27 januari 2016

Drömmen om hängbröst

Linn, Amanda och Nanó, (och säkert många andra), har redan bloggat superbra om det här med kroppsideal och skönhetsoperationer och sånt som alltför många (också jag) sätter alltför mycket tankekraft, tid och pengar på. Det har sagts mycket bra. Och ändå känner jag att också jag vill säga något. Trots att jag har suttit och nickat och hållit med tror jag att det finns en poäng i att också jag bloggar om det. Ju fler vi är som granskar strukturerna, desto större chans är det att vi lyckas prata sönder dem. Det är alltid lättare att kämpa mot ett dåligt system om man vet att man inte är ensam om det.

För några veckor sedan bloggade jag om något som tangerade dethär, nämligen hur långt ifrån varandra känslorna och förnuftet står när det gäller skönhetsideal. Bröstoperationsdiskussionen handlar egentligen om precis samma sak. Om att någon annan har synpunkter på hur våra kroppar borde se ut, och att vi å ena sidan kan fatta att det är en bluff, samtidigt som vi å andra sidan inte kan låta bli att känna oss fel. 

Det finns ett system som går ut på att vi alltid ska vara lite missnöjda. Missnöje säljer skönhetsprodukter, viktminskningstjänster och dyra operationer. Dessutom använder vi tiden på ett dåligt sätt, istället för att förbättra världen sitter vi och funderar på hur vi ska göra för att uppfylla ett skönhetsideal någon annan har skapat. För det är ju faktiskt inte jag som har hittat på vad jag tycker att är snyggt. Inte från början. 

Ett exempel: när jag och min kompis var barn bad vi: gode gode Gud, NÄR ska vi få hängbröst. Långa bröst var det snyggaste vi visste. De kvinnor vi kände och beundrade (alltså våra mammor) var våra ideal och vi tyckte det var så snyggt när de stod med armarna i kors och brösten stöttades av underarmarna. Det var innan vi hade lärt oss vad som förväntades av ett par bröst. Och det är så sorgligt på något sätt, när vi äntligen fick vår barndoms drömbröst tyckte vi plötsligt att de var fula och oattraktiva, bara för att de inte såg ut som på teve.

Ni vet den berättelsen om att man har två vargar inom sig (en är god och gör ingen illa, den andra är full av ilska och ursinne, och de är i ständig kamp med varandra. Den man matar, vinner). Jag tänker mig att det här med kroppsideal är liknande. De ideal vi matar, vinner. Och vi har faktiskt ett val. Vi kan välja kampen mot den egna kroppen (en kamp vi slutligen ändå kommer att förlora). Eller så kan vi välja kampen mot ett skruvat utseendeideal, en kamp vi faktiskt har en chans att vinna?

Om vi pratar om det här, gång på gång, påminner varandra om att vi alla har våra komplex men att det faktiskt inte är det viktigaste i världen, och att det inte är en långsiktig lösning att vika sig för de utseendeideal som råder, kanske vi kan bromsa hetsen? Om vi inte pratar om det är det lätt att tro att alla andra är nöjda och snygga, eller att vi skulle bli lyckligare om vi såg mer perfekta ut. 

10 kommentarer:

  1. HAHAHA, "armarna i kors och brösten stöttades av underarmarna" - det är det roligaste NÅGONSIN. Så ljuvligt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det ÄR jätteroligt. (Och sorgligt att jag inte fortsatte älska hängbröst när jag fick egna.)

      Radera
  2. Så bra skrivet. Blir så trött på att de där idealen man inte vill bry sig i ändå kryper in i ens hjärna.

    Hade en historia med en karl som tyckte att jag borde ha mer symmetrisk könsbehåring. Att det borde ansas lite. Och jag ville väl vara honom till lags, så jag försökte få syn på vad som behövde ansas. Först genom att ställa mig framför spegeln hemma, sedan genom att snegla lite diskret i simhallens dusch. Och där i duschen insåg jag något som jag inte fattat förr, för att jag inte tänkt på det: Jag är hårigare än de flesta andra. De allra flesta andra verkar ansa. Det var en lite angstig insikt, en stund. Men jag är på riktigt så ovillig att hålla på med den där sortens ansande (som om det inte skulle vara tillräckligt jobbigt att man måste raka både armhålorna och benen på somrarna!) att den där angsten otroligt nog gick över.
    Det är ju lite improduktivt att vara så lat som jag kan vara ibland, men åtminstone är latheten en ganska bra bromskloss för utseendehetsen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hurra för lättjan! Kanske det är ambitionslösheten som blir vår räddning till slut. För oavsett hur ambitiös man är orkar man ju inte kämpa mot sin egen kropp i all oändlighet. Lika bra att lägga av med det samma. (Såg du annars Peppes inlägg på det här temat? Läs det, det handlar bland annat om hur Gillette lyckades få 98% av kvinnorna att raka sig under armarna. Håhå. Jag rakar mig också under armarna. Ganska ofta i alla fall. Men nog är det jobbigt. Håhå.)

      Radera
  3. Så ljuvligt att ni idealiserade hängböst, att det var det finaste ni visste- för de satt på kvinnor ni såg upp till. Underbart -så läng det varade och sorgligt att det inte fick vara. Jättebra exempel på hur omvärlden påverkar och formar våra ideal.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, faktiskt, jag hade inte tänkt på det på länge innan hela den här diskussionen (den här omgången) tog fart. Bra med en påminnelse att skönhet inte är något alla är överens om.

      Radera
  4. Jag har mycket tänkt på hur det tidigare var mycket vanligare att flera generationer kvinnor bastade, möttes i simhallar osv och unga kvinnor och flickor såg kroppar i olika åldrar. Hur detta påverkar vår inställning till kvinnokroppen. På tal om att hängbröst var idealet för er.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, ett av de bästa knepen för att få perspektiv på kropparnas naturliga variation är att gå till simhallen. Där avdramatiseras den egna nakenheten också, vilket kan behövas.

      Radera
  5. Bra tänkt och skrivet.

    SvaraRadera