19 januari 2016

Bröllopet

Nu ska jag inte jamsa mer om min sjuklighet (ja, jag är fortfarande sjuk och ja, jag är fortfarande på Åland), utan skriva lite om något Amanda bloggade om just. Egentligen tänkte jag bara kommentera l hennes inlägg, men det blev så långt att jag flyttade det hit istället.

Vi gifte oss ett år senare än Amanda och Fredrik, 2005, och jag tänker precis likadant som hon: så skönt att internet inte var lika stort då som det är nu.

Bröllopet blev så bra, så bra. Vi hade möjligheten att göra det precis på vårt sätt, just för att det bara var våra vänners bröllop vi hade att jämföra med (och där var det mycket mer frågan om inspiration än om tävling). Min brudklänning var ett impulsköp från en butik i Stockholm (hela köpet tog ca 1/2h, inklusive provning och beslut, tror jag) och Caj hade sin pappas bröllopskostym, som han bara bytte knappar i (själv). Vi hade inte ens funderat på brudbuketten förrän en vecka innan bröllopet, då gick jag in till blomaffären Asta i Nykarleby och kollade lite vad de hade och beställde spontant en massa nejlikor, i alla färger de kunde få in (jag minns att floristen såg lite skeptisk ut till min mycket ogenomtänkta plan, och jag förstår henne, för jag hade varken sett eller föreställt mig något liknande förrän just i den stunden), det blev i alla fall hur bra som helst. Vi hade hyrt in en kvinna som kunde skotska folkdanser som drog en dansstund med oss efter maten, det var jätteroligt. Vi hade också ett par folkmusiker som spelade violin och dragspel, vi hade en helstekt gris och vi hade inte en bröllopstårta utan kanske femton, som våra vänner hade bakat.

Det jag minns bäst från dagen är ändå hur otroligt lycklig jag kände mig. Att samla alla viktiga människor på ett ställe för att fira kärleken, finns det nåt finare? Ja, att gifta sig var så mycket roligare än jag kunde ana, och faktiskt inte alls särskilt stressigt. Jag minns att vi i något skede tänkte att ju mindre exakt vi planerade alltihop, desto färre saker fanns det som kunde gå snett. Och precis så var det. Det enda jag ångrar är att vi inte tog några officiella bröllopsfoton, visst finns det en del riktigt fina som våra släktingar och vänner har tagit, men det hade varit roligt att ha en hel serie, föreställer jag mig.

(Jag försökte leta i historiken efter gamla bröllopsbilder, det närmaste jag kom var det här inlägget som jag skrev när vi hade varit tillsammans i 10 år.)

2 kommentarer:

  1. Åh låter som om ni hade en underbar dag! :) Hoppas själv att om jag en dag gifter mig att det ska vara en otroligt rolig dag med alla finaste människor på plats.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det ÄR ju det som är det viktigaste. Jag tror heller inte att man per automatik blir helt stressad och förstörd av pinterest. Men själv skulle jag säkert ha svårare att värja mig idag än för 11 år sedan (!), och baksidan med att ha för mycket konkret inspiration är att man inte har tid att fundera på vad man själv faktiskt har lust med.

      Radera