Maran

Jag vaknade i morse med hög puls och panikslaget hjärta.

I drömmen var vi nånstans utomlands vid en teater eller ett operahus. Barnen sölade och Idun kom inte när vi sa att vi skulle åka iväg med bilen. "Om du inte kommer nu så åker vi utan dig" sa jag, och eftersom jag inte brukar komma med tomma hot kände jag att vi behövde köra bilen framåt några meter så att hon skulle förstå att det var allvar. Men vi sveptes med i trafiken och Idun blev kvar. Caj försökte svänga in till vägkanten, men vi fick inte stanna nånstans och måste ta en liten omväg på några tiotals meter innan vi kunde svänga tillbaka för att hämta henne. När körde förbi infarten till operahuset igen stod Idun utanför dörren i sin röda halare och sin pippimössa och spanade efter oss med ett alldeles förkrossat och övergivet uttryck i ansiktet. Hon fick syn på bilen och sprang rakt ut över vägen  för att hinna i fatt oss... och hamnade rakt under en paketbil. Och dog.
Och jag dog av sorg.

Jag vet att det bara var en dröm, jag vet att vi aldrig i hela världen skulle få för oss att köra iväg med bilen för att visa att vi menar allvar, och ändå börjar jag nästan gråta när jag tänker på hur hemskt det var att ens mardrömma en sån sak.

Så just nu känner jag mig extra tacksam över att barnen sitter tryggt i en koja i Lovis rum och läser böcker, helt ovetande om de fasor som utspelar sig i deras mammas undermedvetna om nätterna.