att välja hur de vill leva sina liv.

Jag tycker att ett välfärdssamhälle skall ge sina medborgare frihet att välja själva hur de lever. Du kan jobba mycket, betala mycket skatt och som belöning få mycket pengar och ha råd att köpa vad du vill. Du kan välja att jobba lite, ha sparsamt med pengar, betala mindre i skatt men på köpet kanske du är en psykiskt friskare medborgare. Det är olika från person till person. Jag tycker inte att en människa som självmant väljer att få in dryga trehundra euro i hemvårdsstöd istället för att få in några tusen på att förvärvsarbeta kan anklagas för att leva ett lyxliv med myspys och utan ansvar.

54 kommentarer:

  1. Men är det någon som sagt att hemmaföräldrarna myspyser utan ansvar? I just denna debatt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte, det kan hända att jag slog ihop två av hennes åsikter i en. Men i andra krönikor har jag snappat upp sådana vibbar, jo. Att man väljer att vara hemma för att leva lyxliv och baka cupcakes istället för att bidra till samhället. Och jag tycker att det där valet att jobba mindre skall finnas också när inga barn är inblandade. Hela arbetslivet borde struktureras om så att det inte blir olönsamt för nån att folk väljer att jobba halvtid. Logiskt sett borde väl ändå alla vinna på att de som orkar jobba bättre jobbar deltid för att undvika att springa in i väggen istället för att de jobbar heltid tills de stupar och sen blir tvungna att rehabilitera sig i flera år för att komma på fötter igen?

      Radera
  2. Skriver under. / Hanna K

    SvaraRadera
  3. Ja jag har redan i tonåren skrivit en uppsats om att vi borde omdefiniera begreppet välfärd till att också omfatta kulturell välfärd, social välfärd osv. Ur en rent ekologisk synvinkel. Jobba mindre, göra mer saker själva osv. Oavsett, som du skriver, barn är inblandade eller inte.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller helt med! Det är väldigt konstigt att välfärden nästan alltid i grund och botten definieras enbart utgående från ekonomi.

      Vi såg på en dokumentär om lycka på netflix häromdagen, i Bhutan har man satsat på att försöka få hög bruttonationallycka istället för bruttonationalprodukt. Det var jätteintressant.

      Jag hittade lite om det här:
      http://global.finland.fi/public/default.aspx?contentid=194616&

      (Har inte läst hela texten, men den verkar sammanfatta ungefär vad den delen av dokumentären handlade om)

      Radera
  4. Du nyanserar detta bra! Det blir en onödig polarisering mellan dem som jobbar mycket och dem som vill jobba mindre i Hbl-texten. Dessutom irriterar det mig lite att kritiken mot arbetsmarknaden och det ekonomiska tänkandet fallit bort. Är det verkligen det bästa för samhällets välfärd att en viss typs sysslor som är kopplade till hemmet och till omvårdnad fortfarande inte ses som ekonomiskt värdefulla? Visst är det ett problem att kvinnor (som oftast är de som stannar längre hemma) får lägre pension och sämre ekonomi för att de oftare arbetar gratis. (jag tänker t.ex. på mina stipendieperioder också, inte bra för ekonomin det heller)

    Det borde alltså också föras en diskussion om vad det innebär att "jobba". Är t.ex. alla jobb lika värdefulla för samhället? Hur är det med jobb som går ut på att öka konsumtion och som belastar ekosystemet osv.? De som ställer sig utanför en arbetsmarknad som är baserad på ohållbara värderingar är kanske den som egentligen gör välfärd och samhälle en tjänst?

    Men samtidigt håller jag med A-L att det är viktigt att kvinnor har samma möjligheter på arbetsmarknaden. Och tyvärr tror jag att den inte är helt jämställd just nu... dessutom är arbetsmiljön inte riktigt bra heller. Färre personer förväntas göra mer arbete, medan andra inte ens får in foten.

    Sorry lång kommentar :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo precis den där ekologiska och hälsomässiga aspekten har helt fallit bort, och det är enligt mig en av de allra viktigaste tecknen på välfärd: att man har råd att må bra och att inte förstöra miljön man har runtomkring sig, vilket man gör med överdriven konsumtion.

      Jag håller också med A-L om att det är viktigt att alla har samma möjligheter, både hemma och på arbetsmarknaden. Men jag är inte säker på att det är rätt väg att gå att alla skall jobba heltid för att jämställdheten skall uppnås.

      Radera
  5. Maria, nej, kanske inte direkt just det. Men hemmaföräldrar får, ändå smått uppläxande, höra att deras individuella val påverkar hela samhället & att det sätter käppar i hjulen för värden som t ex feminismen arbetat hårt för. Att det trots allt kan finnas fördelar med hemmaförälderskap tas sällan ens i beaktande. Hanna k

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var precis det jag menade!

      Radera
  6. Oups. Var tydligen lite sent ute med mitt svar här. : D. HK

    SvaraRadera
  7. Jag har varit både deltidsarbetande mamma och nu hemmamamma med våra barn 2 och 4 år (och börjar arbeta deltid igen då den dagen kommer). Kan bara säja som så att det som jag nu "slösat" åt staten genom att bara vara en delresurs för ett fungerande samhälle så lär jag nog spara in den dagen jag går i pension och staten ska försörja mej.
    /Marie

    SvaraRadera
    Svar
    1. minna lindeb19 mars 2013 17:02


      Jag bidrar till samhällets välfärd genom att hålla mej instängd i mitt hem. :D
      Nå nej, nå nej.

      Radera
    2. Marie: precis. (Och jag tycker det är orättvist på många sätt att det är så)
      Minna: hahaha

      Radera
  8. En liten parentes om värdering av arbete. Jag satt och läste officiell statistik om jämställdheten i svenska hem igår, och där gjorde de en tydlig poäng just av att även det obetalda arbetet i hemmet är arbete som bidrar till produktionen i ett land, och att det är en förutsättning för förvärvsarbetet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad intressant! Egentligen inte ett dugg överraskande, snarare skönt att få det svart på vitt. Oavsett vem som är hemma och sköter hushållsarbetet är det viktigt.

      Radera
  9. Tack Malin för att du reagerade. Själv blev jag bara så trött och matt och ledsen. Såhär tänker jag: ens egna, högst personliga upplevelser av livet är det som avgör vad som blir ens samvetsfrågor. För någon är det att kämpa för jämställdhet. Bra! För andra kan det till exempel vara att försöka bidra till en trygg uppväxande generation ( i en tid då sannerligen mycket pekar mot att barn och unga inte nödvändigtvis mår så bra)genom att börja på det mest naturliga stället: i ens egen familj, och med ens egna barn.

    Jag tror att ytterst få väljer hemmalivet för att få påta i trädgården och för att ha tid att jogga (hahahahahha!), jag tror också att en liten minoritet väljer det för att de helt enkelt är lite dumma och inte förstår vare sej sitt eget eller samhällets bästa: tvärtom tror jag att det är just därför man gör det. Man försöker bidra till ett bättre samhälle, till bättre värderingar -en bättre grogrund för de som egentligen står i fokus: barnen.

    Att vara hemma är lika mycket en samvetsfråga som att engagera sej för ökad jämställdhet. Och det gör mej så otroligt deprimerad att man inom samma led, att man kvinnor emellan, måste stå och kasta sten på varann, förminska varann, att de ska finnas så förbannat lite respekt och förståelse. Ingen sitter och pantar på en enda rätt och absolut sanning. Det finns många sanningar, det finns många samvetsfrågor. Samhället bygger inte enbart på nationalekonomi. Det finns några små kuggar däremellan som kallas människor också. Barn.

    Jag vill inte läsa att jag är idiot för att jag väljer att försöka jobba för dem. Kontenetan är: både feminister och hemmamammor försöker skapa en bättre och mer rättvis värld. Kan man inte bara få jobba med sitt i lugn och ro? Jag kräver ingen uppskattning, jag önskar bara att få slippa skitkastning och otroligt förenklade antaganden.

    Tack och hej.

    Sara Jungersten

    SvaraRadera
    Svar
    1. minna lindeb19 mars 2013 18:57

      Så fint Sara! Så vackert skrivet.
      Tack för att du formulerar det.
      (Och förlåt ännu om jag sårade dej.
      Jag tror att jag missförstod sååå mycket.
      Det där med humor...)

      Radera
    2. Tack Minna! Det är ingen fara. Läste senare på din blogg att vi kommit till samma slutsats. :)

      Radera
    3. Vilket fint inlägg, Sara! Jag är också omåttligt trött på smutskastandet åt höger och vänster. Varför är kvinnor ofta så otroligt osolidariska mot varandra? Oberoende av ståndpunkt är man själv alltid lite ädlare, lite smartare, lite mindre trångsynt och mycket mera jämställd! Varför kan man inte bara respektera varandras olika åsikter, lyssna på varann, agree to disagree och hela det köret? Ofattbart tröttsamt.

      Radera
    4. Haha, word! Ja. Månne inte världen blir ännu bättre om man jobbar för flera olika goda syften på samma gång? Är också så trött på det trångsynta och fördomsfulla.

      Radera
    5. Vad fint ni skriver!
      Själv har jag nu varit hemma med barnen i nio och ett halvt år och hatar,hatar att det i höst ändras och ingen längre är hemma då äldsta kommer från skolan. Den lilla fyller tre och vi klarar oss inte längre utan att jag lämnar hemmet.
      Sambon jobbar också bara halvdag så vi bidrar nog tyvärr inte med så mycket pengar till staten. Men våra barn får faktiskt påta i trädgården och vet varifrån maten kommer. Vi reser inte, lever inte lyxliv, men har varandra och vårt hem. Fast det är trångt. Vi försöker också leva så att det finns en värld att leva i också i framtiden, det tycker jag är viktigt och försöker lära också barnen detta.

      Radera
    6. Ja, bra skrivet Sara! Jag tror precis som du att ens egna erfarenheter (både positiva och negativa) skapar ens hjärtefrågor. Man måste ju engagera sig i det man brinner för, och det betyder inte att man automatiskt skiter i allt man inte pratar lika högt om.

      Alla sorters människor behövs (och skall få finnas) i ett samhälle. Såväl hemmaföräldrar som halvtidsarbetare och karriärister.

      Radera
  10. Jag bidrar inte precis till samhället om man kollar kortsiktigt (som dom flesta politiker gör), jag är hemma med barn på heltid. Men jag är det helt gratis, har inte fått en enda mammapeng eller vad det nu heter (föll genom systemet pga flytt till annat nordiskt land o tillbaks), endast hemvårdsstöd lite på ett år. Jag blir så himla irriterad på alla politiker och tyckare som tycks tycka att vårt idealsamhälle är ett samhälle där alla är ute i samhället och tjänar pengar och betalar skatt, och att jag inte ska få göra som jag vill! Jag anser verkligen att jag bidrar till vårt välfärdssamhälle. Min man skulle inte kunna göra karriär om inte jag var hemma med barnen, han betalar min skatt tycker vi båda, och hade jag haft jobb hade jag varit sjukskriven jämt pga familjesituationen (vi har ett barn med dolt handikapp som absolut inte hade klarat av att båda föräldrarna jobbade).

    Jag skulle önska att diskussionen i stället för att hållas på sån här detaljnivå hemma vs arbetslivet, skulle föras på en mer allmän nivå - vad är det vi vill ha i vårt land Finland? Hur ser vårt idealsamhälle ut? Vad är en lycklig finländare? Blir vi lyckligare om vi satsar på att få in mer skatter eller blir vi lyckligare om fler har jobb, men lägre betalda jobb som t ex deltidsjobb och därmed mer fritid?
    Vad är det vi vill med vårt samhälle egentligen? Ibland verkar det som att man bara ska arbeta för pengarnas skull.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som sagt, i Bhutan mäter man bruttonationallycka. Jag tror att man skulle vinna mycket på att ta det i beaktande när man definierar vad välfärd är...

      En annan sak som kan störa mig jättemycket är att ens arbete verkar vara värt mer om man lider av det (läs diskussionen på charlottes blogg www.charlottehitochdit.wordpress.com) Om man är arbetslös och lider tycker alla synd om en och tycker att man är i en besvärlig sits. Men om man är arbetslös utan att oroa sig blir folk nästan sura och tycker man utnyttjar systemet oavsett om man söker jobb eller inte. Om man har ett jobb som andra har som hobby skall man inte klaga om man får dåligt betalt osv. Det är egentligen en helt egen diskussion, men tangerar nog det här med lycka ganska mycket...

      Radera
  11. MEN VAR ÄR PAPPORNA! Varför handlat det alltid, alltid om mammorna ska stanna hemma eller inte?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gör det? Jag pratar genomgående om föräldrar i texten... eller menar du att papporna saknas i kommentarsfältet?

      Radera
  12. Men vem säger att det handlar om bara mammor?

    SvaraRadera
  13. Ett av mina favoritämnen, jag blir så ivrig....:) Här är i alla fall en pappa som uppmuntrar mammor eller pappor att vara hemma med sina barn så långt det bara är möjligt. Så långt det är möjligt för egen del, och framför allt så länge barnet mår bra av det. Att vara hemma med barn är en heltidssyssla, både jättetungt och jätteroligt på samma gång, och man gör en precis lika stor insats om man är hemma med barn som om man jobbar heltid.

    Däremot tenderar denna debatt alltid att bli lite svartvit. Varför måste det vara så att antingen jobbar man deltid och är lycklig eller 18 timmar om dagen och blir utarbetad. Att jobba 7-8 timmar per dag är väl ändå det mest vanliga. Tror inte att det faktum att man jobbar heltid och just antal timmar är det som gör att man springer i väggen. Det handlar nog oftast om att man inte trivs med sitt jobb, eller inte kommer överens med kollegor, orealistiska krav från chefen osv.

    Jag valde att starta företag p.g.a. av att jag sprang i väggen på ett 8-16 jobb med extremt stressig miljö och höga krav. Men jobbade ändå inte längre dagar. Med eget företag har dagarna blivit längre, men stressen minskat, och friheten ökat. Så det är nödvändigtvis inte antal timmar som är lösningen på problemet.

    Sen är det väldigt enkelt att diskutera deltid och alternativa lösningar för vår generation som har ett välfärdssamhälle vi inte själva byggt upp, utan av våra tidigare generationer. Det är ju faktiskt inte många årtionden sen Finland hade krig, matsubventioner, stor arbetslöshet osv...Ingen vill förstås tillbaka till den tiden. Ingen vill heller ha det som i Grekland idag där ekonomin och välfärden med sjukvård, skolor håller på att kollapsa. Att kunna gå ner i timmar så fler får arbete kunde ju kanske vara en lösning och motivering till deltidsarbete.

    Vi är så lyckligt lottade i Finland, det var intressant att höra intervjun med Norges kulturminister, vars föräldrar kom till Norge helt barskrapade, och jobbade dag och natt för att deras barn skulle få det bra. Och det inspirerade henne till att bli politiker och hennes bror till läkare och att vilja hjälpa människor i nöd. Liknande historia berättade artisten Saleh i en intervju om sina föräldrar. Är det så att denna debatt om arbete blossar upp på grund av att vi i vår välfärd helt enkelt blivit lite lata och bekväma i västvärlden, vi vill ha egentid och förverkliga alla våra intressen, samhället tar ju ändå hand om oss. I de utvecklingsländer som håller på att jobba upp sig i tillvaron i dagens värld är synen på jobb helt annorlunda och Europa håller på att falla efter.

    OBS! Vill däremot betona att jag tycker att det absolut viktigaste man kan göra är att vara hemma med sina barn när de är små och att det ska anses vara lika viktigt som vilket jobb som helst, oavsett om man är man eller kvinna. Uppfostran är kanske det viktigaste jobb vi har i livet. Däremot är det betydligt intressantare med jobbdebatten efter att barnen börjat skolan eller dagis, och vad gör man då, heltid, halvtid....tycker det låter bättre med arbetsfrid, mycket positivare. Att ha ett jobb man trivs med och älskar är ju nåt man önskar alla.

    Hej hopp!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, på många sätt är vi ju väldigt bortskämda. Men så länge vi inte förväntar oss att få full lön när vi går ner i arbetstid tycker jag det är rimligt att man själv skall få bestämma hur mycket man jobbar. Och just när det gäller att vara hemma med barnen är valet väldigt enkelt för mig: jag tror det är superbra att vara hemma tillsammans så mycket man bara kan. (Vi är ju helt överens i den frågan)

      Radera
    2. Apselut! Och visst skall man få bestämma själv hur mycket man arbetar. Det är ju ett fritt land. Tycker bara det är viktigt att hålla fram hur lyckligt lottade vi är i Finland för att ha fått den chansen. Arbete är ju inte bara det man får lön för heller, allt jobb hemma förutom att sköta barn är ju lika viktigt som avlönat jobb. Funkar inte det ena funkar inte det andra. Hemmajobb är nåt som borde värdesättas mer av samhället också ekonomiskt kan jag tycka.

      Radera
  14. Oj, Laleh heter ju artisten förstås, starvfel.....:)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha. Saleh. Lite som en coolare variant av matbutiken i västersundsby...

      Radera
    2. Tänkte det var Siwa som var i Vestersundsby, eller Siwah! Vore förresten roligt att få som uppdrag att namnge matbutiker!

      Radera
    3. My bad, Saleh finns väl i Jeppo. Och så har vi ju Zupermarketh.

      Radera
  15. Nej, läser det här som en debatt mellan s.k. mjuka värden på den ena sidan & värden som ekonomi och karriär på den andra. Ingen skillnad med kön.

    Hela diskussionen kunde plockas ner till ett "fall" i bekantskapskretsen, där en man uppoffrar sig helt & hållet för sin sjuka hustru. Någon tyckte att han borde skilja sig och frigöra sig för att han har all rätt att leva sitt eget liv. Andra förstod honom och trodde på att det fanns en äkta drivkraft där, så att han verkligen ville uppoffra sig så för sin fru. Och inget annat.

    Och jag undrar då om det inte är en ganska typisk sak för vår tid - att se självuppoffringen som ett misslyckande och något man borde skärpa till sig med och frigöra sig ifrån? Att inte tro på den som ett vettigt val och som något som t o m kan göra gott?

    Den som hävdar att mannen borde frigöra sig från sin sjuka fru säger samtidigt att "var och en har rätt att utnyttja 100% av sin kapacitet, man ska inte låta sig begränsas!" Men det gäller ju inte den sjuka frun, eftersom hon redan är begränsad. För hennes del gäller i s f bara nån anstalt, vad jag kan se, och i det här resonemanget skulle då anstalten finnas mera för mannens skull än för hustruns.

    hk

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är nog så jag tänker också. Skall man ändra på samhället så att alla jobbar fullt för att man prioriterar det ekonomiska högst av allt eller kan man tänka sig att vidga synen på vad välfärden innebär så att den omfattar också psykisk, kulturell, social och mental hälsa?

      Bra exempel med mannen som tar hand om sin hustru. Det där att de självuppoffringen som en svaghet tycker jag är vidrigt. Man skall älska sig själv högst och agera därefter (det får gärna synas på den personliga ekonomin), verkar devisen vara...

      Radera
  16. Jag menar... Klart att vi behöver anstalter. Men om nån väljer att uppoffra sig för någon i familjen. Varför inte bara respektera det valet? Och tro på att det säkert kan komma något bra ur det också. hk

    SvaraRadera
    Svar
    1. som sagt: alla sorters människor behövs!
      (du borde också titta på den där dokumentären om lycka som jag nämnde här tidigare, den var superintressant. Bland annat berättades det om ett fenomen i Japan där arbetstakten är sjukt hög och det förekommer att folk arbetar ihjäl sig. Helt konkret. Att de kollapsar på jobbet för att arbetstakten är för hög. Det är SÅ skrämmande)

      Radera
    2. Det är på Toyotafabriken i Japan som man infört 5S för första gången. Detta är nu ganska vanligt på vissa industrier i nejden också...allt för att effektivisera. Ordning och reda är ju bra, och låter ju inte så farligt, men i extrema fall har detta lett till sjukdom och ännu värre.

      5S är en japansk metod för att skapa ordning och reda på arbetsplatsen. Metoden utvecklades ursprungligen hos Toyota.
      I svensk tappning brukar de fem essen uttydas:
      Sortera (seiri) verktyg och material som används på arbetsplatsen. Skilj det som är nödvändigt, från det som inte är det.
      Systematisera (seiton) det som är nödvändigt så att det är lätt tillgängligt. Ge det en given lämplig plats och tag bort annat.
      Städa alt. Skick (seiso) regelbundet. Liten städning varje dag. Större rengöring varje vecka.
      Standardisera (seiketsu) de dagliga rutinerna. Använd att-göra-listor för daglig vård av maskiner och lokaler.
      Se till alt. Sköt om (shitsuke) att ordningen hålls. Förbättra att-göra-listorna steg för steg.

      Radera
    3. Det var just kvalitetschefen på Toyota som var ett av offren för stressdöden. Hans fru hade gått med i en stödgrupp för anhöriga som drabbats av "Karoshi" som fenomenet med att jobba ihjäl sig heter. Stödgruppen bestod bland annat av en JÄTTESTOR kör som sjöng sorgliga sånger, av körens storlek att döma är det inte helt ovanlig att man jobbar tills man kollapsar och dör. Och i Japan lär det vara just så att hög arbetstakt, höga inkomster och effektivitet värderas väldigt högt utan att ta individens övriga välmående i beaktande. Med ödesdigra följder...

      Radera
  17. För en tid sedan fick jag ett anonymt mejl där skribenten undrade om jag tyckte att mina barn hade samma rätt till vård om de blev sjuka som hennes barn har. Detta pga att jag genom att jobba mindre även betalar mindre skatt ... Ja, det finns många sätt att se på saken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag läste det inlägget och gillade ditt svar på frågan mycket. Oj oj. Jag skulle aldrig få för mig att anklaga en låginkomsttagare som blir sjuk för att snylta på staten. Det är ju PRECIS det här som välfärdssamhället skall kunna erbjuda: alla medborgare skall ha samma chans att bli hjälpt oavsett inkomst. Om man inte gillar den tanken måste man kanske flytta. (Och jag betalar gärna skatt, också när jag tjänar mindre, för jag vet ju hur mycket vi får för pengarna)

      Radera
  18. Jättebra Malin! Jag tror att de flesta av oss skulle må bättre av kortare arbetsdagar och lite downshifting. Och av mer förståelse för andras livsval.

    Det som stör mig i den debatten generellt (en fälla som jag tycker att du undviker riktigt tjusigt i ditt inlägg) är att det tenderar till att handla om kvinnorna. Hade det här med mjuka värderingar inneburit att föräldrar ska spendera mer tid med sina barn hade jag kunnat helhjärtat hurra för det. Innebär det att fler kvinnor ska bli hemmafruar och papporna sköta förvärvsarbetet tror jag inte att det blir bra i längden. Rätten att jobba mindre, att stressa mindre, måste höra till papporna också. Och jag säger alltså inte att någon här skulle ha sagt motsatsen, men i praktiken verkar det vara så att det är mammorna det gäller.

    SvaraRadera
    Svar
    1. hos oss jobbar som sagt också pappan i huset mindre än "vanliga". Mest för att det funkar så på den lilla arbetsplatsen med två anställda för att dela dagen, men också för att han redan nu känner att det blir för mýcket ibland. Han vill liksom hinna leva också (läs klättra och vara med barnen).
      Stressar gör jag dock. För att pengarna inte räcker till hur man än gör. Men jag vill hoppas att det inte är det livet går ut på, pengar.

      Radera
    2. Charlotte: Japp, det är synd och störande att det oftast är kvinnor det gäller i praktiken. Men jag tror inte lösningen är att stigmatisera de mjuka värdena. Även om ingen gör det här tycker jag ofta att det är en (dålig) lösning på genusfrågor. Att kvinnor själva börjar dissa det som traditionellt har hört till den feminina sfären till förmån för det som traditionellt har hört till den manliga istället för att höja värdet på samhörighet, sammanhang och mjukhet. (Ja, det finns förstås massor med andra saker också, men det där var några exempel.)

      Fast det är klart. Jag har inte ett enda konkret förslag på hur det här skulle genomföras i praktiken.

      Melli: Livet går väl ut på det man prioriterar, tycker jag. Det är klart att basbehoven behöver tillgodoses, man behöver ha någonstans att bo, mat att äta och kläder att ha på sig. Men allt som utöver det är väl upp till en själv att bedöma hur viktigt man håller det? Jag tycker också mer om tid än om pengar.

      Radera
  19. Tack för länktips och ett intressant blogginlägg! Jag funderar mycket över de här frågorna och känner att jag ofta vacklar.

    Vi har varit föräldralediga länge med båda barnen (två år), jobbat deltid och pusslat som sjutton för att de ska ha korta dagar på föris och mer tid med oss. Samtidigt har det ofta varit sjukt slitigt. Att göra ungefär samma jobb på kortare tid, att ständigt stressa, ständigt ha dåligt samvete. Faktiskt tycker jag att tillvaron är lugnare nu, när vi båda jobbar heltid. Och barnen går bara en timme längre på fritis och på förskolan, så de lider inte någon direkt nöd.

    Väldigt svårt det där. Deltid kan ofta låta som en bra lösning i teorin, men det fungerar tyvärr inte på alla jobb i praktiken. Även om det borde göra det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det stämmer att ens situation beror väldigt mycket på hurudana jobb man har. Om man kan ta med sig jobbet hem kanske det förväntas också fast man jobbar deltid.

      En fråga vi har funderat väldigt mycket på är om vi skall ha Idun i dagis eller inte. Hon är fem år, fyller sex i år, och Caj är utan jobb just nu, så i praktiken kunde hon vara hemma med honom på dagarna. Nu är hon drygt fyra timmar om dagen på dagis.

      Jag tror hon skulle vara nöjd hemma också. Men om Caj plötsligt får jobb och jag fortfarande jobbar heltid (nå nu är jag iofs sjukskriven, men förhoppningsvis kan jag återvända till jobbet ännu innan jag blir mammaledig) så måste vi hastigt ansöka om en ny dagvårdsplats till Idun. Att stoppa in henne tillfälligt på dagis för ett par månader eller mindre känns som en dålig nödlösning, speciellt som hon fick vänta rätt länge på att komma in till dagiset hon går i nu (det är privat och på engelska) och hon har gått där i två år och har kompisar där.

      Ändå kan jag inte riktigt släppa tanken på att det på ett sätt är ganska onödigt att dra upp henne ur sängen varje morgon för att föra henne till dagis när hon kunde vara hemma och ta det lugnt istället.

      Radera
  20. Hej Malin, tack för en bra blogg!
    Läste Lauréns artikel igår och måste ärligt säga att hon verkar väääldigt bitter, ensamsående och bitter! Stackarn!

    /Lena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du gillar bloggen! Jag uppfattade nog inte Anna-Lenas artikel som bitter, jag tror bara att hon och jag ser väldigt olika på saken. Dessutom är hon ensamstående vilket förstås gör att hon har ett helt annat utgångsläge än familjer där man är två vuxna. Men jag tycker som sagt inte att arbetsklimatet måste fortsätta se ut som det gör. Istället för att människorna skall följa det slaviskt kunde man väl ändra på systemet?

      Radera
  21. Jag tycker att du i övrigt skriver nyanserat, men att du behandlar det att "jobba mera än man själv orkar" lite lättvindigt. Utbrändhet och liknande diagnoser är sällan så svartvita att det handlar om att "ojoj, nu tog jag på mig för mycket igen" eller "att jag aldrig lär mig att säga nej". Jag skrev själv en text som berör detta för några dagar sedan.

    http://linastexter.blogspot.fi/2013/03/mjodflaskan-i-skrubben.html

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var inte alls min mening att behandla att jobba mer än man orkar lättvindigt, förlåt! Jag tänker bara att transportsträckan tills man faktiskt är utbränd är rätt stor och att man borde ges möjlighet att bromsa in redan innan det går så långt. Jag antar att du kanske uppfattade det som om jag tycker att utbrända egentligen "bara" har tagit på sig för mycket under en tid -det tycker jag verkligen inte.

      Det är ju många som jobbar mer än de egentligen orkar utan att vara utbrända (ännu), och det var främst dem jag menade.

      Radera
  22. jag håller med dig. Alternativ borde få finnas så att inte enbart formeln "jobba mycket och bidra till välfärdssamhället" är det enda man ser. Tycker alltså det är både något jag själv tycker om, att arbeta mycket alltså, och något som behövs. MEN det kanske inte behöver vara just precis då barnen är små, om man känner att de mår bra av att vara hemma, barn är så olika och familjer så olika. Tycker också att många jobbar mer än de orkar, att klimatet är väldigt hårt och att man gärna skulle dra ner på konsumtionens värde i samhället än att hela tiden öka på det. Själv håller jag på att komma tillbaka ifrån en jättetrötthet på grund av för mycket jobb samtidigt som jag haft småbarn. Ångrar det jättemycket även om jag är nöjd över att jag klarade av att studera mig färdig och komma in i arbetslivet. Lite balans där skulle varit smart. Men är ännu mer nöjd över att jag stoppade innan jag körde ner mig ännu mer. H: Sara "Tillfälligt Lat" Nordling

    SvaraRadera