Adjö! Adjö! Adjö!

Den här helgen har vi besök av min syster och mina två systerdöttrar. I dag har vi alla ätit en ultraläcker middag hos Karin och Fredrik. Efteråt åkte jag iväg och handlade; jag upptäckte att det var en hit att handla mat när man är jättemätt eftersom man både är snabb (man vill ju gärna lägga sig på soffan och smälta maten så fort som möjligt) och inte köper något onödigt. Men milda makter vad det går åt mat här i huset nuförtiden. Vi äter som hästar.
Och på tal om hästar, i morgon ska vi rida. Fast den här gången är det bara barnen som tar sig fram till hästs, vi andra promenerar.

Det är den sista oktober i dag och det betyder att det är hög tid för mig att dra mig tillbaka för att hitta på knasiga lögner i mina hemliga scrivenerdokument istället för att tala sanning offentligt på bloggen.

Jag återkommer första december. Då (kanske inte EXAKT då, men efter 1.12) ska jag ordna en utlottning, dela med mig av mina Viktiga Tankar om Livet och leverera jätteroliga inlägg som förgyller allas dagar tills de skimrar likt enhörningshorn vid horisonten. I solnedgången.
Vi ses då! Visst?

En orsak till att allt tar hemskt länge med småbarn:

När vi gick ner från övre våningen gick Edda med små, små myrsteg över varje trappsteg ända tills hon kom till kanten. Där krökte hon tårna runt kanten och stod stilla en liten stund, tog därefter ett steg ner och började proceduren från början.

Inte undra på att man så ofta är sen.

Detta kan bara hända en förstaklassist

Häromdagen när Idun skulle gå till skolan och klädde på sig skorna var väskan så tung att hon föll bakåt och satte sig pladask på rumpan. Hon började skratta, och Lovis också.
Lovis: Det där har ju hänt en gång förr, när vi gick hem från skolan!
Jag: Hur gick det till?
Idun: Jag tappade balansen när jag pratade med en fågel...

NaNoWriMo

2012 tänkte jag vara med i NaNoWriMo, National Novel Writing Month, för första gången men tog det en månad tidigare istället och skrev första utkastet av Alberta Ensten och Uppfinnarkungen.

2013 insåg jag helt enkelt att jag inte skulle orka delta. Edda var liten och började sova allt sämre. Sen sneglade jag avundsjukt på alla som var med.

2014 kan vara året då jag faktiskt är med i National Novel Writing Month för första gången, men med mina egna målsättningar. Jag ska fundera lite till, jag vill ju inte börja och sen ge upp. Men vi har inte vansinnigt mycket program i november och jag kan behöva en bloggpausmånad, så det är faktiskt möjligt. Ska nån annan vara med? (Mia, jag såg att du skrev om NaNoWriMo på din blogg och insåg att jag kanske måste läsa reglerna... jag får kanske inte vara med om man fibblar hur som helst med mängder och regler och olika projekt.)

Vad åt ni?

Det här funderade jag på medan jag lagade vår kvällsmat:

Vad äter/åt ni idag? Var det gott?

(Vi åt potatis, morötter, palsternacka och paprika i stavar i ugnen 30 minuter, stekt halloumi, sallad och sås på helt vanlig naturell yoghurt+ketchup, en rätt vi åt ganska ofta förr men lite har glömt bort på sista tiden, vilket är synd, för det är jätteenkelt, snabbt och gott. Ett tips.)

En liten notering

Observerade nyligen en märklig sak: världen över (kan eventuellt vara en överdrift, jag har ingen statistik på detta) försöker man sprida myter om att varken kvinnor eller män kan kommunicera. Att inte kunna säga vad man menar uppges alltså vara en TYPISKT kvinnlig egenskap samtidigt som det uppges vara en TYPISKT manlig egenskap. Lite olika presenteras det visserligen, kvinnor framställs ofta som barnsligt truliga typer som vägrar säga vad hon menar utan istället vill att mannen ska veta vad hon tänker (jag känner inga sådana kvinnor) och männen framställs ofta som smått imbecilla junttar vars tankar inte kan ta sig förbi den mentala barriären av sex och fotboll som förmörkar deras sinnen (känner inga sådana heller). 

Problemet är i varje fall bristande kommunikation. Men det är inte ett allmänmänskligt problem, inte. Utan det är bara så himla typiskt kvinnor att inte kunna säga vad de menar. Och det är ju så väldigt typiskt män att inte kunna säga vad de tänker.

(Samtidigt vet jag inte om nån annan art som är så bra på att kommunicera som människan. Så där ur ett djur-perspektiv sett.)

Bokmässan, bokmässan!

Nu har jag bokmässat så mycket att jag är alldeles vinglig. I och för sig kan vinglet också bero på att jag har sovit alldeles för lite de senaste tre nätterna, det har hänt en massa trevligheter, men jag kan fortsättningsvis inte somna om när jag en gång har vaknat, så nätterna har blivit väldigt naggade i alla kanter (och vintertid. Vad sjutton? Så konstigt varje år, alla blir ur synk, idag vaknade jag 05:54 och då hade jag sovit klart. Psykiskt helt galet mycket tyngre att stiga upp 05.54 vintertid än 06:54 sommartid).

På fredagen blev jag intervjuad av Katarina Gäddnäs på scen, hon var precis så välförberedd som jag gissade. En hel skolklass och ganska många andra kom och lyssnade, vilket var roligt, och efteråt fick jag prata med illustratörs-Ida, som förutom att vara sällsynt begåvad också är hemskt trevlig. Jag hoppas detta inte var vårt sista samarbete.

Det var på det stora hela en massa program att titta på under fredagen, bland annat Mia Franck, Karin Erlandsson och Monica Fagerholm som pratade om Farliga flickor, på ett sätt var diskussionen i sig ganska konstig på grund av mikrofonkapning och annat, men den gav verkligen uppslag för många tankar om ämnet, på det sättet lyckades det egentligen rätt bra. Under lördagen var det betydligt sparsammare med program jag ville se. Å andra sidan var det ännu fler människor och bekanta på plats, så det passade egentligen rätt bra.

Det har varit författaröl, förlagsmingel, handledning i ett skrivprojekt (framför en artificiell brasa, obs!), signeringar och dediceringar, Maria fick Yles litteraturpris (hurra!), det var lunch med Jessi, Lotta, Karin och Jolin, det var lustiga diskussioner och mycket skratt. Det var kaffe med Heidi, det var några oöverlagda bokinköp (hade liksom lite glömt bort den aspekten eftersom jag faktiskt försöker att INTE köpa böcker just nu, tänker att vi behöver hålla nere bokmängderna tills vi flyttar nästa gång, oavsett när det blir). Jag är jättenöjd med allt det här mässandet. Det har varit så roligt. Så roligt!

När man sitter ensam och skriver största delen av tiden behöver man verkligen sånt här. Tack för i år!

Alberta Ensten och Uppfinnarkungen

Hurra, hurra, hurra! Idag fick jag äntligen min tredje bok, Alberta Ensten och uppfinnarkungen!

En bokselfie, kanske min första nånsin!

Om en timme åker jag till bokmässan i Helsingfors, jag fick boken lite före ett, för ett par timmar sedan, alltså. Men den hann fram! Fint. Jag är mycket uppspelt och ser fram emot att hinna bläddra i den på flyget eller på hotellet i kväll.

Kom gärna och lyssna i morgon, om ni är på bokmässan! Jag befinner mig på Edith Södergran-scenen klockan 11.30. Kom, kom! Och om ni vill skaffa boken borde den finnas i Fontana Medias monter 6K81.

Visst ses vi?

Dålig på

En sak som jag har blivit riktigt dålig på de senaste åtta åren är att sova länge på morgnarna. Som nu till exempel: jag hade ställt klockan att ringa på 08.15 men vaknade redan före halv sju och kan inte somna om. Helt omöjligt.

När vi var i Karibien för nästan tre (!) år sedan sov jag ut riktigt ordentligt. Under två månader följde jag min egen instinktiva dygnsrytm och kom till att min kropp helst sover mellan 22 och 06 (jag vaknar av mig själv). Men det är sällan jag kommer mig i säng ren tio på vardagskvällar.

Jag önskar ibland att jag var en kvällsmänniska. Dels verkar det härligt med kreativt flow nattetid (minns ännu hur mysigt det var i Edda & Didrik när Filips mamma stod och färgade tyger i köket mitt i natten, sån ville jag också bli! Men jag vill ju bara sova istället) men framförallt är det omöjligt för mig att skriva om kvällarna fast det skulle vara ypperligt med tanke på att barnen sover då.

(Jag kommer SÅ att vara den där pensionären som sitter och väntar på att morgontidningen kommer 04.15.)

Hördu ni!

Två lekar dominerar det här höstlovet. Jag har fått tillstånd att berätta.

1. Bibliotek
Lovis och Idun klassificerar och ordnar böcker, ger boktips och sköter utlåningar (till och med åt mommo och moffa i Nykarleby via FaceTime). De heter samma sak som bibliotekarierna på deras skola. Idun scannar in koder med en gammal ficklampa.Varje dag finns det böcker på tipshyllan. Dem får man låna 3% längre än alla andra böcker.

2. Tjänstefolk
Lovis och Idun heter Eulalia och Aunist. De utför hushållssysslor, främst i köket, och pratar med högtidliga röster. De tilltalar mig och Caj med "kära miss Malin" och "käre herr Caj", och niar oss för det mesta. T.ex. "hördu ni!" I morse frågade de hur man gör gröt, och när vi kom ner var gröten klar, bordet dukat och allt annat undanstädat. Och i eftermiddags gick Caj in i köket för att hämta något, men Lovis ingrep direkt (det fattar väl minsta hjon att herrskapsfolk inte ska vistas i kökskvarteren). "Nämen käre du, vad önskas?" sa hon och stod beredd på att servera honom något. Lovis packade också egenhändigt en matsäck åt mig: en ask med grynost och päron i bitar, en banan, en påse nötter och två knäckebrödsbitar med smör samt en flaska vatten.

Även om jag älskar böcker tycker jag att lek nummer två bräcker ettan.

Det är nästan synd att åka bort (jag sitter på båten till litterärt skapande i Åbo just nu) när de är på detta humör. Å andra sidan har jag packat ner tre halvutlästa böcker (en Mari Jungstedt som jag fick av Caj på bröllopsdagen, Dimma över Darjeeling som jag köpte i Sverige för två veckor sedan, samt Henrika Anderssons En skärva av själen, definitivt den som lockar mest just nu) och har en massa annat att läsa och skriva, så mig går det ingen nöd på.

Att lägga Edda

Jag är inte de där principfasta föräldern när jag lägger Edda. Jag försöker, men det går ganska dåligt. Hittills har hon oftast somnat rätt snabbt och smärtfritt, oftast i sin egen säng (!), men vi verkar vara på väg in i en ny era.

Först får hon nattblöja, rena tänder och pyjamas. Sedan läser vi en saga eller två, ber aftonbön och ligger och pratar en stund (det vill säga jag berättar allt vi har gjort under dagen och hon svarar med gulliga ljud). Sedan lyfter jag henne från vår säng ner i hennes, varpå hon börjar gråta. Det blir värre och värre och jag upprepar med lugn röst att hon ska lägga sig ner, att det är natt och att hon ska sova.

I dag hade jag gett mig sjutton på att inte ge mig, att hon måste lära sig att somna i sin egen säng. Men efter 40 minuter sorg stod jag inte ut längre utan lyfte upp henne i famnen, torkade hennes tårar och kramade henne lite. Sedan lade vi oss ner på vår stora säng, tillsammans. Hon somnade på två minuter, ungefär.

Det enda jag vet om nattning av barn är att det finns tusen olika sätt. De flesta föräldrar/barn hittar en kombination som funkar för båda, åtminstone under någon period av livet. Jag känner dock att vår nuvarande metod inte är helt perfekt. Så vi får fortsätta att försöka.

Det är bara lite tröttsamt.

Den stora pausen

Efter Iduns födelsedag bestämde vi oss för att godis- och bullapausa fram till jul, allihopa. De enda två eventuella undantagen är min födelsedag och Cajs födelsedag. Om barnen klarar detta får de 10€ på var för hela tiden (veckopeng istället för godis alltså). Om vi klarar det kanske jag ryms lite bättre i mina kläder och kanske Caj blir lite piggare.

Alla är entusiastiska.

Hittills har det gått bra.

Är nån annan med?

Dagens knäckebröd

Jag brukar få vissa hang-ups, t.ex. den där yogavideon som jag delade med mig av till höger och vänster för ett år sedan (jo, jag kör samma program fortfarande, inte lika ofta, men heller inte särskilt sällan. Jag tycker fortfarande att Sarah Beth Yoga på youtube har en massa bra program).

Förra året fick jag ett muntligt tips om ett knäckebröd som skulle vara mycket delikat. Det tog länge innan jag kom till skott men i måndags rörde jag ihop smeten och gräddade en plåt. 

Den första satsen tog slut samma dag. Det gick inte att sluta äta. Jag har redan pratat mig svettig om knäckebrödet åt flera personer (så känns det i alla fall, fast det kanske bara är min stackars kompis Sara som fått höra om det tio gånger istället), jag har också mailat receptet till en annan av mina Sara-vänner och bakade min andra sats idag. Får verkligen hålla mig i skinnet för att inte äta upp allting en gång till.

Så. Brace yourselves. Här kommer årets hetaste tips:

Muminmammans glutenfria knäckebröd

2 dl majsmjöl
¾ dl solrosfrön
½ dl linfrön
½ dl sesamfrön
½ dl pumpakärnor
2½ dl kokande vatten
½ dl olja
flingsalt

1. Sätt ugnen på 150°C varmluft.
2. Blanda alla de torra ingredienserna i en bunke.
3. Häll det kokande vattnet och oljan över de torra ingredienserna och rör om till en jämn massa.
4. Klä en plåt med bakplåtspapper och häll över massan på plåten.
5. Dra en plastpåse över handen och platta ut massan så tunt du kan, (täcker nästan en hel plåt). 
6. Strö till sist över flingsalt och platta in det med plastpåshanden.
7. Skär ut bitar i valfristorlek med en degskrapa. (Det går också att bara bryta bitar då knäckebrödet är färdigt, men bitarna blir snyggare om man skär på förhand)
8. Grädda i ugnen ca 1 timme
9. Ta ut och låt svalna
10. (Gör en ny sats inom ett par timmar eftersom den första är slut)

Hon är ju riktigt snygg

Jag såg just på Facebook att en ny polischef utsetts på Åland. Första kommentaren under inlägget var "hon är ju riktigt snygg" eller nåt i den stilen.

Måste utseendet gå före allt annat, vara det första som är värt att kommentera? Före gratulationer till den nya befattningen kommer det utseendemässiga godkännandet, här nästan lite överraskat.

Det är inte det att utseenderelaterade komplimanger skulle vara otrevliga. Jag blir jätteglad när nån säger att jag är fin eller snygg. Jag säger ofta åt folk att de är fina och snygga när jag tycker det.

Men i sammanhang där det är något helt annat än utseendet som uppmärksammas och utseendet ändå hamnar i fokus blir det både osakligt och osmakligt. För vad har den nya polischefens utseende att göra med nyheten om hennes nya befattning, egentligen? Jag är säker på att mannen som skrev kommentaren inte menade något illa, tvärtom. Och på ett sätt gör det saken ännu värre. För det visar hur självklart det i vissa kretsar är att en kvinna i första hand betraktas som ett vandrande utseende och först i andra hand som någon som kan något.

Kan man få vara kompetent och snygg utan att det hela tiden påtalas att man inte bara är kompetent utan faktiskt också riktigt snygg? Hur vanligt är det att samma tankesätt tillämpas på offentliga män? Berätta om ni vet.

En kopia av en kopia

Ni minns att jag pratat lite om Jenny Jägerfelds briljans här på bloggen, eller hur? Min hemliga idol Lisa Bjärbo* delade med sig av en av Jennys facebookstatusar på sin blogg (jag inser att meningsbyggnaden ovan inte är den mest smidiga, men istället för att göra det lätt för er som blev förvirrade ber jag er se det som en liten träning i att veta skillnad på "sin" och "hennes".)

"När Svenska författarfonden sammanställde en lista över de mest utlånade författarna 2013 är de 21 första (om inte jag ser fel) barn- och ungdomsboksförfattare. Samtidigt är det fortfarande ett enormt fett neglect vad gäller rapporteringen om barn- och ungdomslitteratur (och barn- och ungdomskultur generellt för den delen). Barn och ungdomsboksförfattare intervjuas sällan och böckerna recenseras lika styvmoderligt som om de hade varit Askungen förkroppsligade. Samtidigt kan det tjatas om i samma tidning att det är FÖRSKRÄCKLIGT (insert valfri moraliserande falsettröst) att barn och ungdomar läser så lite. SÄRSKILT KILLAR OMG!!! Kan man inte göra en liten samhällsanalys där och fundera över hur olika (t ex mediala) institutioner förhåller sig till den sortens litteratur och kultur? Nedvärderande och som om det inte vore så viktigt? Och tänka att det kanske smittar av sig neråt? Hejdå från signaturen Part i målet."

JUST DET.

Och så vill jag än en gång höja ett varningens finger. Om man fortsätter att behandla barn- och ungdomsböcker som andra klassens litteratur går fiktionen en säker och ond död till mötes. De som aldrig har intresserat sig för att läsa som barn kommer förmodligen heller inte att börja göra det som vuxna vilket gör att vi snart inte heller har några vuxna läsare kvar. Just sayin'.

*Jag är främst överförtjust i hennes och Per Bengtssons pod Allt vi säger är sant, samt i hennes lysande blogg.

Happy Friday

Den här veckan har vi haft mycket program. Dunderdans, kalas, öppet dagis, ett besök på matkulturdagsfesten (det var fenomenala Karin som bjudit in oss, barnen fick meta och jag fick dricka lite bubbel och prata om fiskeri och småbarn med henne, jag hade lätt kunnat fördriva timmar i hennes behagliga sällskap), Klapp & klang i församlingshemmet, om en stund ska vi simma familjesim i folkhälsans bassäng, i morgon ska Lovis och Idun och jag göra ett nytt försök med ridningen och på söndag fyller Idun sju år.

Det har varit en bra vecka samtidigt som jag blir andfådd bara av att tänka på allt program. Vi är mer skapta för att slappa i den här familjen. (Fast å andra sidan kan min andfåddhet också bero på att jag just rev fem morötter för hand till dagens middag. Det är jättejobbigt att riva morötter för hand!)

Hemskt förvånad

Egentligen skulle jag ha åkt med Lovis och Idun till Ponnylyckan och premiärridit idag (de har alltså inte ridit förr, nog jag) men vädret är så grått och regnigt att vi sköt upp det till lördag. Så nu fick jag några extra skrivtimmar istället.

Jag vet verkligen inte vad jag håller på med så där skrivmässigt just nu, eller jag vet visserligen vilket manus jag jobbar med (ett som är helt annorlunda än alla andra manus jag åstadkommit) men jag har ingen aning om vad jag vill med det. Vad har protagonisten för drivkraft? Varför gör hon som hon gör och vem är hennes största antagonist? Det finns en massa om hennes liv jag inte har en aning om, och en massa saker jag bara anar, vagt, utan att veta. Jag bestämde mig för att skriva ner en massa frågor jag själv måste få svar på innan jag kommer vidare. Samtidigt insåg jag att jag inte kan hitta på svaren så där bara utan att jag måste berätta mig fram till all info för att den ska bli trovärdig. Jag lär mig hela tiden.

Om den här boken nån gång blir klar blir jag hemskt förvånad och glad. Om den inte blir det har jag i alla fall genomfört en mastodontisk skrivuppgift. Intressant, det här att skriva böcker. Processen ser olika ut varenda gång (för mig åtminstone) och jag är alltid lika överraskad över att det går att skriva klart. Alltid går det förstås inte. Men det mesta, bara man filar och filar och filar. (Och slutar blogga och kolla facebook hela tiden. Busted.)

Hur prioriterar ni?

Som vanligt sitter vi och funderar över livets mening, vilka olika vardagslivsalternativ som finns, hur det kommer sig att de flesta väljer ett snarlikt liv trots att det kanske inte alls är det hälsosammaste alternativet, och nu undrar vi, både min käre make och jag, hur ni andra prioriterar.

Om vi tänker bort sånt som de flesta gör: att jobba, laga mat, diska och städa, vad väljer ni att göra med er tid utöver detta? Vilka saker prioriterar ni och vad hinner ni med? Nämn gärna också eventuella barn och deras åldrar så vi har något att jämföra med. Go! Go!

Bröllop och död

När jag var 19 flyttade jag till Paris för att jobba som au pair. Jag kom inte alls överens med min arbetsgivare, så eftersom jag redan pratade franska sökte jag jobb på café istället och blev barista på heltid. Men via au pair-jobbet fick jag kontakt med tre kvinnor som blev mina innerligt goda vänner och som jag fortsatt att träffa med ojämna (och alltför glesa) mellanrum därefter. Det är Johanna (som jag delade lägenhet med resten av Paristiden, vi sov i en utdragssoffa och levde ett fantastiskt samboliv på 18m2 mitt i stadens centrum), det är Sara och det är Sara. Igår gifte sig den enda av Sarorna med sin Olof i Göteborg. Den enklaste lösningen var att jag åkte ensam (fast när det skulle dansas vals saknade jag Caj extra mycket, han är en suverän valspartner).

ÅH, det här var ett av de roligaste bröllopen någonsin!

Hela bröllopet var så glatt, uppsluppet och kärleksfullt att jag ännu är riktigt pirrig. Sara kommer från en stor familj och hela Petrén-klanen är både rolig och musikalisk, både Saras och Olofs familjer och vänner bjöd på fenomenala tal (jag skrattade mer än på länge hela kvällen, och då är jag en person som skrattar ganska mycket i vanliga fall också), massor med musikaliska utsvävningar (musiken i kyrkan var helt magisk!), maten var urläcker, jag fick prata franska halva kvällen eftersom jag satt bredvid de roliga fransyskorna Caroline och Karelle som jag träffade i Paris för några år sedan och allt var bara så där... ÅH.

Mot småtimmarna svävade Johanna och jag iväg mot vårt hotell, sov en ytterst kort natt och steg upp tidigt i morse för att äta frukost innan jag skulle hoppa på tåget tillbaka mot Stockholm, Grisslehamn, Eckerö och Mariehamn. Nio timmar tar det, bara, att komma hem. Bara. Ja. Men det är ingen tvekan alls om att resan var värd besväret. ÅH vad jag tycker om mina vänner (det gäller för övrigt inte bara de här vännerna). Vi kom varandra så nära under det där året och vår vänskap försvinner ingenstans fast vi träffas rätt sällan.

(Det skulle annars vara hur trevligt som helst att resa, men min läsplatta har legat mot något som gjort att batteriet HELT har laddat ur och jag har ingen SLADD. Gah. Jag köpte ett nummer av Vi läser på pressbyrån, men jag hade precis lånat Jag är ju så jävla easy going som e-bok och hade sett fram emot att få läsa ut den i lugn och ro och nu gick ju inte det.)

Mitt drömfängelse

Jätteofta när jag går ut från biblioteket tänker jag att OM jag skulle bli inlåst nånstans för evigt skulle bibban vara den idealiska platsen. Förutsatt att det finns en matkällare nånstans i byggnaden. Och rinnande vatten.

Blogloving

Det finns nog ingen som uppskattar min blogg lika mycket som jag. Missförstå mig inte, jag går absolut inte omkring och beundrar mig själv och mitt skrivande i övermått (även om också det kunde vara trevligt, kan jag tänka mig). Nej det är det att mitt minne är så sällsynt dåligt, och tack vare bloggen kommer jag aldrig (om inte internet går sönder, förstås) att glömma saker som det här. Eller det här. Eller det här. Eller detta.

Fniss.

Fotokopiering

Insåg just (för jag vet inte vilken gång i ordningen) att jag fortfarande inte har en enda backupkopia av de av våra foton som tagits sedan 2010. Fyra år som hänger löst, alltså. Jag började exportera alla 9000 bilder från iPhoto för några timmar sedan och är fylld av fasa inför tanken på att något skulle gå fel nu, i det här skedet, när jag äntligen tar tag i det. För det tar länge att kopiera 9616 bilder. Det är rätt många ja. (Och fy och hu, de är inte sorterade, inte det minsta, där finns högar med bilder som jag fotade när jag jobbade på tidning, bland annat. Alltså många, många varianter av bilder som egentligen inte angår mig personligen längre. Alls.)

Medan min dator jobbar på ska jag ut med barnen (alla tre) och en av deras kompisar i skogen och plocka svamp. Jag hoppas på att hitta kantareller (höll på att skriva karameller först, och det vore inte heller så dumt) men kommer förmodligen hem med två soppar av okänt slag.

Lovis och Idun har för övrigt snöat in på svampar. De sitter och läser i varsin svampbok dagarna i ända, skriver av och sammanställer fakta, hittar på och ritar egna svampar som pricksopp och blodslem (den hade cirka hundra kors), gör snabbanalyser av de svampar vi råkar se i dikena ("mamma, det här är nog en sopp eftersom den har rör och inte skivor." "Det här är antagligen en blodriska, det syns på färgen" osv). Jag tycker det är roligt att de har nördat in sig på svampar av alla saker. I approve. (Och tycker plötsligt inte att det är så överraskande att ett av de första långa orden Lovis lyckades dechiffrera när hon var tre år var just "svampkokboken".)