Bloggpaus

Glad midsommar! 

Nu tar jag bloggpaus fram till första juli, minst. Under tiden kan ni skicka glada hälsningar, komma med önskemål och skriva roliga kommentarer här under så jag blir på gott humör! Okej?

PS. Charlotte, jag har inte glömt ditt önskemål om att skriva om hur man gör för att skaffa höns i stadsmiljö, men jag måste konsultera min make eftersom mitt minne sviktar. Jag återkommer i frågan, promise! Och Maria och DonJohann, jag skall också fortsätta smida planer en bokbindningstutorial-serie. Om jag gör det skriftligen är jag redo att sätta igång genast, men jag började fundera om jag borde filma hur man gör. När det gäller hantverk är det nämligen alltid lättare att visa än att berätta.

Farten

Dagarna flyger verkligen förbi. Utan struktur, nästan utan resultat. Idag har jag varit på Sh'bam, shoppat (!) en klänning, försökt reda upp i huset och bakat bröd. Det har tagit hela dagen, I tell ya. Jag fattar inte. Ja förresten har jag skruvat fast en snedslå i mitt skåp också. Där har vi det. (Eller nä, där har vi det absolut inte, för det tog tre minuter).

Jag älskar sommaren. Men det känns som om jag inte hänger med i dess hastighet. Kan det inte vara tvärtom? Isvinter i tre månader, och sedan höst, vår och sommar resten, istället för sju månader smällkyla, en månad vår, en höst och tre sommar (om man nu tolkar snöfrihet och nedsatt behov av ytterkläder som sommar. Vilket man nog måste göra om man inte vill bli galen.)

Sådana världar

Jag hänförs av författare som kan bygga sådana världar. Så trovärdiga och så vackra, så vemodiga och så grymma. Jag imponeras av berättelser som flyter, sagor där de överjordiska detaljerna smyger sig in obemärkta och övertygande. Trots att jag aldrig känt till namn, fenomen, förmågor och samband nickar jag i medhåll inombords när jag läser: just det ja, naturligtvis används scuppies för att önska småsaker. Brimstone heter han som köper tänder och har hemligheter. Och att Karou har blått hår, tja, varför inte. Kanske skulle jag själv?

För att inte bli avskräckt av andras talang påminner jag mig om att fantasin är oändlig, att någon annans fantasi aldrig tar något från min egen. Jag måste bara öva, öva och skriva, skriva så kanske jag någon dag också kan skriva något som berör någon annan på samma sätt. Ens lite grann. Please.

Daughter of Smoke and Bone av Laini Taylor. Läs den. (Fast spara den gärna så du inte behöver vänta lika länge på uppföljaren som jag måste göra)

Utflykten

Igår åkte Cajsa, Julius och jag på roadtrip till Maricas hoods, nämligen Vörå. Vi skulle hälsa på Mathias som både Cajsa och jag känner sedan vår sprittande ungdomstid. Han bor just nu i Abramsgården, ett helt ljuvligt, rött hus med några uthus och en liten å precis intill. Och prunkande blomrabatter. Och fina kilstenar i högar. Ja ja. Senast jag såg Mathias sprang han förbi vårt hus under Jakob Marathon för några år sedan. Jag förstår fortfarande inte varför han inte stannade för att prata. Nåja. Jag har sedermera förlåtit honom, i synnerhet när jag igår fick veta att han rör sig med ljusets hastighet. Till exempel tar det 35 minuter för honom att springa tio kilometer. (Utvecklingen till denna fart hade jag förhindrat om jag avkrävt honom en konversation mitt under tävlingen.)

Värden Mathias

Cajsa och Julius

Dagen blev mycket angenäm. Vi pratade om minnen från studietiden, att läsa gamla dagböcker, om hur det är att bli vuxen och gammal (igen, det verkar som om alla i min ålder funderar på sånt och det är fortfarande lika intressant) om kons fyra magar, om skrivande, om hushållssysslor och annat som är ständigt aktuellt. Vi åt spenatsoppa och pepparkakor, drack te och inspekterade ägorna. Mathias har (utöver att vara författare till inte mindre än fyra böcker) ett hus som är sprängfyllt med roliga och intressanta skulpturer som han har tillverkat. Låt mig få presentera en liten bildkavalkad.

Rör inte min syster heter dessa två modifierade skor

En flygare i taket

En till luftburen typ

Med fallskärm

Tre snubbar på köksväggen

Traktorer och bilar

Snyggt hjul, eller hur?

En hund i en bil

En bonde i en traktor

Tegelstenar i bokhyllan. Faktiskt.

Idag skall jag skriva minst två kapitel, åka en sväng till villan med familjen samt bygga på mitt skåp. Det avancerar. Långsamt. Jättelångsamt, men jag tror det blir som jag vill. Och så har jag anmält mig och mina vänner till Gammaldags torg. Vete sjutton hur jag skall hinna tillverka några grejer. Men nog skall det väl lyckas. Om jag pressar mig lite.

Det har blivit modernt att vara snäll och att sprida kärlek

När American Idol lanserades för många år sedan var det tvärtom. Klippen med människor som gjorde bort sig spreds som löpeldar över nätet och man frossade i de sökandes felaktiga uppfattning om de egna förmågorna. Men håll med om att det är obehagligt att se människor bli utskällda för att de saknar både talang och självinsikt om saken! (Min kusin Hanna har f.ö. skrivit ett mycket intressant slutarbete som delvis handlar just om ansvaret man har som betraktare. Det finns ett ansvar där, det gör det.)

Caj och jag har i flera års tid följt med i serien So You Think You Can Dance, och en ny säsong har just inletts med uttagningar runtom USA. Uttagningarna fungerar enligt samma princip som många andra talangjakter: man skall dansa inför en expertpanel som bedömer om man är tillräckligt bra för att ta sig vidare i tävlingen eller inte.

Ännu för några år sedan ägnades över hälften (tror jag) av tevetiden under SYTYCD-uttagningarna åt att visa människor som misslyckades. Människor som dansade konstigt, dåligt, fel eller människor som föll... eller människor som fick en utskällning.

Men i år är det annorlunda. Avsnitten är en kavalkad av osannolikt duktiga dansare. Variationen kommer istället av de olika stilarna som representeras. Ifall någon inte är tillräckligt bra är juryn i alla fall snäll, ber dem fortsätta dansa för att de älskar det och meddelar sakligt att de tyvärr inte platsar i toppen just i år. Varmt och vänligt och utan att förnedra folk på teve.

Så i år är det extra roligt att titta. Det är väldigt mycket trevligare att beröras av värme och vänliga ord än att skämmas ikapp med dem som blir utskällda. Och det är väldigt mycket roligare att överösas av tio spektakulära dansnummer på raken än att efter vartannat framträdande höra juryn ondgöra sig över dansarnas brister. Kärlek och värme är alltid, alltid bättre än förnedring och hån. Alltid.

Kramarna

Jag: Idun, tycker du att jag kramar dig för mycket?
Idun: Jo, jag tycker det. Jag tycker om när du kramar mig för mycket. Visst är det bra?

(Jag tror jag kommer att dö när jag inte får krama barnen längre. Hoppas de aldrig blir för stora för att gosa med mig.)

Turkanarapporten

Jag lyckades lägga vantarna på ännu en bok från Booked, den här gången förärades jag med boken Turkanarapporten av Christian Unge.

När jag läste om boken tyckte jag den verkade intressant. Afrika, biståndsarbetare, spännande förbindelser och mystiska konspirationer lät som ett spännande koncept. Men efter hundra sidor tänker jag faktiskt ge upp.

Största orsaken är att tortyrscenerna (boken inleds bland annat med en) är de enda ställena i boken där det verkligen känns som om man får kontakt med texten. Scenerna är ytterst obehagliga och jag vill inte läsa dem. Tortyr är och skall förstås skildras fruktansvärt, men när resten av boken inte erbjuder samma närvaro är det svårt att hållas kvar i läsningen.

Jag upplever en distans till samtliga karaktärer i boken, de känns som stereotyper, den stressade läkaren med ett havererat äktenskap, den överlägsne amerikanen, den vackra antropologen med nordafrikanskt ursprung som läkaren omotiverat faller pladask för på en halvtimme... de snabba relationssvängarna funkar i vissa böcker, men här känns det helt enkelt inte äkta.

Att överskottet från försäljningen går till Läkare utan gränser är bra. Synd bara att jag inte kan rekommendera boken.

Men jag är glad ändå: för jag kommer också att få ett exemplar av tidningen Skriva att recensera. Jag lånade två nummer av Urban på Fantasykursen, jag har inte hunnit lusläsa dem än (bara skumma) men de verkar lovande. Och nu får jag en egen. Hurra!

Klätterväggen

Titta vad min händige make har byggt åt våra barn! En alldeles egen klättervägg. Dessutom har han målat terrassen. Ah!

Greppen är flytt- och svängbara för att möjliggöra varierad svårighetsgrad

Sen sommar, långt till sensommar.

Det kreativa flödet avstannar inte. Idag har jag skrivit tre kapitel, 1600 ord, 9278 tecken. På två och en halv timme. Och det känns bara roligt. Bara.

Nu skall jag gå ut i trädgården och plantera lite frön. Vi är sent ute, men det är sommaren också, så det jämnar ut sig.

Älskar påhittiga lösningar

Mellan två kapitel hittade jag den här länken på Facebook (Bitte hade lagt upp den, tack!). Vilka underbara lösningar. Bagelförvaring av ett gammalt cd-fodral. Kappsäckar som medicinskåp. Tennisracketar som spegel. Jag älskar sånt här.

Bilden lånad härifrån

Flow

För en vecka sedan fick jag i uppdrag att ändra på själva intrigen i den andra Patrikboken ytterligare, men hade inte en enda idé på hur jag skulle gå tillväga. Den senaste veckan har jag gått omkring i en sorgedimma och varit vemodig över att min fantasi inte räcker till.

Men något hände efter Nice Run igår. Jag gick och lade mig i vanlig ordning, läste några sidor i nån bok, släckte lampan. Och där! Precis i det där skedet mellan vakenhet och sömn fick jag en snilleblixt. När jag en gång hade kommit på den klaffade allt annat också, tankarna rullade på och plötsligt visste jag precis hur allt skall hänga ihop. Alla de där delarna som saknades slank in på sina ställen i historien och lösa trådar knöts ihop nästan av sig själv.

Jag tog inga risker utan hoppade upp ur sängen, sprang till datorn och knattrade ner ungefär en sida med anvisningar för dagens skrivpass. Jag kan använda eller modifiera en del av de gamla delarna. Jag blir tvungen att skriva om jättemycket, men det gör inget, för om det blir som jag har tänkt så blir det bra! (Och det var tydligen hela den här jättemassiva skrivprocessen som krävdes för att jag skulle hitta fram till just den här idén, så inget är bortkastat, faktiskt.)

Idag har jag gjort en detaljerad lista över vad som skall hända i varje kapitel (jag har aldrig kunnat göra så tidigare), diskuterat igenom handlingen med både Caj och Joanna (min goda vän och illustratör) -båda gillade den nya idén och kom med smarta synpunkter- och så har jag skrivit och skrivit. Flera kapitel faktiskt. Jag är så glad.

Det är fantastiskt med flow! Det är så roligt att skriva när man vet vart man är på väg! Det är så skönt att inte sitta fast!

Jag lever!

Jag klarade att jogga hela sträckan fast jag bara varit på länk en gång tidigare i år! Jag dog inte, jag fick inte stickningar, jag började inte må illa, jag fick inte blodsmak i munnen och blev inte tvungen att åka därifrån i ambulans. Fem kilometer på 41 minuter är jag riktigt nöjd med och nu hoppas jag att jag kan gå normalt imorgon trots min nya blåsa i vänstra hålfoten (Av alla ställen!). Jag skall nämligen på lanseringen av det nya Sh'bam-programmet. Hoppas det är roligt.

Min buddy Ulrica och jag efter lopp och picknick. Notera v-tecknet. En klassiker i sportsammanhang.

The Runner

Om en liten stund far jag på Nice Run.

Laget jag är med i består av hurtiga typer som frekventerar Studio Z, där jag också brukar zumba och sh'bama. Vi skall springa fem kilometer. Och starta i täten så att vi inte behöver springa om folk hela tiden.
Hm.
Hm.

Sa jag att mitt totala antal joggingturer i vår är... en?

Vi ses på min dödsbädd. (Alternativt bakom en gran i skogen om jag inte orkar ända fram.)
Fast på riktigt tror jag det blir roligt.

Listor

Igår tänkte jag påbörja ett disciplinerat liv. Jag gjorde en lista med saker jag tänkte uträtta. Gödsla i pallkragarna. Tvätta ett fönster. Såga till stommen till mitt skåp. Skriva tre timmar. Tvätta en maskin tvätt.
Jag uträttade allt utom att gödsla.

Idag gjorde jag ingen lista. Istället har jag slösurfat. Petat i manuset i kanske fyrtio repriser utan att åstadkomma något. Jämrat mig i mitt inre över min brist på idéer. Ätit. Läst. Och faktiskt skruvat ihop stommen till hyllan. (bra!)

Imorgon får jag göra en lista igen. Fast det bara handlar om att uträtta små saker känns de enormt mycket större om man får kruxa av dem på en lista. Jag är en listälskare. Är du?

Apan

Min bror och hans fru skall snart få barn. Detta föranledde en djup diskussion vid frukostbordet om hur den första människan kom till (alla andra har de full koll på).

Jag: vissa tänker att Gud har skapat den första människan, så där så att den bara kom. Andra tänker att människorna först var apor och så i nästa generation blev de lite mindre håriga, gick lite rakare och så ännu mera i nästa osv tills de plötsligt var människor. (Jag satt och förklarade det här i alla möjliga varianter och trodde slutligen att de hade förstått hur jag menade. Ack så fel jag hade.)
Lovis: Men alltså mamma... har DU varit en apa???

Just sådana här gånger tycker jag det känns bra att jag aldrig slog mig in på en bana som lärare. I motsats till min övriga ur-familj med ingifta (mina tre syskon, min svägerska, min svåger och mina föräldrar) som samtliga antingen är utbildade lärare eller bara har studerat en hel del pedagogik och jobbat med att undervisa i både det ena och det andra. Caj och jag är familjens opedagogiska får. Det märker man ju direkt efter en sådan här händelse.

Sign. apan

Fagerlid

Vi sover över på villan. Fagerlid. Stället där kusiner och syskon samlas. Stället där måltider delas. Stället där sällskapsspel spelas.

Vi har fräst upp två stora potatisland, ätit (min) mommos legendariska risgrynsgröt och rensat och trimmat. Och så hittade Caj gropen där vi gjorde rövarstek för två år sedan. (Han trampade oplanerat i den några gånger).

Imorgon anländer resten av potatissättarna. Just nu är vi fem i huset. Det är tyst och skönt. Imorgon blir vi 13. Det blir livligt och roligt.

Här är en bild på min bror Jakob och Idun. De har varit jättebra kompisar ända sen hon föddes.

Bakterapi

Igår bakade jag som sagt två stora bröd. Idag en chokladkaka. Det vore definitivt hälsosammare att jogga sig fram till sina berättelser som Spetsfabrikssara än att baka sig fram till dem som jag (och Maria Turtschaninoff?)

Det gick också

Jag brukar baka bröd. Det är gott och ganska lätt när man har en bra hushållsassistent (jag skulle aldrig baka lika mycket om jag var tvungen att knåda för hand). Under några år bakade jag alltid efter recept, men numera brukar jag improvisera. Med snarlika slutresultat, jag experimenterar inte särskilt mycket. Idag satte jag i sedvanlig ordning igång en deg.

Lite jäst, lite honung, lite salt, ljummet vatten. Olika sorters mjöl, kli, kross och frön, kanske en näve russin eller dadlar. Sedan får det jäsa i ungefär två timmar.

Men idag glömde jag bort mig. När vi just skulle bege oss iväg till bibban råkade mina ögon landa på degbunken med sitt långsamt stigande lock. Degen hade jäst tre timmar, för jag hade inte ägnat den en tanke. Jag var ändå inte beredd att avboka vår tur, så jag beredde jag plats i kylen för den stora degbunken. Jag tänkte att jäsprocessen kanske går lite långsammare där.

När vi kom hem igen ett par timmar senare, hade degen fortsatt att jäsa. Jag bakade två präktiga limpor av det hela och körde in det i ugnen efter ett tag. Det blev hur bra som helst. Trots att bröden jäste totalt över fem timmar.

Skönt att livet inte består av bara motgångar (idag heller).

Skrivkramp

Jag sliter mitt hår. Det är någonting viktigt i min berättelse som saknas och det är upp till mig att hitta på vad.

Men i mitt huvud är det helt tomt.

Jag har ritat kartor, gjort mindmappar, skrivit små inledningar på sådant som antingen blir ett helt nytt äventyr eller så inget alls, raderat en hel person ur det gamla manuset med den påföljd att det mesta som står kvar inte heller är relevant. Men den där briljanta idén lyser med sin frånvaro. (Med ett förblindande sken som ger mig huvudvärk.)

Caj försöker trösta mig, gör cappuccino åt mig, planerar veckohandlingen, samlar ihop bibbaböcker och leker katt med barnen så att jag skall få skriva ifred. Barnen plockar blombuketter och ritar papegojor åt mig.

Men det hjälper inte. Det är fortfarande tomt. Tomt och ekande.

Jag brukar aldrig ha skrivkramp. Men just nu vet jag faktiskt inte om jag kommer att fixa det här.

(Samtidigt som jag är ytterst uppgiven så önskar jag optimistiskt innerst inne att bara jag kapitulerar totalt, så kanske något nytt och alldeles fantastiskt spricker fram i efterdyningarna av katastrofen. Det är som det där jag fick höra när jag var tonåring och aldrig lyckades matcha förälskelsen med rätt person och fick höra att så fort jag slutar leta kommer jag att hitta honom. Så jag försökte ge upp, men mest för att lura ödet. 
Det fungerade inte då heller.)

Döden och barnen

Kaptiel 1
Vi äter frukost
Lovis: vet du Idun vem som hette Kalle?
Idun: nä.
Lovis: Mammas moffa. Men han är död nu.
Idun: eller kanske han hette död-fia?

Kapitel 2
Vi sitter i bilen. Det är varmt.
Lovis: Alltså det är så varmt. Jag DÖR för det är så varmt. Jag DÖR av ÅNGEST!

(I övrigt har det också varit en rolig dag.)

Händelsereferat

Innan jag lämnade huvudstaden hann jag hälsa på i de nya förlagsutrymmena och prata manus, gå en dag till på skrivarkurs, besöka Atheneum där Maria och jag tittade på Helene Schjerfbecks vackra tavlor och tillbringa en eftermiddag med mina värdar Bob, Maria och Alf på deras kolonilott. Ett ljuvligt ställe! Trädgården var proppfull med vallmo, pioner, förgätmigej och andra fina blomster och dessutom bjöd de på god mat, en av mina största svagheter. På plats fanns också Nina och hennes sambo Juhana, de skall få en bebis närsomhelst.

Bob och Maria inne i kolonilottsstugan

Marias syster Nina och hennes bebismage

Nu är jag hemma igen. Idun kröp ner under mitt täcke i gryningen, kramade mig hårt och sade "Mamma, jag tycker om dig FÖR mycket". Åh.

Olika saker händer i Helsingfors

Jag är i Helsingfors. Mina fötter håller på att gå sönder eftersom jag inte var klok nog att packa ner ett par för årstiden lämpliga skor (skorna jag har med är väldigt lämpliga med yllesockor. Men det känns lite... varmt. Så jag använde dem utan sockor, bara med strumpor. Mina trampdynor är numera hårda som stål och ömma som ett par...föräldrahjärtan) Jag har gått på skrivarkurs och fått skriva, analysera och lyssna på texter. Jag har träffat underbara Sara och hennes ljuva dotter Maryam och gått i butiker (en för oss alla tre väldigt ovanlig sysselsättning). Jag har köpt ett par skor, lämnat tillbaka dem inom tio steg, fått veta att det inte går att få pengarna tillbaka, bara ett presentkort, förklarat att jag bor lite väl långt borta för att ha hundra euro hängande i en huvudstadsbelägen skobutik, blivit erbjuden att sälja presentkortet åt en annan, oerhört snäll kund i kön, väntat på att denna skulle ta ut pengar från en automat, bytt skor mot presentkort och presentkort mot cash, fnissat lite åt omaket, pratat skrivande med Sara, återvänt till mitt trygga krypin i Hertonäs... där Bob, Maria och Alf behandlar mig synnerligen väl, matar mig med hembakt bröd (just den detaljen beställde Maria att jag skulle berätta här på bloggen, och det gör jag så gärna. Hon gjorde också en mycket god rabarberkräm! Och det berättar jag på eget bevåg!) och förser mig med pyjamas (eftersom jag glömde min egen) och en skön sovplats.

Konstiga saker händer i Helsingfors. (Som det med skorna. Att jag skulle sätta min tid med Sara på att leta efter skor, hitta skor och misslyckas med att äga dem (de var alltså för små) var inget annat än konstigt!)
Roliga saker händer i Helsingfors. (Som att få gå på skrivarkurs utan att leda den (det har bara hänt en gång tidigare) och att få träffa fina goda vänner och deras barn. Att få gå på café. Att det är sommar.

Åldringarna

Hittade just tre tuggummituggande damer under var sitt täcke på golvet i barnkammaren. "Vad gör ni", frågade jag. "Vi är ju jättegamla. Vi är så gamla att vi ligger på ett ålderdomshem", sa de och tuggade vidare medan de lyssnade på en saga på cd.

Boken

Igår fick jag äntligen eld i baken! Jag sydde klart en klänning som hängt på provdockan i ett halvår, och så band jag mig en ny anteckningsbok eftersom den gamla är full.

För ett par år sedan köpte jag några gamla skolplanscher på en auktion. En av dem var väldigt böjd, så jag lade den i press under vår bäddmadrass, glömde bort det och bröt av den en stund senare när jag kastade mig ner för att läsa. Jag skar av de skadade delarna och sparade dem och hängde upp det som var helt.

Och nu fick de kasserade delarna bli en bokpärm istället. Fint blev det. Boken är lite väl liten i formatet men så går det när man använder sig av restmaterial. (pappret är också från en hög med bara lite i, så boken blev bara 36 blad eller 72 sidor tjock.) Nu har jag något att skriva i under kursen!

Cykelbarn

Vi har sagt till Idun att hon säkert kan lära sig cykla utan stödhjul i sommar om hon vill. Igår ville hon. Caj skruvade bort stödhjulen och hon testade några gånger. Det gick bra.

Idag efter frukosten hoppade hon genast i ytterkläderna och sprang ut. En stund senare knackade Caj på fönstret och bad mig titta. Idun cyklade härifrån till grannen (kanske hundra meter) alldeles själv! Startade, cyklade och bromsade utan hjälp. Och jag bara skrattade högt. Inget kan göra mig så lycklig som när mina barn överraskar sig själva, och mig, med det de kan.

Loreen

Barnen överfölls av en plötslig kärlek till Loreen och började att pyssla saker att ge till henne.
Idun: Hon är så bra. Vi skall skicka saker åt henne. Hur skrivs Loreen?
Jag: med två e.
Idun skriver halva ordet. 
Idun: Vad hette hon nu igen? Roleen?

Örhängsdagen

Visste ni att det är örhängsdagen idag? Själv fick jag veta det alldeles nyss.

Helsingfors!

Imorgon reser jag ner till Helsingfors! Jag skall gå på skrivarkurs med Maria. Jag skall prata manus med förlaget. Jag skall hänga med Maria, Bob och Alf. Jag skall gå på stan.

Med anledning av den sista punkten: finns det något jag inte får missa? Alla tips emottas tacksamt. Det är ju inte varje dag man besöker huvudstaden utan familj och med två hela seneftermiddagar för sig själv.

Svaret

Min käre bror Jakob upplyste mig om varifrån om-nom-nom kommer. Och Jenny kommenterade här under med en värdefull länk. Jag hade alltså rätt när jag förknippade uttrycket med LOL-cats. Jag visste väl att jag kunde lita på mina bloggläsare.

Har fortfarande obehag för det, dock.

Trender

Jag undrar varför det plötsligt är mera inne att säga "om-nom-nom" än att säga "mums" när något är gott. Kan nån förklara? Det är en väldigt konstig (och ganska avgränsad) trend.

Hönssläpp!

Så här ser det ut om morgnarna när barnen släpper ut hönsen. ("Oj, vad hände?" Lovis: "Kiev landade i en kastrull... i en soppa som jag hade lagat." Kiev är alltså Chicken Kiev, som alldeles nyss var en liten, gul kyckling.)