Sista kvällen

I morgon lämnar vi ön! Eftersom Caj och Jonas åker ner och hämtar flyttlasset på onsdag tar vi bara med det som ryms i bilen och husvagnen i morgon -det känns mystiskt att åka härifrån och lämna sakerna efter sig. Nästan allt är packat nu, och allt är städat utom att nån måste dammsuga och svabba när huset är tömt.

Om vi är snabba i morgon hinner vi luncha med Aino och Matias och deras härliga barn. Och den sista middagen här på ön blev en riktig fest, vi har ätit oräkneliga middagar med familjen Erlandsson under året som gått, så att avsluta vår Ålandstid just på det sättet kändes helt rätt. Trerättersmiddag med tårta! Allt var så gott att vi fortfarande är mätta.

Och i som sig bör höll barnen (vi har sammanlagt fem) en teaterföreställning innan vi åkte hem (det gör de varje gång). Den här gången handlade pjäsen om en lögnaktig tjuv som blev tvungen att avslöja var hon gömt allt hon stulit, kocken och den fina damen lurade nämligen i henne en sats sanningskaka. Mycket bra. (Pjäsen innehöll också två andra karaktärer: en scoutspejare och Edda, som hälsade välkommen (oeii-komeeee) och pratade i telefon på scen.)

Dessutom fick vi en Ålandsflagga. Här under: Karin, Fredrik, Edda, tårtan och flaggan.

Mitt liv som invånare

Att packa ihop livet föder tankar på tidigare flyttar, andra tider och städer. Jag beslöt mig för att göra en lista. Den är överraskande lång, tycker jag. Jag presenterar: mitt liv som invånare!

4 år i Näsby, Houtskär
8 år på Seminariegatan i Nykarleby
5 år i Forsby, Nykarleby
1 år i Rimouski, Québec, Kanada
1 år i Forsby, Nykarleby
1 år i Paris, Frankrike
6 år i Åbo, på 5 olika adresser
1 år i Purmo
7 år i Jakobstad
1 år i Mariehamn

+ diverse utlandsvistelser som varat mellan 1 och 3 månader (Indien, Australien, Kanada och Karibien) men det är så korta tider att det inte räknas som boende riktigt.

Det blir spännande att se hur det fortsätter. Kommer jag bo i Jakobstad för evigt från och med nu? Och om svaret på den frågan är nej (vilket skulle förvåna mig mindre än motsatsen), vart bär det månne av?

Var har ni bott? Är ni nöjda med er nuvarande boningsort eller vill ni prova på andra?

Fina vänner och god mat

Fatta lyxen. Det är torsdag idag och vi har blivit bjudna på middag sammanlagt fyra dagar den här veckan. Fyra. Alla, alltså. Vi har nog fina vänner här på Åland, jag säger då det.

Och timingen är förstås alldeles perfekt. Om det är nån gång man njuter extramycket av att få gå hemifrån för att äta och se fungerande hushåll, så är det ju när man packar. Det här ska jag lägga bakom örat nästa gång nån i min närhet flyttar.

En aha-upplevelse

Under kvällen var jag på träff med ett par författarinnor jag känner och plötsligt stod det helt klart för mig vad det är som saknas i mitt författarliv.

I flera år nu har jag jobbat
1) hemma. I mitt arbetsrum. Vilket har inneburit ett hemskt kämpande för Caj eftersom han varit tvungen att hålla barnen borta därifrån när jag jobbar. Mindre lyckat för alla parter. Dessutom ska mitt arbetsrum förvandlas till ett barnrum. Funkar alltså inte längre.
2) på bibban. Jag älskar förvisso bibliotek, men de är så oberäkneliga! Ibland är det en massa ljud runtomkring mig, ibland har jag behov av att sitta och leta i böcker jag har hemma, eller sprida ut text på golvet, eller ringa samtal, eller äta lunch, eller printa ut tiotals sidor, och det lämpar sig dåligt på biblioteket. Så fast det ofta går bra att skriva på bibban är det inte längre det perfekta alternativet för mig.

Jag behöver ett arbetsrum. Så klart. Råkar nån i Jakobstadstrakten ha ett på lager? Det ska vara på gång- eller cykelavstånd från Staffansnäs (ca 2.5 km, max) och får inte vara jättedyrt. Det behöver inte vara stort, det räcker bra med att en stol och ett skrivbord ryms in. Det måste finnas ett fönster.

Dela gärna inlägget till höger och vänster, om ni ids, så kanske jag hittar något lämpligt, antingen i nåns gamla källare, i ett härligt författarkooperativ jag hittills aldrig hört talas om, i ett kontorskluster eller i toppen av en skyskrapa som snart kommer byggas. Ni bloggläsare brukar ju vara superba när det gäller att få hjälp med sånt här. Hoppas hoppas på napp!

Slitsamt att flytta

Ju mer intensivt vi packar, desto mer grälar vi med barnen, som helst vill spara varenda liten papperslapp och som inte vill packa ner nånting, samtidigt som de tycker det tar så länge, det här flyttandet. De skulle helst åka genast, nu när de har vant sig vid tanken. Men utan att städa själva. Helst vill de leka komplicerade lekar som kräver att vi rotar fram olika sorters papper, lim, lådor och annat åt dem. Tyvärr säger vi nej varje gång och de vänjer sig aldrig utan blir lika besvikna varje gång. Jag minns att jag en gång hörde att en nära anhörigs död, en skilsmässa och en flytt är de tre mest påfrestande sakerna i livet. Jag vet inte om det är sant, men nog är det ju slitsamt att flytta.

Caj och jag är dock fortfarande sams och det är bra. Det går framåt. I skrivande stund räknar jag till 67 färdigpackade lådor. Största delen av köksutrustningen är fortfarande i skåpen, men så där i övrigt har vi kommit långt, med tanke på att det är en hel vecka kvar tills vi åker. Långt inne göder jag en dröm om att vi ska hinna turista här på Åland ännu innan vi lämnar ön, men jag vågar inte hoppas alltför mycket. Så jag jobbar på och drömmer tyst.

toija atta eija toija unni atta assa

Edda började prata tidigt. Eller ja, hon kunde i alla fall säga hej när hon var bara fem månader gammal. Men sen hände inte så mycket ... förrän nån gång i början av det här året, när hon var ett och ett halvt. Plötsligt kunde hon säga nästan vad som helst. Och det är nog precis i det här skedet, när barnen sover hela nätterna och pratar hela dagarna, som jag brukar börja tycka att de är riktigt roliga.

Edda pratar och pratar. Det senaste är att hon har börjat fylla ut alla pauser mellan orden med att säga "ääm", så att hon helt säkert inte ska tappa munturen (det är ju lätt hänt när vi är fem som försöker prata samtidigt). "Kaija få ääm mök teije?" (kan jag få mjölk istället), till exempel.

I förrgår när Caj och jag låg och skrattade åt något (minns inte vad) på sängen kom hon genast springande från ett annat rum. "Oa dy skatta åt?" frågade hon. Det är nämligen en annan, alldeles bedårande sak: hon ersätter alla v:n med o:n. "Oa!?" kan hon säga när det händer något chockerande. Det är lika lustigt varje gång.

Hon älskar att sjunga och att lyssna på när vi sjunger för henne. Idag satt hon på sängen med en alfonsbok och sjöng påhittade sånger för sig själv. "Nej mamma ag itti komma ut, ag sunga nu." Senare hittade hon på en lång sång om alla i familjen (vi var söta, enligt sångtexten).

Hennes favoritlåt är "toija atta eija toija unni atta assa". Kan nån gissa vilken det är? (De som hört henne sjunga den på instagram får inte gissa!)

De fyra livsingredienserna

I måndags hade Caj sin sista arbetsdag. Efter det har tiden flödat fram i en konstig blandning av följande komponenter:

a) total förslappning och förtappelse, så där så att vi går i pyjamas till halv tolv och jag ligger på soffan i ett berg av täcken och kuddar och läser och ignorerar den totala rådd-misär huset för tillfället är offer för. Och när jag ligger där tänker jag ibland: jag kommer aldrig att orka stiga upp härifrån. Jag kommer stanna här, i högen av täcken och kuddar, och missa flyttdatumet helt och hållet.

b) frenetiskt packande. Vid en tidpunkt under kvällen packade vi alla (okej, inte Edda, hon lekte med duplo) var sin låda. Lådberget växer stadigt, men jag har fortfarande ingen aning om hur nära slutet vi är. De finns en minimal chans att vi nästan har packat färdigt. Det finns en ganska stor chans att vi har alldeles för mycket kvar.

c) ett ivrigt umgänge. Både tisdag, onsdag och torsdag har innehållit minst en supertrevlig måltid med någon av alla de vi har lärt känna här. Då klär vi på oss rena kläder och jag sminkar mig till och med, och vi är glada och har roligt och sen är vi ledsna när vi måste skiljas åt. Usch så jag kommer sakna alla fina människor, trots att jag vet att det finns jättefina människor också i Jakobstad. Jag vill ju vara med alla, samtidigt!

d) på nätterna sover vi (det kändes som om jag måste ha med den här sista punkten så att hela tillvaron är representerad, ursäkta om någon tyckte det var onödig info, det tyckte inte jag).

Om jag hade eviga krafter ...

Det är lätt hänt att bli överdrivet ivrig inför framtiden när man plötsligt kommer att ha tid igen. Tid. Redan i tanken vill och skall jag göra så mycket att jag för flera dagar sedan har insett att jag måste tagga ner nu, annars kommer livet att bli en enda stor besvikelse.

Här, en hastigt nedtecknad lista på vad vi skulle åstadkomma i år, om vi hade outtömliga energireserver.

• packa ihop allt här på Åland
• flytta
• packa upp allt i Jakobstad
• tapetsera om i hela övre våningen (tre sovrum)
• bygga en kakelugn i vardagsrummet, helst själva, så den tekniken borde vi också lära oss
• måla kakelugnen i matrummet
• bygga ut huset i en eller två våningar
• öppna väggen mellan köket och matrummet, bygga en köksö
• reparera två trasiga kakel i badrummet
• måla bastun
• göra en snygg, platsbyggd hylla i badrummet
• konstruera ett måttanpassat skåp till tamburen
• måla skoskåpet och förvandla det till bokhylla till barnens rum
• inreda barnens rum på inspirerande och sinnrika sätt
• måla husfasaden, minst två av ytterväggarna
• måla hönshuset
• renovera hönsgården
• bygga ett tak på terrassen

I verkligheten kommer vi antagligen att utföra de tre första punkterna med ganska stor bravur. Resten får vi se hur det blir med. Kanske blir det nånting av det, kanske blir det ingenting.

Jag försöker intala mig att det är bra att ha mycket idéer. Och att vi i alla fall inte kommer att få tråkigt. Och att det är viktigt att ta det lugnt också, ifall det är det vi vill göra. (Som tur är har jag med åldern blivit mycket bättre på just den punkten.)

Fammos nekrolog

I lördags hade vi begravning för Fammo. Mina kusiner Hanna och Anna och jag hade fått äran att skriva hennes nekrolog, den publicerades i torsdags, och nu tänkte jag lägga ut den här på bloggen också.

Efter begravningen, kusiner och ingifta hemma hos fammo en sista gång. (Hannas foto)

Anna-Lisa Klingenberg

8.5.1923-30.5.2015

Född i Terjärv som äldsta dotter till Alfred och Margit Fogelström

Systrar: Gunni Granberg och Inger (Poti) Engström

Gift med Bo-Jarl Klingenberg (+1994)

Fyra barn: Birgitta, Johan, Bo-Göran och Bertil (Bossan)

Sjutton barnbarn, tjugoen barnbarnsbarn

Utbildad hälsosyster, lotta under andra världskriget, prostinna, oavlönad församlingsarbetare, lärarinna, författare och skribent, extraordinär farmor och mormor

Utifrån sett är det kanske inte så dramatiskt att en 92-åring dör. Men när man mister sin egen farmor eller mormor känns det annorlunda.

För många av oss bar farmors sista vecka i livet på en känsla av islossning. En långsam men avgörande förändring. Kontinentalplattor som flyttar på sig och som från och med nu och för evigt kommer att ligga på ett annat sätt. En människa som alltid har funnits har rest sin väg. Nu svarar Farmor inte längre om vi ringer och öppnar inte dörren om vi plingar på.

Nästan dagligen var det någon som hälsade på i Ehrs Höghet där hon bodde, i centrum av Jakobstad. Det var vänner, släktingar, bekanta och hon var lika glad över varje gäst.

För oss var det som att stiga in i vår egen historia när vi besökte henne. Där fanns det eleganta men obekväma soffmöblemanget från förr i tiden, den enorma, antika guldspegeln som suddade ut den som tittade in och den stämningsfulla, vita sekretären där farmor ofta satt och skrev dagbok. På väggen i salen hängde sjutton ovala ramar med fotografier av alla hennes barnbarn, samlade familjevis. Det var där det syntes att vi hör ihop. Farmor var spindeln i nätet. Så kallades hon också ibland, för det var oftast genom henne som vi fick höra om varandras förlovningar, studieframgångar och nya jobb. Men det speciella med sambandscentralen (som en av hennes söner kallade henne) eller FNB (Farmors Notisbyrå) var att den enbart spred gott skvaller. När vi berättade ledsamma saker till henne lyssnade hon lika gärna, men utan att föra det vidare.

Farmor var utbildad hälsosyster, men det var ändå undervisning och berättande som låg henne närmast hjärtat. Hela sitt liv förde hon dagbok och nedtecknade både sin egen och sina släktingars historia. Genom åren har vi fått höra otaliga berättelser vid hennes köksbord, om allt det som var förr, om prästgårdslivet i Närpes, Pojo, Sjundeå, Bergö, Purmo och Larsmo. Om en difterioperation på matsalsbordet, om stora sällskap som farmor, i egenskap av prostinna, förväntades utfodra. Om vykort hon ramat in som nygift, i brist på andra tavlor.

Som barn fick vi också berätta tillsammans med henne när vi lekte julkortsleken, något som också släktens yngsta generation hann göra många gånger. (Julkortsleken är en lång berättarstafett där varje deltagare i tur och ordning berättar vidare på en berättelse som baserar sig på bilderna på årets julkort, vilka farmor alltid fick många av.) Farmor tyckte också själv om att skriva brev och kort. På julen såg vi fram emot hennes paket, som alltid var försedda med personliga julklappsrim.

Farmors sociala liv och hjärngymnastik höll henne knivskarp in i det sista. Förutom skrivandet bestod hjärngymnastiken också av en lång bön. Varje kväll bad hon för alla sina barn, svärbarn, barnbarn, svärbarnbarn och barnbarnsbarn, alla sextio, i alfabetisk ordning. När ett nytt barnbarnsbarn föddes fick det genast sin egen plats i bönen, på samma sätt som när en ny partner kom in i vår släkt. Bönen uppdaterades hela tiden och när som helst kunde hon räkna upp den nyaste versionen utantill.

Farmor blev 92 år gammal och världen blev en annan när hon gick bort. Trots att döden är en naturlig avslutning på ett långt liv känns det overkligt att hon inte längre finns. Mittpunkten som knöt ihop oss alla har plötsligt gett sig av. Vi är tacksamma över den långa tid vi fick ha henne, och i tankar, minnen och känslor kommer hon alltid att finnas kvar. För som hennes fyraåriga barnbarnsbarn Judith sa: “Gamlafammo är död nu. Men, men. Hon svischar säkert förbi!”

Anna Klingenberg-Peltola

Hanna Klingenberg

Malin Klingenberg

Familjebilen

Det tog ju över ett år för oss att hitta en sån bil som vi ville ha. När vi väl råkade bonga den slog vi till direkt. Det var lite dramatiskt, så där, vi impulsåkte till Åbo från Mariehamn utan att reservera bilen på förhand, provkörde den, bestämde oss för att köpa den. Medan vi provkörde den kom en annan intressent till bilhandlaren (han hade testat bilen dagen innan) med avsikten att betala och köra hem bilen till sig, men då sa försäljaren att vi hade förköpsrätt om vi ville ha den eftersom den andra spekulanten inte heller hade reserverat bilen. Trots att det fanns en annan köpare lyckades vi (mest jag, jag är en fasansfull förhandlare, hård som flinta, seg som kåda) pruta ner priset, och sedan dess kör vi en Citroën Grand C4 Picasso. Det här var i augusti i fjol.

I morgon ska vi åka till Österbotten på begravning (som barnen verkar betrakta som en jätterolig familjefest, vilket jag tror fammo skulle gilla). I samma veva ska vi ta med oss så många lådor vi bara kan, allt för att krympa flyttlasset sen om tre veckor. Och vid sådana här tillfällen glänser vår bil som en sällsam stjärna på trafikhimlen.

Jag älskar verkligen vår bil! Den är så otroligt rymlig. Utöver fem personer, varav tre i bilstolar, i bredd, i baksätet (inga problem där), kommer den i morgon att frakta tio flyttlådor, en barnvagn, två cyklar samt vårt bagage för helgen (bagaget är i och för sig knappast särskilt stort, vi stannar så kort stund, men ändå.)

På vägen ner till Åbo sen, när bakluckan är tom ska vi också frakta min syster. Det låter förfärligt, men är det inte – det går nämligen att dra upp två extrasäten ur golvet i bakluckan. Bilen rymmer sju personer, vid behov. Lite bränsle drar den också (snittar på under 6 liter på hundra km), och så är den mycket bekväm att åka i länge. Så ja, om ni undrar vilken familjebil ni som har minst tre till fem barn ska köpa, ja då kan jag verkligen rekommendera denna. Den här bilen var verkligen värd att vänta på.

(Kuriosa: två av mina absoluta favoritbloggare och -människor, nämligen Jungerstens Sara och Amanda råkade ungefär samtidigt som vi skaffa likadana bilar, samma årsmodell, till och med. Tycker det är fint att vi stöttar varandra i bilköpen här på internet, även om det sker oplanerat.)

Mycket Specifik Fysisk Information

För en eller en halv vecka sedan åt jag popcorn och ett popcornsskal kilade sig fast på ett ställe i tandköttet långt, långt inne i munnen. Det har gjort ondare och ondare och jag har nästan varit på väg att boka tandläkartid.

Men idag kom skalbiten ut av sig själv! Lättnaden är oerhörd! Oerhört oerhörd!

I övrigt gjorde jag day 2 av den där utmaningen nu på eftermiddagen. Jag har en välbekant känsla i låren och undrar i mitt inre om jag kommer att bli tvungen att pausa i morgon igen. Än ger jag i alla fall inte upp. Det går bara dubbelt så långsamt som för alla andra.

Floppen

Karin berättade på sin blogg om att hon tänkte delta i Yoogaias 28-dagarsutmaning, 10 minuter workout per dag. Jag har slappat till med yogan under de två senaste veckorna, och tänkte att det här nog skulle passa mig, så här mitt i flyttbestyren och allt. Det är ju skönt att röra på sig och allt det där.

Igår körde jag igång. Hurtig, flankerad av gapskrattande barn, gjorde jag squats och burpees och blev svettig och lite skakig. Att orka var inga problem. Det var ju bara tio minuter.

Idag har jag sån träningvärk i låren att jag slutligen insåg att jag måste ha en pausdag. Redan idag. Efter första dagen, alltså. Första dagen med tio minuter träning. Hahahahaha.

Men i morgon, vet ni. Då kommer jag igen.

En månad av avsked

Det jag tycker absolut sämst om under den här månaden är alla avsked vi kommer vara med om. Så där som det är när man flyttar. Även om det inte är för evigt är det så ledsamt att säga hejdå till människor man gillar.

I fredags var det skolavslutning. Då sa Lovis och Idun adjö åt sina lärare, Pia och Anna, som de har tyckt mycket om. Ytternäs skola är verkligen en kanonskola.

Lovis och Pia

Idun och Anna

De tog också ett miniavsked av två av sina bästa kompisar, systrarna Julia och Amanda. (Fast dem träffade vi bara några timmar senare igen, och kommer nog att träffa många gånger innan vi åker, hoppas jag.)

Julia, Lovis, Amanda, Idun

Ett mycket mer definitivt avsked tog vi redan förra månaden. Min älskade farmor gick hastigt bort, 92 år gammal. På lördag ska hon begravas. För det mesta känns det bara overkligt, och sen ibland, fattar jag att det faktiskt är sant att jag aldrig mer kommer att få prata med henne, och då blir jag så hemskt bedrövad. Hon har ju alltid funnits, och eftersom hon har levt så länge har jag börjat känna henne mycket bättre. Ju längre en människa lever, desto större är förlusten. Här har jag bloggat om henne, till exempel.

En gammal bild från fammos 89-årsdag

Ja, det är mycket känslor i juni 2015. Hoppas det lugnar ner sig till juli. (Eller senast till jul, åtminstone.)

Höns

Alltså fast det är jobbigt så där känslomässigt med en flytt (jag blir ledsen av alla avsked och inte så lite matt när jag tänker på alla lådor som ska fyllas och tömmas inom den närmaste månaden) finns det definitiva höjdpunkter. Nå, ni vet ju vad jag pratar om (eftersom ni kanske läste rubriken). Vi kan äntligen skaffa höns igen. HURRA!

Vi tänker oss ett par maraner, ett par gul-vita sabelpot, ett eller två isbarhöns och kanske ett par små araucanor. Eller varför inte en dvärg-Wyandotte? Jag tänker på äggens färg (med den här samlingen får mintgröna, mörkgröna, vita, beigea och chokladbruna), Caj tänker på själva hönorna. Hör förresten gärna av er om ni har nån av dessa på lager.

En marantupp kan exempelvis se ut så här:

bild härifrån

Och en Wyandotte så här:

bild härifrån

Tjusiga, inte sant?

Back to the future

Så där en gång per år brukar jag leverera någon stor nyhet här på bloggen. Det är alltid spännande. I år är nyheten denna:

Caj har sagt upp sig från jobbet och vi flyttar tillbaka till Jakobstad om några veckor.

Det har inte varit ett enkelt beslut. Det hade lika gärna kunnat gå tvärtom. Att sälja Jakobstadshuset och flytta hit permanent har varit ungefär lika sannolikt som att välja ett annat spår. Återvända till Jakobstad, eller flytta någon annanstans.

Exempel 1: jag har googlat jobb i Canada och Nya Zeeland säkert trettio gånger det senaste halvåret.

Exempel 2: jag (och Edda) har sprungit på bankmöten på samtliga Mariehamnskontor och utrett möjligheterna att ta antingen ett helt nytt lån (så vi skulle äga två hus) eller bara ett, vi har beviljats lån, diskuterat marginaler och lånepaket.

Exempel 3: vi har varit på mer än en handfull husvisningar, hela familjen.

Exempel 4: vi har en massa idéer om hur vi kunde förbättra vårt hus i Jakobstad så att det skulle passa oss alla fem på ett ännu bättre sätt än det brukar.

Sen inträffade en del saker på Cajs jobb som gjorde att det plötsligt stod fullständigt klart för oss vilket alternativ vi åtminstone måste välja bort. Eftersom det är lättare att flytta barnen på sommaren mellan två skolår, och eftersom vårt hus ändå skulle byta hyresgäster i juli, och eftersom huset vi bor i här på Åland är till salu just nu är valet rätt lätt. Från och med början av juli återvänder vi till vårt betydligt stillsammare liv i Österbotten.

Det finns så mycket med Åland vi kommer sakna, framförallt alla fina människor vi har lärt känna under året. Mitt hjärta brister när jag tänker på att jag inte längre kan träffa Karin och Fredrik, Sara och Hasse, Aino och Matias och Albin och Liv när andan faller på. Jag sörjer förlusten av barnens underbara skola och skolans alldeles fenomenala skolbibliotekarier Anna och Elspeth som jag verkligen kommer sakna. Och alla andra människor som jag har lärt känna, via barnens klasskompisar, via sångstunden på Margarethagården och via öppna förskolan. Vilket år det har varit, alltså.

Och samtidigt ser jag fram emot att få återvända till vårt eget hus. Jag ser fram emot att bo nära familjen, släkten, vännerna igen, och jag längtar efter att få leta reda på nya höns som vi kan ta hand om. Jag ser fram emot att inte behöva pussla så förtvivlat för att få två heltidssysslor och tre barn, varav ett hemma på heltid, att löpa smidigt. Caj är hemma med Edda från och med om en vecka, jag fortsätter jobba, men under betydligt humanare tidpunkter, och barnen får återvända till sina gamla klasser i skolan.

Tack Mariehamn för allt vi fått uppleva.

Tack Jakobstad för att vi får komma tillbaka.