Myten om det mysiga hemmalivet

Anna-Lena Lauréns artikel som mötte stort gensvar både på Facebook och på bloggarna fick mig att reagera. Hur vet jag inte riktigt. Hur man än gör finns det en risk att det blir fel.

Å ena sidan är det sant att ens val påverkar många fler än en själv. Om ingen jobbar kan vi inte upprätthålla välfärden.

Å andra sidan tänker jag så här:

 - Det är en förhållandevis liten del av föräldrarna som väljer att vara hemmaföräldrar på heltid, i synnerhet efter att barnen har fyllt tre. Jag har svårt att tro att tre år hemma per barn skulle vara den primära orsaken till att välfärden försämras. Det finns en massa andra, större faktorer som är betydligt mer förödande, föreställer jag mig. Som depressioner, missbruk, kroniska stressjukdomar och annat som i sig kan vara ett resultat av en alldeles för stressig arbetsmiljö. (Observera att jag inte försöker skuldbelägga någon som faller inom kategorierna jag just räknade upp. Men jag tycker inte att de negativa effekterna av att jobba mer än man orkar får skyfflas under mattan.) Om strukturen förändrades och alla (både kvinnor och män) jobbade lite mindre kanske man slapp en del av dessa stress- och pressrelaterade sjukdomar. Att föräldrar väljer att vara hemma med sina barn tror jag däremot i många fall kan ge harmoniska barn som har en stadig och trygg grund att stå på i livet, och som kanske gör att barnen senare känner sig tillräckligt viktiga för att inte springa med huvudet i väggen de också. Vänligen observera att jag INTE påstår att alla barn som sätts i dagis tidigt per automatik blir otrygga och känner sig förbisedda. Så är det inte. Men det kan vara så för någon. Därför är det viktigt att man som förälder får avgöra själv när barnet är moget för dagis.

- Den person som tror att det är en orgie i myspys att vara hemmaförälder har förmodligen inte provat på det själv. Det är tungt. Det är ofta enformigt. Att vara hemmaförälder är ansträngande på andra sätt än när man förvärvsarbetar, men långt ifrån oviktigt eller lätt eller enbart mysigt. 

- Det är precis lika själviskt att välja att jobba hårt för att ha råd att bo kvar i sin bostad som det är att välja att vara hemma för att man inte vill stressa eller för att ta ner på takten så man orkar. Ekonomiskt sett gynnar förstås den som arbetar samhället genom att betala in högre skatt, men å andra sidan är den avgift man som förälder betalar för att ha barnen i dagvård bara en bråkdel av vad det egentligen kostar för staten. Dagvårdsplatserna räcker inte till. Med det i åtanke borde det väl vara en fördel att inte alla väljer att ha sina barn i dagvård heltid?

- Varför blir det igen de föräldrar som väljer de mjuka värderingarna som förväntas uppoffra sig?
Om man IGEN tvingar de föräldrar (ofta kvinnor) som väljer att satsa på familjen att uppoffra sig mot sin vilja istället för att ge dem valet att antingen gå ner i levnadsstandard, arbetstid och inkomst till förmån för familjen och den egna tiden eller att jobba hårt och på det sättet kanske ha råd med långa lyxiga resor, exotiska fritidsintressen och att bo kvar på den ort man trivs bäst på trots att det är dyrare är situationen egentligen precis lika låst som den har varit tidigare när kvinnor inte har haft samma rättigheter som män att välja hur de vill leva sina liv.

Jag tycker att ett välfärdssamhälle skall ge sina medborgare frihet att välja själva hur de lever. Du kan jobba mycket, betala mycket skatt och som belöning få mycket pengar och ha råd att köpa vad du vill. Du kan välja att jobba lite, ha sparsamt med pengar, betala mindre i skatt men på köpet kanske du är en psykiskt friskare medborgare. Det är olika från person till person. Jag tycker inte att en människa som självmant väljer att få in dryga trehundra euro i hemvårdsstöd istället för att få in några tusen på att förvärvsarbeta kan anklagas för att leva ett lyxliv med myspys och utan ansvar.