Dofter

På vägen hem från Sverigeresan åkte vi som sagt båt, och åker man båt i dryga två timmar tar man nästan varje gång en tur genom taxfreen, oavsett om man ska köpa nåt eller inte (jag köpte inget den här gången, inte ens godis, så mycket båt har jag åkt, ja).

Och så snubblade jag över den där parfymen som jag bytte till mig av min roomie Johanna när vi var tjugo år och bodde under takåsarna i Paris. Estee Lauders Pleasures. Jag sprutade en skvätt på min handled, sniffade lite och sögs tillbaka fjorton år i tiden, till min ungdom, till friheten och utlandet och baguetterna och kaffedofterna och alla fantastiska stunder jag delade med Johanna, Sara och Sara.

Och sen blev jag så nostalgisk plötsligt och kände mig så evigt gammal. Nu vet jag vad jag utbildade mig till, vad jag började jobba med, vem jag gifte mig med och hur många barn vi fick. Hittills, påpekar säkert någon. Och visst. Men då visste jag ingenting.

Missförstå mig inte, det är inte resultatet av tiden och valen jag sörjer -jag skulle välja precis likadant om jag levt livet en gång till och tycker verkligen från hjärteroten att jag fick det bästa av allt, men det är den där aningslösa förväntan, det där pirret i hela kroppen när man är så redo för allt, precis allt som världen har att erbjuda en och vadsomhelst kan hända, och inget har hänt, inget som ger en enda vink om vad som komma skall, som jag saknar. Den har ju sin charm den också, nämligen. Ovissheten.

Åh.

(Snälla, berätta också om era doftminnen. Vilka dofter triggar igång minnet hos er? Och hur känns det?)