Vi som medverkar i boken Det luktar inte bloggar just nu på Schildts&Söderströms hemsida. Idag slog jag till och laddade upp ett inlägg. Det kan läsas både här och här:
Priset på familjen
Häromdagen uppstod en medryckande diskussion mellan mig och två
vänner. Den ena menade att den ekonomiska framförhållningen är viktig
när man funderar på att bilda familj. Hennes barn är ett år gammal men
hon har redan funderat på ökade utgifter i tonåren i form av till
exempel körkort.
Vi andra var inne på en annan linje. ”Om man vill
ha barn i Finland skall inte en skral personekonomi kunna hindra det”,
sa min andra vän. ”Vi har både barnbidrag och föräldrapenning som gör
att ekonomin inte automatiskt blir urusel bara för att man får barn.”
Tanken
på barn som ett ekonomiskt åtagande har aldrig föresvävat mig. Det är
ett stort ansvar att få barn, absolut, men jag har faktiskt aldrig
tvekat av ekonomiska skäl. Den emotionella mognaden och ansvaret för en
annan människas själsliga välbefinnande har jag stött och blött, visst.
Men aldrig pengarna. Är jag naiv? Har jag så mycket pengar att jag inte
behöver tänka i de banorna? Är jag så bra på att hushålla att jag inte
behöver bekymra mig? Eller är jag helt enkelt bortskämd av
välfärdsstaten?
Nu är mina barn visserligen i den tacksamma ålder
då jag och min man fortfarande despotiskt kan förkasta vissa -enligt
oss- orimliga önskemål. Eventuellt blir det mer problematiskt i tonåren
ifall de har en helt annan syn på konsumtion än vi, men samtidigt har de
också vid det laget möjlighet att tjäna egna pengar om de verkligen
trånar efter något vi inte har råd att ge dem, tänker jag mig.
Det
intressanta är att vi tre som diskuterade barn och pengar alla kommer
från liknande ekonomisk bakgrund. Ingen av oss är född i en förmögen
familj, vi har tagit ansvar för vår egen ekonomi i relativt ung ålder. Men
vår inställning till pengar ser ändå helt olika ut. Två av oss är
bekymmerslösa och räknar med att det alltid går runt, för det har det
gjort på olika sätt i dryga trettio år. Den tredje av oss har å andra
sidan målmedvetet och ansvarsfullt prickat av punkt efter punkt på sin
to-do-lista. Först utbildning, sedan giftermål, husbygge, fast tjänst
och slutligen barn. Vi är alla lika lyckliga, men har uppnått vårt
välbefinnande på olika sätt.
Också jag och mina tre syskon har
väldigt olika syn på pengar. Det är nästan ännu mer spännande, för
utöver att vår uppväxtmiljö är identisk har vi liknande gener och
likadana värderingar på de flesta andra områden. Förutsättningarna för
att resonera lika också beträffande pengar borde vara ganska stora.
Vad är det som gör en människa snål, bekymmerslös, kontrollerande,
spenderande, obrydd, sparsam eller naiv när det gäller pengar? Och är
det vanligt att ekonomin är avgörande för vid vilken tidpunkt man väljer
att bilda familj?
Jag är som du. Första gången en av mina vänner sade något om pengar och barn blev jag helt paff. Tanken att man måste "planera in " barn enligt ens ekonomi hade aldrig föresvävat mig. Hon hade däremot noga räknat när det blir ekonomiskt mest lönsamt eftersom hon jobbade med projektjobb och moderskapsbidraget ju baserar sig på lönen. Själv var jag studerande då jag fick första barnen och fick minimidagpeng. Då det blev dags för vårdbidrag steg således min inkomst (lite, lite, men dock)Jag fattade inte alls varför de andra mammorna i mammagruppen klagade och började fundera på att fara tillbaka på jobb. Kände mig nästan lurad då jag hörde hur mycket fyrk de hade fått under mammaledigheten. Men man hade ju bara sig själv att skylla då man inte förstått att bli gravid först då man hade en stadig inkomst.
SvaraRaderaJag fick min första moderskapspenning precis när mitt studiestöd tog slut. Jag har alltså haft minimistöd med båda barnen. Det är klart att det hade varit trevligt med mera pengar just då, men jag skulle aldrig ha valt att jobba några år innan jag fick barn för att ha en tryggare ekonomi, jag längtade för mycket efter att få barn för det.
RaderaSå mycket pengar som vi här i västvärlden har, också fattiga familjer, så tycker jag inte man kan ha ekonomin som ett skäl att inte skaffa barn. Annat är det i tredje världen, där fler barn är skillnaden mellan att svälta och inte svälta. Då kan man verkligen snacka om att ekonomin sätter begränsningar, men inte i vårt samhälle. Det låter nog mer som ett i-landsproblem tycker jag. Och vad sjutton - är det en katastrof om man inte har råd att bekosta ens barns körkort när dom väl är så gamla? Sånt kan man ju inte planera, allt möljigt kan hända, och kanske ungen inte ens vill ha körkort, eller vill jobba ihop ett körkort själv?
SvaraRaderaSå tänker jag också angående vårt lands penningsituation. Här i Österbotten är man rätt beroende av bil, men det finns inget som säger att det kommer att vara så om fjorton år, eller att vi kommer att bo här, eller att barnen, som du säger, ens vill ha körkort.
RaderaBarn som en stapel i en ekonomisk kalkyl ... ? Näe, tanken har heller aldrig slagit mej. Sen RÅKADE det ju sej som så, att bidraget för den första sonen räknades på det enda år jag någonsin haft ett heltidsjobb. Bra! Och inte nog med det: också den andra sonens bidrag räknades på samma år! SUPERbra! Och helt utanför min koll.
SvaraRaderaVar jobbade du då, om jag får vara nyfiken? Där hade du tur! Jättetur.
RaderaJag tycker att det var enkelt att få det första barnet som unga och fattiga föräldrar. Vi var varken vana vid en hög levnadsstandard eller egen tid. Vi tog alla babysaker (spjälsäng, skötbort o.s.v) emot med tacksamhet. Nu har vi klarat bra ekonomiskt fast vi har fyra barn, ett väldigt stort huslån och jag har varit över två år hemma. Min mamma har sagt att det inte är viktigt att ha stora inkomster utan små utgifter. Det stämmer!
SvaraRaderaDet stämmer verkligen att de små utgifterna spelar större roll än de stora inkomsterna. Jag tror att man fort kan fastna i vanor som är svåra att vänja sig av med om man har höga utgifter. Men det är lätt för mig att säga, som inte är särskilt intresserad av prylar.
RaderaVarken min fru eller jag hade fast jobb och en obefintlig ekonomi när vi fick vår första dotter. Vi hade inte råd med säng så hon sov i babylådan som hade madrass, vilket funkade alldeles utmärkt. Trots det så kände vi oss som de rikaste i världen. Vi har aldrig vågat planera in barn, för mitt i allt så kan man inte få barn och då känns ju all planering onödig. Barn är ju en gåva, inget man automatiskt kan beställa ett visst datum. Dessutom så hade vi nästan mer pengar att röra oss med då ibland än nu, fast vi har helt andra inkomster...inga stora huslån osv.
SvaraRaderaBarn kommer när de kommer, om de kommer, det är bara att tacka och ta emot.
RaderaPoängen här är väl att vara medveten och tänka över olika aspekter inför föräldraskapet.
SvaraRaderaOlika personligheter hanterar och tänker på olika sätt inför det ansvar man får som förälder.
Huvudsaken är väl att man tänker.
Joanna
Jo så är det. För min del var det bara det att den ekonomiska aspekten aldrig spelat särskilt stor roll. Och som jag skrev i texten också tar man olika vägar till lyckan, huvudsaken är ju att man ställer det för sig så att man är nöjd och ångestfri.
RaderaJag uppfattade Malins text så, att inget är varken bättre eller sämre, utan alla gör på sitt sätt som de tycker att passar.
SvaraRaderaVissa planerar mer än andra.
Tycker att Joanna för fram en bra synpunkt.
Jag är dock den icke planerande typen.
Pia
Precis så menade jag också. Det jag gärna skulle veta mer om är exakt vad det är som får en att resonera olika trots liknande bakgrund. Men det är väl som med allt annat, att man är olika inuti, från början.
RaderaFör mig var det hemskt viktigt att tänka på den ekonomiska aspekten. Vi lyckades tajma graviditeten så att jag skulle föda på vintern och arbeta på sommaren. Att stänga mitt B&B en sommar skulle i praktiken ha betytt att stänga det för gott. Som företagare med låg föpl har jag ändå minimiföräldrapenning.
SvaraRaderaDu har säkert rätt i att det är helt annorlunda om man är egen företagare och har byggt upp något som står och faller med ens närvaro. Man kan inte bara anställa en vikarie till ett sådant jobb.
RaderaJag tycket också det är viktigt att tänka på det ekonomiska men inte så att det nödvändigtvis behöver styra ens val. Vet inte varför hag har blivit trygghetsnarkoman, men jag är orolig för fattigdom och oro. Jag vill ha säkerhet och trygghet känner jag, ens på det ekonomiska planet. Jag har verkligen inte "oneurotiskt" förhållande till pengar och barn.
SvaraRaderaOch om det är så, så är det ju extra viktigt att tänka igenom ekonomin innan, så att man känner sig trygg! Man väljer helt klart inte hur man hanterar sina känslor inför pengar.
RaderaMitt eget förhållande till pengar är väldigt oneurotiskt för tillfället, men antagligen bara av den anledningen att vi har lagom mycket. Om vi var helt utblottade skulle jag förmodligen känna panik. Till barn däremot kan jag vara mer orolig. Alltså gällande barnuppfostran, rätt och fel och bra och dåligt, du vet.
Intressant diskussion! Läste för en kort tid att män är mera bekymrade av ekonomi kring barnen än vad kvinnor är. Jag undrar också hur många som väljer att "skaffa" eller "inte skaffa" fler barn av ekonomiska orsaker. Som att man väljer ett fjärde barn?
SvaraRaderaJag tror man väljer mer nu än förr. Min mormor var hemmafru och morfar cykelrepararör och de hade 10 barn, fast jag har förstått mellan raderna att mormor skulle ha nöjt sig med färre men inte hade samma möjligheter att välja som vi idag. Vi är mer bekväma, vi vill inte bo jättetrångt och byta bil eller köpa större bil. Jag tror att kanske de som inte oroar sig för ekonomin bor billigt, dvs inte i Hesa, inte går i terapi två gånger i veckan och har ett sunt förhållande till konsumtion och levnadsstandard.
SvaraRadera