Hemma

Så där ja. Nu är vi hemma. Nu är tvätten tvättad (eller lite i alla fall), väskorna tömda, maten handlad, brasan brunnen och... det känns som om vi inte varit borta. Konstigt. Bara den aningen mörkare hudtonen och det att vi inte har nån aning om vad som hänt i hoodsen de senaste två månaderna avslöjar att vi varit någon annanstans.

Det är skönt att vara hemma. Skönt och inte helt självklart. Vi höll nämligen på att missa flyget från Paris igår, eftersom bussresan räckte över en timme längre än vad som uppgavs på RATPs hemsida. Efter en gastkramande bussfärd, en hårresande taxitur med konstant överhastighet (och utan säkerhetsbälten) brakade vi in på flygplatsen en dryg halvtimme innan flyget skulle lämna marken. Vi hann med nöd och näppe checka in vårt bagage, och det tack vare att jag lyckades checka in oss per SMS i bussen. Vi hade extrem tur eftersom säkerhetskontrollen var näsan helt utan kö (jag vet inte om det någonsin tidigare har hänt mig, i vanliga fall kan man få vänta upp till en halvtimme, vill jag minnas) och gaten låg precis innanför. Det var så nära, så nära, att vi hade blivit kvar i Paris ett extra dygn. Även om jag älskar staden djupt skulle mina känslor inte ha räckt till för att kompensera för besvikelsen ifall vi missat vår hemresa.

Men det gjorde vi alltså inte. Lovis och Idun var hjältar som orkade med motgångarna och uppförde sig alldeles utomordentligt väl. Trots sömnbrist, oro och stress orkade de springa när vi hade bråttom, lyda när vi sa åt dem och var glada och ivriga över att få komma hem.
Älskade barn.

Jag återkommer med en utvärdering av resan som helhet, så småningom. Men först skall jag sova. Jättemycket. Jättelänge. Jättegott.