11 januari 2016

Ett alltför utelämnande inlägg

Egentligen hade jag inte tänkt blogga om det här. För jag tycker det är jobbigt och onödigt och pinsamt och jag vill inte alls tänka på det. Jag vill ju inte ens prata om det med någon. Men sen tänker jag att jag kanske inte är den enda som lever med det här dilemmat. Knappast är jag det. Och att nån kanske kan säga något som bekräftar att jag inte ska tänka mer på det här nu. För på egen hand lyckas jag inte sluta älta.

I några år nu har jag varit överens med mitt utseende. Jag har känt mig tillräcklig. Inte orkat tänka att jag inte duger. Jag har njutit av att äta, jag har njutit av att jumppa när jag har hunnit och har haft lust. Har jag sett en bild på mig där jag ser tjock ut har jag tänkt att det inte spelar så stor roll. Dessutom har jag haft en massa viktigare saker för mig. Förra året var galet och det var hemskt lätt att välja att hänga med familjen när Caj kom hem från jobbet, framom att stressa iväg på jumppa. No problem.

Jag har alltså varit ganska nöjd, känt mig fin för det mesta och inte oroat mig så mycket för min kropp.

Det enda som behövdes för att rasera det här var en liten kommentar av en bekant.

"Alltså nu måste jag fråga: är du gravid eller har du bara jättestor mage?" 

Taktlöst och dumt och det sa jag också åt den som kläckte grodan, hon bad om ursäkt, men skadan var redan skedd.

Jag var jätteledsen en hel helg men ville inte prata med någon om varför. De som inte hade tänkt på min kropp innan dess skulle absolut göra det om jag berättade om incidenten. Trots att det inte var jag som hade gjort bort mig var det jag som bar skammen. Jag önskar att jag var mera hårdhudad, att jag bara kunnat slå kommentaren ifrån mig, men det kunde jag inte. Jag trodde ärligt talat att jag stod över sånt här, men jag hade fel. Minst lika besviken som jag var över kommentaren, var jag över att jag brydde mig så mycket.

Å ena sidan borde jag fortsätta som förr. Jobba med att gilla mig som jag är. Vara den förebild för mina barn som de förtjänar. Inte en hysterisk, smygbantande mamma som innerst inne tycker det är viktigt att passa in i mallen, utan en förståndig, vuxen kvinna som accepterar att det verkligen inte är värt ansträngningen att försöka se ut som man gjorde när man var sjutton (nej, jag var inte nöjd då heller). Jag har kämpat med vikten förr och vet: det innebär ohälsosamt mycket funderande på mat, en hel massa ångest, en känsla av misslyckande de dagar jag inte klarar av mina krav, jobbiga sociala situationer där jag antingen måste förklara varför jag inte tar emot det som erbjuds eller göra mig själv besviken eftersom jag inte täcks tacka nej, samt en känsla av hyckleri eftersom jag aldrig skulle nämna något om viktminskning inför barnen trots att mitt huvud är fullt av tankar på kalorier och vikt. Det är helt klart inte värt ansträngningen, och det vet jag. För det slutar ju inte där, utan sen, när man äntligen har nått vikten, då ska den hållas. Det går ju inte av sig själv direkt (skulle det göra det skulle jag inte väga mer än jag önskar just nu).

Å andra sidan orkar jag inte vara missnöjd heller. Jag vill känna mig fin. Och fast jag vet att det ena egentligen inte har något med det andra att göra associerar jag "fin" med "smal". Helst ska jag bli smal rätt snabbt också, för jag orkar inte gå omkring och grubbla över om det i själva verket är så att alla innerst inne tycker jag är för tjock, det är bara det att folk är för väluppfostrade för att kommentera det.

Mina alternativ är att acceptera att jag inte ser ut som jag gjorde för 10 år sedan, eller att kämpa mot naturen. Att hänge mig åt fysiskt förfall eller att svika systerskapet och de feministiska idealen.

Den lilla kommentaren sved så pass mycket och så pass länge att jag tänkte "men lite 5:2 kan jag väl prova på". Sen googlade jag och bestämde mig för att testa, så länge det inte märktes. Låter det inte sjukt? Jo, det gör det. Helt vrickat. Som skåpsupande, men i en annan form.

Förra veckan hade jag således två dagar med halvfasta. Första dagen drabbades jag av en hemsk huvudvärk, jag hade säkert druckit för lite. Andra dagen gick bättre. Idag halvfastade jag också till en början. Men det går ju inte att sitta och jobba effektivt en hel dag på en deciliter havregryn.

Jag jobbade på en presentation. Vid tvåtiden började jag se suddigt och kände mig vinglig och matt. Jag övergick till att läsa igenom ett manus. Kände mig placerad vid sidan av verkligheten. Konstaterade så där lite utifrån att det här är helt absurt. Kom hem, var så hungrig att jag mådde illa. Caj stod och lagade mat. Det doftade gudomligt. Jag var arg som ett bi, både på mig själv och på världen. Jag bestämde mig för att sluta med de här dumheterna. Sen åt jag. Det var gott. Men inte känner jag mig som en vinnare, precis.

Bantar jag sviker jag mina egna ideal.
Äter jag sviker jag de ideal som obönhörligt tränger sig på utifrån och som jag tydligen inte kan ignorera, trots att jag vill.
Hur jag än gör blir det fel.
(Och nu har jag angst över att publicera det här. Men jag blundar och klickar i alla fall. Om inte för annat så för att dementera misstankarna om att jag är gravid: det är jag inte.)

47 kommentarer:

  1. Maaaaaaaaaaaalin, din ljuvliga människa. Jag älskar det här blogginlägget, din ärlighet och dig.

    SvaraRadera
  2. Men åh. Jag vill kommentera en massa, men jag vill göra det irl och inte här. Kan vi inte ses snart? Kram fina lilla pojk-Malin!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja! När ska ni komma hit på middag? Vi kan gärna ses snart!

      Radera
  3. Läser sällan Aftonbladet el Expressen, men sänd in detta för tusan! Det var det bästa jag sett på länge. (Och förresten, du är jättefin och behöver inte tänka på saken alls, fundera vad det var för fel på den som sade så, och lägg det sedan åt sidan).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag undrar om Expressen skulle ta in ett inlägg med ordet "jumppa" i sig, hehe :) Men tack för de fina orden! Uppskattas!

      Radera
  4. Åååh, vilken känslosamt inlägg! Jag förstår ditt dilemma och önskar helst att jag, du eller någon annan var en trollkarl(kvinna!) som kunde eliminera den här rätt omöjliga ekavtionen. Kram, du är fin som du är.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lina! Kram tillbaka. Det lättade mycket att berätta om det på INTERNET, haha. Vissa saker ska man tydligen inte gå och älta för sig själv.

      Radera
  5. Suck ja. Vi kan väl lätt konstatera att du inte står ensam med exakt den här vardagen. Det är ett enda kämpande, om man går in på den vägen. Då jag jobbade på bank för hundra år sen var det under ett halvt års tid 2 olika kunder som frågade när det var beräknat. Som olycklig singel var det hårda slag i ansiktet och jag kan tänka på det än idag. Tyvärr hjälper ju inte de där ursäkterna, då man redan sårats... Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gah. Så hemskt jobbigt med dessa kommentarer, särskilt i situationer då det inte alls är aktuellt med en bebis. Att du tänker på det än idag är verkligen ett bevis på hur hårt det kan ta. Jag minns också att jag fick den här kommentaren en gång tidigare, då Idun var kanske ett år eller så. Och fast jag inte går omkring och sörjer har jag verkligen inte glömt det. Så ont gör det.

      Radera
  6. Ljuvliga Malin. Du bara inte fattar hur fin du är.
    Jag tror du måste fråga din böcker, ditt hem, dina kakor, dina barn,dina djur, dina färger, dina sagor, din man, din jord, dina skor, dina figurer, dina händer,din fantasi, dina färger och mössor, dina vänner, dina resor och berg, din blogg, din skog och ditt trädgårdsland, hela Åland, dina besök i alla skolklasser, dina recensenter och sen dej själv. Du är så vacker.
    Banta aldrig. Du är bäzt som du är. Med hela din härliga livsbejakande tilltro och kärlek till livet och dess människor och djur!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh Minna! Den här kommentaren ska jag gömma i mitt hjärta och ta fram igen nästa gång jag tycker illa om mig själv. Du är så bra. Tack! Kärlek!

      Radera
  7. Du är en av de vackraste människorna jag känner. Inuti och utanpå. Dessutom har du den sällsynta inre glöden, den sorten som man inte kan odla fram, den som kläcks i en fjärran stjärna nånstans och svävar ner in i ett människobarn. Inget av det kan suddas ut! Vi är kvinnor, fina, starka och vackra. Gläds! Dansa! Tacka! Det var inte all that att vara sjutton ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj Aino, så fint du skriver <3 Och du har verkligen rätt i att det inte var all that att vara sjutton, för som sagt: inte var jag nöjd då heller. Ibland försöker jag tänka att när jag blir femtio, sjuttio, nittio, kommer jag säkert att banna mig själv över att jag inte fattade hur bra jag hade det när jag var 36. En frisk, fungerande kropp. Vad mer kan man begära?

      Radera
  8. När jag träffade dig i Borgå i somras minns jag bara att jag tyckte att du var ännu vackrare i verkligheten än vad jag hade förväntat mig. Tänker jag efter kan jag dock inte gissa din storlek. Jag har alltså inget som helst minne av huruvida du ser ut att dra stlk 34 eller 44. Jag minns bara skönhet.

    Men resonemanget i det här inlägget känner jag igen sanslöst väl. Ska man bli smalare kräver det en prioritering, som både går emot ens ideologi och vad man egentligen skulle vilja syssla med. Det är inte lätt. Samtidigt vet jag av erfarenhet att man inte mår bra i själen om man inte känner att man är fin i kroppen. Vad man ska minnas är dock att båda dessa saker är helt och hållet fast i ens eget huvud!

    Jag brukar fråga mig själv vad jag skulle ångra om 10 år och sedan undvika de sakerna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Helt off topic här, men jag blir fortfarande glad när jag tänker på hur vi sprang på varandra i somras. Det var en så rolig och trevlig överraskning. Och du med, så fin! Och glad och trevlig.

      Om tio år.. Jag är rätt säker på att jag skulle ångra all tid jag har satt på att älta mitt utseende. Jag ska återgå till att försöka gilla mig själv nu. Det är trots allt mycket mer konstruktivt än att banta.

      ("ska man bli samlare" läste jag i hasten, haha.)

      Radera
  9. Känner så väl igen de där stunderna. För det mesta går det bra, man kanske inte är nöjd, men man accepterar hur man ser ut och tänker på viktigare saker i livet, men så kommer de där svackorna då man nästan känner sig redo att ta till riktigt drastiska knep. Det som funkar för mig är i varje fall att i de stunderna motionera bara lite grann. Man tar vara på beslutsamheten och går på promenader/gym/länk ett par gånger, bara för att få upp endorfinnivån, och vips ser spegelbilden ut som den ska igen. Sjukt i huvudet, javisst, men tydligen funkar det att lura sig själv på det viset!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske vi måste lära oss att se svackorna just som svackor, som ett övergående tillstånd som inte behöver tas på allvar. Att motionera är alltid en bra kur, så länge man gör det för att man njuter av det, och inte av hat mot den man är.

      Radera
  10. Malin Malin vad bra skrivet. Nån gång ska vi diskutera detta eller så ska jag skriva en egen text som ett slags 'svar' /dialog till detta. Hursomhelst håller jag med om att det är skenheligt att låtsas som att man inte alls reagerar på de ideal vi ser omkring oss. Ingen mänska är en ö, de flesta av oss hamnar att på NÅGOT vis reflektera över var vi själva står då det gäller kroppsideal. Förutom kanske de som inte lägger på sej ett gram oavsett hur mycket de äter.CAJSA

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja! Pratar gärna mer om det här, fast det är tungt och lite jobbigt. Vi kan ta det över en lunch, kanske? De som inte lägger på sig ett gram oavsett hur mycket de äter har ofta nån annan sak de grubblar över, har jag till min besvikelse fått veta.

      Radera
  11. Jag känner igen mig i dina tankar och den kommentar du fick. Har också funderat på detta dilemma, försökt hitta en lösning och såklart inte funnit någon. Visar alltför väl på vilken knasig värld och samhälle vi lever i idag. Modigt av dig att skriva inlägget, du skall veta att du inte är ensam med dessa tankar! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för peppen. Ja, som jag har skrivit på FB där många också har kommenterat: det känns både sorgligt och tröstande att så många känner igen sig. Bäst skulle det vara om INGEN kände igen sig, men det skulle å andra sidan göra mig så extremt udda.

      Radera
  12. Tack för ditt inlägg! När jag träffade min mycket gamla släkting en gång, (för nåt år sen) så tittade hon på mig och log och så sade hon: ja, vuosirengaita ovat tulleet:-)
    Ja, hon tyckte visst att jag blivit lite tjockare om magen, men å andra sidan så kände jag också att hon inte bara menade det. Mina år har gett mig årsringar, och under tiden har livet gett mig mognad och erfarenheter...
    H. En som också kämpar med liknande tankar som du.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Årsringar, haha. Det var ju ett fint (?) sätt att säga det. Vi vill nog bli klokare och mer erfarna, men idealet är ändå att kroppen ska bevaras så oförändrad som möjligt. Och det är så dumt, för det säger väl sig självt att det är omöjligt.

      Radera
  13. Såå mitt i prick! Är in i dilemmat själv. Degmage och inte tillräckligt med självdisciplin för att orka "hårdbanta". Och dåligt samvete då man äter något gott. Sedan när har en chokladbit blivit "synd"? Testade också 5:2 och konstaterade att det inte var något för mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om jag återgår till filosofin jag hade INNAN den här gravid-incidenten: även om man har en degmage (som jag bevisligen har), är det verkligen det värsta som kan hända? Är det verkligen så farligt som det känns ibland? Påverkar det min hälsa? Om svaret är nej på de här frågorna är det bäst att inte hänga upp sig på magen. Men ja. Som både du och jag vet är det betydligt lättare sagt än gjort...

      Radera
  14. Det låter som mej det där! Jag hårdbantade efter första graviditeten och det utvecklades nästan till en ätstörning. Nu har jag på åtta års tid sakta men säkert gått upp de där kilonen och det harmar mej så. Jag vill äta sunt men hinner inte/orkar inte alltid fixa till det, jag vill motionera men hinner oftast inte. Jag vill gå ner i vikt och vara smal och vacker och allt det där, samtidigt som jag vet att det egentligen inte är min kropp jag inte tycker duger utan jag själv som jag inte tycker duger. Min dotter är överviktig och jag kämpar för att inte överföra bantningstankar till henne utan istället laga hälsosam mat till henne och understöda hennes idrottshobbyn.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja men just precis så! Det är ju det som är grejen, de allra flesta av oss klarar nog av att kämpa oss ner till en drömvikt, men sen får vi välja mellan att leva livet i en kamp mot att gå upp igen, eller att helt enkelt ge upp och gå med på att vi inte ser ut som vi föreställer sig att vi förväntas göra. Att laga hälsosam mat och understöda idrottande låter som den kloka vägen att gå istället för att spä på utseendehetsen. Den kommer nog fram till våra barn, tyvärr, oavsett om vi vill det eller inte.

      Radera
  15. Åh, vad fint (och sorgligt) uttryckt. Precis sådär känner jag också. Försöker hitta en gyllene medelväg med relativt hälsosam mat, motion i sån mängd som känns roligt men också trivas i mig själv. Så svårt särskilt när man läser om allt som är onyttigt att äta och i butiken inser att 90% av allt på hyllorna är ohälsosamt. :( Kämpa på med att vinna tillbaka nöjdhetskänslan och må bra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Malena! Hoppas du hittar din gyllene medelväg! (Och att jag hittar min!)

      Radera
  16. Fina Malin. Du är inte ensam med exakt den ekvationen. Det jag blir mest arg om jag tänker på det på är hur mycket energi som gått åt till smalhetshetsen som kunde gått åt till att göra mig smartare t.ex. Det känns nästan omöjligt att bli av med, även om jag oftast är glad i mitt liv annars. Jag blir otroligt glad av att följa sådana som fantastiska Stina Wollter på instagram ❤️ Hon kämpar med det samma, som en krigare, med konst och massor av dans och kärlek.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag har sett ett av Stina Wollters inlägg och det var härligt. Nu ska jag också börja följa henne, tack för tipset!

      Radera
  17. Otroligt bra inlägg! Är själv gravid just nu och fick vid de två senaste rådgivningsbesöken höra att jag gått upp för mycket i vikt. Har annars svårt att gå upp så mig själv störde det inte. Tvärt om, är glad om jag har lite extra att ta av då jag ska amma sen. Men tankarna börjar ju snurra då nån kommenterar ens vikt och sen får man dåligt samvete för den där extra smörgåsen eller chokladbiten man äter fastän det bara är dumt att känna så. De professionella borde också lära sig att uttrycka sig på ett lite vettigare sätt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är verkligen en svår balansgång just för att det är så känsligt. Istället för att lära sig att man mår bra om man är smal (för DET är verkligen inte självklart) borde vi lära oss att man ska vara glad om man mår bra, oavsett kroppsform.

      Radera
  18. Kram från Åland!! Du är min förebild!

    SvaraRadera
  19. Känner igen mig!kommentarer som "är det nån kvar därinne" då jag just kommit hem från BB och "nästa är tydligen påväg" då babyn var 3 månader,gjorde att jag länge kände mig obekväm och ful.Mig hjälpte det att börja frekventera simhallen där jag fick se en massa olika kvinnokroppar av olika åldrar.Det kändes som att man blev en del av ett större sammanhang på nåt sätt. georgsgatans simhall i helsingfors (de har skillda dagar för män och kvinnor) är en underbar oas som jag varmt rekommenderar!önskar dig snälla tankar till dej själv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har också fått samma kommentar en gång, då Idun var ett par månader. Det sved. Simhallen är ett bra botemedel, för där finns verkligen alla sorters människor. Precis som det är på riktigt alltså!

      Radera
  20. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  21. Det finns så många taktlösa människor som pratar innan de tänker. Du ska absolut inte behöva ändra dig för att passa andras ideal och åsikter. Och inte skämmas för ditt inlägg. Jag vet precis hur du menar. Man vill känna sig fin, samtidigt arbetar man för att acceptera sig själv. Och så kommer nån och slänger ur sig ett otänkt uttalande. Det är de som ska skämmas, inte du! Du är bra och fin som du är!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Malin! Nej, nu när jag har fått lite distans till det hela håller jag helt med, ingen ska behöva ändra sig för att passa andras ideal och åsikter. Det är nyttigt att prata om det här lite öppnare, det är alltför lätt att trassla in sig i sina egna känslospöken.

      Radera
  22. Åh vad viktigt inlägg! Jättebra att du skriver om det just FÖR ATT det är ett ämne man helst bara vill sopa under mattan. Man orkar ju inte med den helt galna utseendehetsen som finns runt en hela tiden, men det är så bra att ibland prata om det och försöka förändra.
    Ps. Jag beundrar dig som skribent, när jag får barn vill jag läsa dina böcker för dem! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tusen tack Fanny! Det är nog genom att prata om det som vi kan förändra, om inte hela världen, så åtminstone oss själva!

      Radera
  23. Det är sjukt att man ska behöva känna skam över att inte banta när det inte finns något annat skäl till det än ett orimligt skönhetsideal. Ibland kan ju ens hälsa kräva att man går ner i vikt och alla mår bra av motion och sund mat, men jag tror att de här två helt olika sakerna lätt blandas ihop. Att man får för sig att man inte kan vara frisk och sund utan att också vara smal. Men visst kan man vara frisk och rund också. Och då finns det ingen som helst orsak att banta. Men svårt att stå emot trycket.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, precis som du säger blandar man alltför lätt ihop hälsa med utseende. Man kan vara frisk både som smal och som rund. Men som du säger: det är SVÅRT att stå emot trycket då man känner sig ohälsosam så fort man är rundare.

      Radera
  24. Voi puss! Vilket sjukt bra inlägg! Åååh. Hjärtat!

    SvaraRadera
  25. Alltså Malin. Här blir det ju lika svårt att kommentera, för min första tanke var: men du är ju en av de vackraste människor jag sett, och aldrig har jag tänkt på din kropps dimensioner, för skönhet handlar nog om nåt annat.
    Fast det blir ju också fel liksom, för då låter det ju lite som att ”nej men vet du, du är så vacker att det inte *gör något* om du nu skulle råka vara lite större än idealet.” Och så kan det ju inte heller vara, för alla som inte råkar vara naturligt vackra måste ju i så fall se till att ÅTMINSTONE vara smala. Nej.
    Jag har (med åldern?) kanske nog mera börjat tänka på att jag, som inte naturligt har ”spring i benen”, måste se till att röra på mig mera. För hälsan skull, liksom. Men det är länge sedan jag stått framför spegeln och funderat på min kropp... även om det säkert, i ärlighetens namn, beror på någon sorts uppgivenhet mera än på att jag skulle ha försonats med min kropp. O andra sidan - jag har en dotter som regelbundet kramar mig, myser och säger ”ååååh mamma, du är så varm och så mjuuuuk”. Det är svårare att mysa med en sixpack, brukar jag tänka då. ;) (Jaja, mamman med sixpack får kanske kramar av nån som beundrar styrkan då istället...)
    Men... jag har en vän, en vacker och väldigt slank vän, som lägger otroligt mycket tid på att både träna och tänka på vad hon äter. Visst ser jag att hon ser ut som idealet, och kanske, om man kunde, skulle jag byta kropp med henne. Men jag skulle inte byta ångestnivå, eller tidsåtgång för att upprätthålla idealet, och då skulle vi snabbt vara i ruta ett igen. Det som stör mig mest (och jag har fått min beskärda del av ”preggokommentarer” trots att jag inte varit gravid på flera år) är kommentarerna jag hör från ”idealkropps-innehavarna” som är nedlåtande, som om vi icke-ideala är mindre värda, lata eller något. (Exempelvis ”man behöver ju inte se ut hur som helst bara för att man blivit mamma” som jag hört...)
    Nähä? Men man behöver inte hetsa heller, för att man är kvinna, eller hur? Du satsar på att ångesta över varje munsbit och hysteriskt träna. Jag har satt min energi på ANDRA saker. Inte inget, så lättja handlar det ju inte om, utan prioriteringar. Och nu kom jag väl då fram till vad jag egentligen skriva till dig: du är vacker, Malin. Det är en av de första sakerna jag tänker på, när jag tänker på dig. Du är också värdefull, och givetvis är du värd en kropp som är frisk, en kropp du tar lagom mycket hand om.

    Men tänk på vilka alla saker, stunder av kreativitet, skapande, glädje och lycka och samvaro, du under åren satsat din energi och tid på, istället för att räkna kalorier och träna. Känn efter hur mycket värdefullt som den tiden och energin har gett dig, människorna runt dig, och världen i övrigt. Våra prioriteringar syns utåt, så är det bara. Bär dina prioriteringar stolt, du har valt dem från hjärtat.

    SvaraRadera