Det har blivit modernt att vara snäll och att sprida kärlek

När American Idol lanserades för många år sedan var det tvärtom. Klippen med människor som gjorde bort sig spreds som löpeldar över nätet och man frossade i de sökandes felaktiga uppfattning om de egna förmågorna. Men håll med om att det är obehagligt att se människor bli utskällda för att de saknar både talang och självinsikt om saken! (Min kusin Hanna har f.ö. skrivit ett mycket intressant slutarbete som delvis handlar just om ansvaret man har som betraktare. Det finns ett ansvar där, det gör det.)

Caj och jag har i flera års tid följt med i serien So You Think You Can Dance, och en ny säsong har just inletts med uttagningar runtom USA. Uttagningarna fungerar enligt samma princip som många andra talangjakter: man skall dansa inför en expertpanel som bedömer om man är tillräckligt bra för att ta sig vidare i tävlingen eller inte.

Ännu för några år sedan ägnades över hälften (tror jag) av tevetiden under SYTYCD-uttagningarna åt att visa människor som misslyckades. Människor som dansade konstigt, dåligt, fel eller människor som föll... eller människor som fick en utskällning.

Men i år är det annorlunda. Avsnitten är en kavalkad av osannolikt duktiga dansare. Variationen kommer istället av de olika stilarna som representeras. Ifall någon inte är tillräckligt bra är juryn i alla fall snäll, ber dem fortsätta dansa för att de älskar det och meddelar sakligt att de tyvärr inte platsar i toppen just i år. Varmt och vänligt och utan att förnedra folk på teve.

Så i år är det extra roligt att titta. Det är väldigt mycket trevligare att beröras av värme och vänliga ord än att skämmas ikapp med dem som blir utskällda. Och det är väldigt mycket roligare att överösas av tio spektakulära dansnummer på raken än att efter vartannat framträdande höra juryn ondgöra sig över dansarnas brister. Kärlek och värme är alltid, alltid bättre än förnedring och hån. Alltid.