För några år sedan var jag alltid trött. Alltid stressad. Det kändes som om tiden aldrig räckte till.
Jag vet, mycket alltid och aldrig, men det var precis så det kändes.
Jag hade antagligen inte mer att göra än andra (eller så hade jag) men jag ville vara överallt, ville hoppa på varenda rolig grej som erbjöds och var rädd för att missa något viktigt om jag inte tackade ja till allt som verkade intressant. Varje evenemang, varje auktion, varje resa, varje erbjudande om att träffa vänner var en gyllene chans jag bara inte fick missa. Samtidigt var jag sjukt trött. Vi hade två barn födda tätt inpå varandra, ett hus jag kände mig förpliktigad att inreda på bästa vis och ett nystartat företag att piska liv i.
Jag tänkte på det här i fredags. Hur mycket mitt liv har förändrats de senaste åren. För jag har börjat tacka nej, också till sånt som antagligen kunde vara riktigt roligt. Jag tackar också nej till tunga men viktiga uppdrag, att delta i kommittéer, planeringsgrupper och styrelser.
Långt inne gnager fortfarande en pytteliten, numera rätt tyst pliktkänsla, den viskar att jag kanske inte bara borde tänka på mig själv. Det finns också en annan röst (jag är inte galen, jag lovar. Rösterna är en metafor) som säger att jag borde åstadkomma saker för att bevisa att jag fortfarande är en kraft att räkna med. Att jag borde ta tag i saker och ting. Städa i hörnen. Förverkliga alla nya idéer som ploppar upp. Skaffa en karriär och allt det där.
Men nä. Jag har blivit girig med min tid. Inte så att jag sitter här hemma och njuter aktivt, av varje liten stund jag har för mig själv. Men oplanerade dagar och helger, kvällar där jag inte åstadkommer något särskilt (jag kanske läser en bok, eller en tidning. Eller går och lägger mig tidigt. Eller eldar lite) blir allt viktigare.
Och jag mår faktiskt bättre av att inte vara så duktig jämt. Än har jag inte dött av att missa lite av världshändelserna eller några konserter. Istället är jag piggare och lugnare än förr.
Det är ganska skönt.
Jag har alltid tänkt att jag blir en karriärkvinna och gör en fin karriär. Men det blev inte så. Jag har haft många besvikelser under resan och min mans karriär har gått uppåt hela tiden. Nu är hans jobb som kyrkoherde i en stor församling så tidskrävande och tung att jag inte ens kan planera att söka något krävande jobb.Men jag är inte alls bitter utan jag njuter av livet mer än tidigare. Jag vill inte satsa all energi på jobbet (sen när jag börjar det) utan jag börjar jobba bara 4 dagar i veckan så att jag har tid att vara med familjen och vänner. Jag är inte alls avundsjuk på min man fast han får göra karriär. Jag skulle varken vilja tillbringa mina kvällar på olika möten eller skriva e-post under ledigheter. Nej,det är skönt att jag inte blev en fin karriärskvinna :).
SvaraRaderaJag är tyvärr inte lika långt kommen som du, Malin. Har ännu svårt att låta bli alla roliga saker. Alla föreställningar, filmer, konserter. De flesta förtroendeuppdrag har jag dock lämnat, mest p.g.a. mitt jobb. Blir problematiskt ibland då någon tycker man är jävig. Personligen tycker jag att det tvärtom är skumt att jobba med kulturfrågor utan att själv vara aktiv.
SvaraRaderaFaktum är att det som gjort vårt liv lugnare, lite lugnare, är inte bara det att jag är vårdledig, utan framförallt att killarna har dansövningar både på fredagar och lördagar. Vilket betyder att vi inte kan kuska land och rike runt under veckosluten. Utan vi hålls på ort och ställe.
Elina: Det är ju klart att det är så, men jag har aldrig tänkt på att kyrkoherdar också har karriär. Fick litet att tänka på igen.
SvaraRaderaJa, det där har jag också tänkt mycket på. Den där känslan att man borde vara överallt för att inte "missa något". Vad är det där jävla något man inte får missa? Försöker nu tänka mera såhär att det som är av betydelse för mig händer ju just där jag befinner mig så det är klart jag inte missar något. Jag ska ju inte hinna uppleva ALLT SOM HÄNDER utan istället uppleva mitt eget liv.
SvaraRaderaEller nåt sånt :)
Elina: det är bra att det går att förverkliga sig själv på en massa andra sätt än via jobbet. Jag fattade samma beslut när vi började med DT, jag ville bara jobba max fem timmar om dagen, och oftast fungerade det bra. Nu har jag svårt att tänka mig att jobba åtta timmar om dagen, hellre har jag mindre pengar.
SvaraRaderaSituationsdiktaren: Man behöver inte låta bli ALLA roliga saker :) men det kan vara klokt att lämna bort en del, för om man gör en massa roligt hela tiden slutar det vara kul och blir bara tungt, tycker jag.
Hanna: Klok är du, precis då där är det ju. Man missar sitt eget liv om man försöker leva alla andras samtidigt.
Jag har nog alrig velat bli en kyrkoherde så jag menade inte det med att bli en karriärskvinna. Ändå tycker jag nog att min man har gjort en karriär fast han har jobbat inom kyrkan. Det var t.ex. klart för honom att han inte längre kan söka jobb som församlingspastor efter att han hade blivit en kaplan. Efter några år som kaplan började han göra studier så att han blev behörig att söka jobb som kyrkoherde. Det finns ca. 100 anställda i hans församling som han leder tillsammans med ekonomichefen. Så jag tycker att det handlar om att ha en karriär :).
SvaraRaderaJo, det är ju klart att det handlar om karriär! Hade bara inte kopplat ihop orden församling och karriär tidigare.
RaderaJag har också börjat fundera mer och mer på det du tar upp nu. Förr har det varit så självklart för mig att man studerar och jobbar och kämpar för att hitta det där jobbet man alltid drömt om. Nu då jag nästan är där, tänker jag bara på helgen och ledigheten som snart kommer. Jag lever för fritiden och inte alls för det där jobbet som jag förr trodde sku vara så viktigt.
SvaraRaderaOch sedan då ledigheten väl kommer är det jättejobbigt om man planerat in en massa roligt. För det är ju den där lediga tiden som är skönast! Att bara sitta och läsa en bok, se på tv eller gosa med sambon. Istället för att flänga runt och se på alla teaterpjäser och gå på alla fester. Eller är det ålderstecken det här? :)
Jag vet inte om det bara har med åldern att göra, men säkert har det också det. Man blir lite klokare, börjar välja och tänka efter.
RaderaMan ska ju ha rätten att bara vara, läsa, äta gott, gosa - må bra!
Insiktsfullt av dig att göra som du gjorde. Man måste, kan inte och ska inte vara överallt. Det viktigaste i livet är familjen, vännerna, andra nära och kära, hälsan... kort och gott - det att DU mår bra. Kram!
SvaraRaderaMan blir kanske klokare med åren... :)
Radera