Jag sliter mitt hår. Det är någonting viktigt i min berättelse som saknas och det är upp till mig att hitta på vad.
Men i mitt huvud är det helt tomt.
Jag har ritat kartor, gjort mindmappar, skrivit små inledningar på sådant som antingen blir ett helt nytt äventyr eller så inget alls, raderat en hel person ur det gamla manuset med den påföljd att det mesta som står kvar inte heller är relevant. Men den där briljanta idén lyser med sin frånvaro. (Med ett förblindande sken som ger mig huvudvärk.)
Caj försöker trösta mig, gör cappuccino åt mig, planerar veckohandlingen, samlar ihop bibbaböcker och leker katt med barnen så att jag skall få skriva ifred. Barnen plockar blombuketter och ritar papegojor åt mig.
Men det hjälper inte. Det är fortfarande tomt. Tomt och ekande.
Jag brukar aldrig ha skrivkramp. Men just nu vet jag faktiskt inte om jag kommer att fixa det här.
(Samtidigt som jag är ytterst uppgiven så önskar jag optimistiskt innerst inne att bara jag kapitulerar totalt, så kanske något nytt och alldeles fantastiskt spricker fram i efterdyningarna av katastrofen. Det är som det där jag fick höra när jag var tonåring och aldrig lyckades matcha förälskelsen med rätt person och fick höra att så fort jag slutar leta kommer jag att hitta honom. Så jag försökte ge upp, men mest för att lura ödet.
Det fungerade inte då heller.)
Det där är ett läge där jag skulle SPRINGA igång idéerna. Om du har testat allt annat, så give it a try: På med joggingskorna och rama musik i öronen. Kanske det funkar?
SvaraRaderaJag var ute på en långpromenad i morse. Men kanske jag springer än idag. Det kan vara värt det. (Jag skall också försöka baka loss idéerna. Om inte annat får vi ju bröd att äta.)
SvaraRaderaDu har mina djupaste sympatier. DJUPASTE.
SvaraRaderaJag sitter benhårt fast själv just nu och det är förfärligt.
Och jag satte just en deg att kalljäsa... Ska se om maken är tillräckligt pigg ikväll för att diskutera handling med mig. Om inte han kan hjälpa mig lösa detta är jag förlorad (säger jag dramatiskt och sliter mitt hår mycket effektfullt)!
TACK Maria! Jag tvivlar förstås inte på din förmåga, men det känns trösterikt att höra att man inte är ensam om att fastna.
RaderaMalin. Nu ska du tänka på din Brahet. Plocka fram en fin recension och läs den riktigt långsam. Låt den ladda dej.
SvaraRaderaNär du ser draksvansen i ögonvrån har du kraften.
Du vet att den finns. Hos dej.
Tack Minna, jag skall gräva i mina recensioner på måndag. Och försöka att inte få prestationsångest :)
RaderaHar du provat ringa upp och dra din historia för någon? När man hör sig själv berätta märker man ofta att man lägger till eller drar ifrån något - som kanske är just det som behövs. Och jo, man kan också bjuda någon på kaffe IRL och berätta ;-)
SvaraRaderaBra tips, jag har haft min tålmodiga man som provläsare och skall träffa Joanna som illustrerar nästa vecka, kanske hon kan utvärdera mina idéer.
RaderaYrkesskadad som jag är vill jag nu än en gång poängtera just detta att *berätta* sin historia ;-) T.ex. där lyssnaren börjar irra med blicken eller gäspa finns det kanske en svacka. Eller man får frågan: vem var det nu som gjorde det där? Då har man kanske presenterat litet slarvigt. I alla fall mår historiens röda tråd väldigt bra av det här. Sedan kan man brodera ut med lämplig mängd text efter behag / behov.
Radera