En månad av avsked

Det jag tycker absolut sämst om under den här månaden är alla avsked vi kommer vara med om. Så där som det är när man flyttar. Även om det inte är för evigt är det så ledsamt att säga hejdå till människor man gillar.

I fredags var det skolavslutning. Då sa Lovis och Idun adjö åt sina lärare, Pia och Anna, som de har tyckt mycket om. Ytternäs skola är verkligen en kanonskola.

Lovis och Pia

Idun och Anna

De tog också ett miniavsked av två av sina bästa kompisar, systrarna Julia och Amanda. (Fast dem träffade vi bara några timmar senare igen, och kommer nog att träffa många gånger innan vi åker, hoppas jag.)

Julia, Lovis, Amanda, Idun

Ett mycket mer definitivt avsked tog vi redan förra månaden. Min älskade farmor gick hastigt bort, 92 år gammal. På lördag ska hon begravas. För det mesta känns det bara overkligt, och sen ibland, fattar jag att det faktiskt är sant att jag aldrig mer kommer att få prata med henne, och då blir jag så hemskt bedrövad. Hon har ju alltid funnits, och eftersom hon har levt så länge har jag börjat känna henne mycket bättre. Ju längre en människa lever, desto större är förlusten. Här har jag bloggat om henne, till exempel.

En gammal bild från fammos 89-årsdag

Ja, det är mycket känslor i juni 2015. Hoppas det lugnar ner sig till juli. (Eller senast till jul, åtminstone.)