toija atta eija toija unni atta assa

Edda började prata tidigt. Eller ja, hon kunde i alla fall säga hej när hon var bara fem månader gammal. Men sen hände inte så mycket ... förrän nån gång i början av det här året, när hon var ett och ett halvt. Plötsligt kunde hon säga nästan vad som helst. Och det är nog precis i det här skedet, när barnen sover hela nätterna och pratar hela dagarna, som jag brukar börja tycka att de är riktigt roliga.

Edda pratar och pratar. Det senaste är att hon har börjat fylla ut alla pauser mellan orden med att säga "ääm", så att hon helt säkert inte ska tappa munturen (det är ju lätt hänt när vi är fem som försöker prata samtidigt). "Kaija få ääm mök teije?" (kan jag få mjölk istället), till exempel.

I förrgår när Caj och jag låg och skrattade åt något (minns inte vad) på sängen kom hon genast springande från ett annat rum. "Oa dy skatta åt?" frågade hon. Det är nämligen en annan, alldeles bedårande sak: hon ersätter alla v:n med o:n. "Oa!?" kan hon säga när det händer något chockerande. Det är lika lustigt varje gång.

Hon älskar att sjunga och att lyssna på när vi sjunger för henne. Idag satt hon på sängen med en alfonsbok och sjöng påhittade sånger för sig själv. "Nej mamma ag itti komma ut, ag sunga nu." Senare hittade hon på en lång sång om alla i familjen (vi var söta, enligt sångtexten).

Hennes favoritlåt är "toija atta eija toija unni atta assa". Kan nån gissa vilken det är? (De som hört henne sjunga den på instagram får inte gissa!)