Berg och dalar

Jag hade en ganska usel dag till att börja med. Kuskades runt mellan ett par olika läkare, hade som vanligt ont när jag rörde mig och hade dessutom ännu en natt med alltför lite sömn bakom mig.

Medan jag stod och väntade på att få anmäla mig på mödrapolikliniken tog jag upp min telefon och kollade mailen. Och där och då fick jag veta att min ansökan om ett ettårigt arbetsstipendium för att idka litterär verksamhet (alltså för att skriva, jeee!) hade beviljats!

I likhet med många andra har jag ansökt om det här stipendiet i många år. Hittills har det inte varit min tur. Förrän nu! Tänk att någon tror på mig och tycker att det jag har åstadkommit hittills är tillräckligt lovande för att jag skall få jobba i ett helt år med det! Jag blev så glad att jag fällde en tår. (när jag ringde åt Caj för att meddela den glada nyheten blev han först förskräckt när han hörde min röst. Han hade ju släppt av mig utanför sjukhuset bara några minuter tidigare och trodde att något förfärligt hade hänt. Som tur var det inte så.)

Sen pratade jag med min syster i telefon, blev fastspänd i en maskin så bebisens hjärtljud (som ackompanjerades av ett ihärdigt sparkande) blev kontrollerade (allt var bra), jag blev ultraljudad (bebin har huvudet uppåt och jag hoppas verkligen att den bestämmer sig för att snurra runt medan det finns plats att göra det) och undersökt och sjukskriven till efter påsk eftersom foglossningen tyvärr inte verkar ge med sig med annat än med vila. Jag åkte hem, lade mig på sängen och den helt vanliga dagen fortsatte.

Här sitter jag nu och är häpen, dödstrött, tacksam och har huvudvärk (av sömnbrist + bokfrossa - jag har läst 25 böcker den här månaden, nästan en om dan alltså. Det finns inte så jättemycket annat att göra när man ligger ner). Livet är fint och tungt och överraskande och glatt och vanligt och ovanligt på samma gång. Så där som liv kan vara ibland.

Grattis till alla andra som fick arbets- och projektstipendier, bland annat min duktiga kusin Emma!