Fammos nekrolog

I lördags hade vi begravning för Fammo. Mina kusiner Hanna och Anna och jag hade fått äran att skriva hennes nekrolog, den publicerades i torsdags, och nu tänkte jag lägga ut den här på bloggen också.

Efter begravningen, kusiner och ingifta hemma hos fammo en sista gång. (Hannas foto)

Anna-Lisa Klingenberg

8.5.1923-30.5.2015

Född i Terjärv som äldsta dotter till Alfred och Margit Fogelström

Systrar: Gunni Granberg och Inger (Poti) Engström

Gift med Bo-Jarl Klingenberg (+1994)

Fyra barn: Birgitta, Johan, Bo-Göran och Bertil (Bossan)

Sjutton barnbarn, tjugoen barnbarnsbarn

Utbildad hälsosyster, lotta under andra världskriget, prostinna, oavlönad församlingsarbetare, lärarinna, författare och skribent, extraordinär farmor och mormor

Utifrån sett är det kanske inte så dramatiskt att en 92-åring dör. Men när man mister sin egen farmor eller mormor känns det annorlunda.

För många av oss bar farmors sista vecka i livet på en känsla av islossning. En långsam men avgörande förändring. Kontinentalplattor som flyttar på sig och som från och med nu och för evigt kommer att ligga på ett annat sätt. En människa som alltid har funnits har rest sin väg. Nu svarar Farmor inte längre om vi ringer och öppnar inte dörren om vi plingar på.

Nästan dagligen var det någon som hälsade på i Ehrs Höghet där hon bodde, i centrum av Jakobstad. Det var vänner, släktingar, bekanta och hon var lika glad över varje gäst.

För oss var det som att stiga in i vår egen historia när vi besökte henne. Där fanns det eleganta men obekväma soffmöblemanget från förr i tiden, den enorma, antika guldspegeln som suddade ut den som tittade in och den stämningsfulla, vita sekretären där farmor ofta satt och skrev dagbok. På väggen i salen hängde sjutton ovala ramar med fotografier av alla hennes barnbarn, samlade familjevis. Det var där det syntes att vi hör ihop. Farmor var spindeln i nätet. Så kallades hon också ibland, för det var oftast genom henne som vi fick höra om varandras förlovningar, studieframgångar och nya jobb. Men det speciella med sambandscentralen (som en av hennes söner kallade henne) eller FNB (Farmors Notisbyrå) var att den enbart spred gott skvaller. När vi berättade ledsamma saker till henne lyssnade hon lika gärna, men utan att föra det vidare.

Farmor var utbildad hälsosyster, men det var ändå undervisning och berättande som låg henne närmast hjärtat. Hela sitt liv förde hon dagbok och nedtecknade både sin egen och sina släktingars historia. Genom åren har vi fått höra otaliga berättelser vid hennes köksbord, om allt det som var förr, om prästgårdslivet i Närpes, Pojo, Sjundeå, Bergö, Purmo och Larsmo. Om en difterioperation på matsalsbordet, om stora sällskap som farmor, i egenskap av prostinna, förväntades utfodra. Om vykort hon ramat in som nygift, i brist på andra tavlor.

Som barn fick vi också berätta tillsammans med henne när vi lekte julkortsleken, något som också släktens yngsta generation hann göra många gånger. (Julkortsleken är en lång berättarstafett där varje deltagare i tur och ordning berättar vidare på en berättelse som baserar sig på bilderna på årets julkort, vilka farmor alltid fick många av.) Farmor tyckte också själv om att skriva brev och kort. På julen såg vi fram emot hennes paket, som alltid var försedda med personliga julklappsrim.

Farmors sociala liv och hjärngymnastik höll henne knivskarp in i det sista. Förutom skrivandet bestod hjärngymnastiken också av en lång bön. Varje kväll bad hon för alla sina barn, svärbarn, barnbarn, svärbarnbarn och barnbarnsbarn, alla sextio, i alfabetisk ordning. När ett nytt barnbarnsbarn föddes fick det genast sin egen plats i bönen, på samma sätt som när en ny partner kom in i vår släkt. Bönen uppdaterades hela tiden och när som helst kunde hon räkna upp den nyaste versionen utantill.

Farmor blev 92 år gammal och världen blev en annan när hon gick bort. Trots att döden är en naturlig avslutning på ett långt liv känns det overkligt att hon inte längre finns. Mittpunkten som knöt ihop oss alla har plötsligt gett sig av. Vi är tacksamma över den långa tid vi fick ha henne, och i tankar, minnen och känslor kommer hon alltid att finnas kvar. För som hennes fyraåriga barnbarnsbarn Judith sa: “Gamlafammo är död nu. Men, men. Hon svischar säkert förbi!”

Anna Klingenberg-Peltola

Hanna Klingenberg

Malin Klingenberg