För en timme sedan skickade vi april månads DT till tryck. Nu är det hela tre veckor till nästa nummer. Så den närmaste tiden får jag koncentrera mig helhjärtat på att fantisera och skriva på mina manus.
I torsdags ringde Mari från förlaget angående uppföljaren på Patrik och Pensionärsmakten. De goda nyheterna är att den senaste manusversionen är mycket bättre än den förra, att Mari valt att fortsätta fungera som vår redaktör trots att hon egentligen bara ägnar sig åt administration numera och att hon nämnde bok nummer tre i i förbifarten. Det sistnämnda är ju väldigt positivt med tanke på att kulturfonden redan gett mig stipendium för att skriva den. Den sämre nyheten är att jag måste omarbeta ännu mera, mycket mera. Visst förstår jag varför, men det känns ändå tungt att ändra på storyn och därmed en massa detaljer igen. Jag uppmanades försöka hinna på två veckor. (Det är däremot ganska bra, för jag jobbar bäst under press.)
På riktigt är jag helt oerhört tacksam över att mina manus blivit antagna. Men innerst inne önskar jag pikolite att jag var en sån vars manus förlaget totalälskar från början och där den enda korrigeringen är en
bokstav på sidan femtiosju som hamnat på fel ställe. Jag tröstar mig med att jag blir (eller borde bli) bättre på att skriva hela tiden. Jag tröstar mig med att jag lär mig massor, för det gör jag. Och slutligen tröstar jag mig med att även om jag helt tydligt behöver handledning gällande upplägg och spänningskurvor och sånt som är väldigt viktigt att få rätt, är idéerna fortsättningsvis mina.
Det är jobbigt att bearbeta, ända tills man är klar. Sen tänker man att jaha, det där var ju inget. Det där var ju som att korrigera en bokstav på sid femtiosju. Men det är ju en del av alltihop att man faktiskt ska få det att stämma och fungera. Själv har jag svårast för allra allra allra första omarbetandet. För då känner jag bara hur jag skäms över alla dumheter jag skrivit in i min iver. Och jag brukar inte rodna. Men då, attans vad jag är röd. Så vrid om bara, du fixar det och sen är det bara som bokstav på sid femtiosju.
SvaraRaderaPrecis så där är det. Och när texten sedan hittar sin slutliga form känns det rätt självklart att historien hänger ihop som den gör då, inte som den gjorde från början. Man har vaskat fram det bästa.
RaderaMen jag tycker inte om den där känslan av att jag förlorar kontrollen mer och mer, från början hänger detaljerna ihop rätt så bra, men ju fler delar jag ändrar på, desto större är risken att jag missar något eller att något gammalt som skall bort blir kvar. Det gäller att läsa noga.
Ja och man är ju så nojig. Sen när man väl lärt sig efter flera manus och plötsligt inte får en massa kommentarer o saker som ska ändras undrar man på allvar om de läst manuset. Lycka till! Du klarar det garanterat. Och tänk att det redan talas om trean, WOW!
SvaraRaderaHelt säkert skulle jag börja fundera om kommentarerna uteblev också, det har du rätt i. Och tack för dina hejarop!
Radera