27 april 2017

Sockerchock eller intrycksångest

I allmänhet är jag en vetenskapsoptimist. Jag tror inte att folks (eller mitt) tyckande eller googlande är lika mycket värt som forskares slutsatser. Monica Ålgars gör en snygg sammanfattning på varför det inte räcker med vanligt googlande:
 "Tja, vi människor har alla inbyggda sätt att processera information som kallas för kognitiva bias. Till dem hör bland annat en tendens att uppmärksamma information som stöder våra uppfattningar och avvisa information som strider mot dem, att generalisera utifrån enskilda exempel, svårigheter att uppskatta sannolikheter, att se fördelar i vår egen in-grupp och jämfört med andra, en oförmåga att förstå vår egen inkompetens, och så vidare och vidare."
(hela kolumnen finns här)

I går läste jag en annan artikel som snabbt nämnde att sockerchock är en myt. Artikeln handlar om Emma Frans, doktor i medicinsk epidemiologi, som slår hål på en massa myter folk gärna sprider.

Jag har också varit övertygad om att sockerchock är en myt, ända tills ett av våra barn började få hemskt konstiga humörsvängningar i samband med att hon äter sötsaker. Och just här kommer mina egna kognitiva bias in i bilden. Det är inte lika enkelt att lita på vetenskapen i just det här sockerchocksexemplet, eftersom vetenskapen talar emot mina egna erfarenheter. Och det här trots att jag tror på vetenskapen, och att jag vet att jag inte kan basera fakta på mina egna erfarenheter.

Mitt barn får inte nån sockerchock på så vis att hon skulle bli alldeles speedad. Tvärtom, hon blir jättetrött, ledsen, upprörd, full med våldsamma (negativa) känslor, hon gråter och har typiska ångestsymptom (det är inte länge sedan jag låg bredvid henne i sängen, sent på kvällen, och hon bara darrade och spände sig i hela kroppen för att hon inte visste vad hon skulle göra av sig själv. Det här var efter att hon hade varit på kalas). Och så gott som alltid när det händer har det sammanfallit med att hon har ätit ovanligt mycket socker, oftast godis, samma dag. Vi försöker alltså hålla nere sockerkonsumtionen här i familjen, mest för att en av oss börjar må så väldigt dåligt av det söta. Det är ju inget dåligt med det, förstås. Men om sockerchocken är en myt, har vi varit onödigt stränga med sötsakerna av fel anledning?

Eftersom jag ändå vill tro att de vetenskapliga undersökningarna har kommit fram till något som är sant, undrar jag om det kan finnas nån annan faktor som påverkar och framkallar de här reaktionerna i mitt barn. Något färgämne i det hon äter, eller något i mitt barns fysik som gör att just hon reagerar annorlunda på socker än andra barn. Vi har till exempel diabetes i släkten, från båda hållen. Kan det vara någon störning i insulinproduktionen?

För min del kan det inte handla om att jag förväntade mig att hon skulle reagera på ett visst sätt på socker, tvärtom. Innan vi fick barn hade jag sett en dokumentär om ett av många blindtest som gjorts på kombinationen barn + socker. Resultatet på testet var att man upplevde barn som speedade efter ett kalas oavsett om de hade ätit socker eller inte, eftersom det var så mycket fart och fläkt och vilda lekar på festen. Jag blev i och med det övertygad om att begreppet sockerchock var en myt (där drog jag en snabb slutsats utan att ens kolla vad det var för en dokumentär, kanske den sändes under en tid då man ännu litade på allt som visades på teve). Men när barnets psykiska dippar började komma allt oftare, och alltid i samband med godisätande, ändrade jag mig.

Så när jag läste artikeln om att begreppet sockerchock är felaktigt, förstod jag för ett ögonblick varför folk vill driva fram sina personliga erfarenheter som allmänna fakta. Jag slog nämligen genast ifrån mig. Det spelar liksom ingen roll att vetenskapen säger en sak då man själv vet sanningen (det gör man ju inte, men det känns så). Den stora skillnaden ligger väl i hur man hanterar den där känslan. Går man direkt ut och försvarar sina egna erfarenheter som faktum? Börjar man se akademisk forskning som en fiende direkt den inte understöder det man själv har varit med om? Börjar man tro på konspirationsteorier?

Eller kan man hålla sig och tänka att ens vetenskapsavvikande erfarenhet kan bero på någon annan variabel som man inte har räknat med? För mig tog det över ett dygn att tänka tanken, först var jag bara lite irriterad på att vetenskapen talade emot mina egna erfarenheter. Men nu, medan jag har skrivit det här, slår det mig att kanske hon helt enkelt är så högkänslig att den intensiva miljön som oftast uppstår på en fest faktiskt är det som framkallar hennes ångest, och inte sockret? Ja, jag vet inte.

Här kommer en fråga:
Vad tror ni om myten om sockerchock?

4 kommentarer:

  1. Jag väljer att tro på forskning och vetenskap. Om vi börjar lyssna på alla människors erfarenheter som fakta: vad händer med världen då? Nu gäller det inte bara sockerkonsumtion, utan i det mesta. Ett exempel på hur det kan se ut: du har en bild från en sommarfest. Människor dansar och festar. Vad får du för svar om du frågar människorna som varit på festen och ser bilden en tid senare. Alla kommer att ge sin syn på saken. Bilden ser antagligen fin ut och alla ser ut att ha det bra. Men är det fakta och kan min känsla över det som varit vara den rätta sanningen för hur andra upplevde festen? Och hur upplevs festen för den som bara ser bilden utan att ha deltagit i festen? Vi kan inte alltid lita på egna känslor. Jag t.ex. har varit hypokondriker. När det var som värst kunde jag inte läsa bipacksedeln till mediciner. Jag fick ALLA biverkningar. Mitt psyke framkallade biverkningar som jag egentligen inte hade. Sen en dag hände något. Mitt i en ångesattack, i ett mörkt rum, såg jag ett ljussken i taket. Sedan dess försvann många av de räslor som bundit mig i många år. Vad har jag att vara rädd för? Jag väljer att leva här och nu och inte vara så hysteriskt rädd för allt och allting. Så tllbaka till sockerchock. Jag och mina barn reagerar inte på socker. Vi frossar inte utan den stora fredagsgodispåsen kan bra finnas kvar ännu nästa onsdag. Det är min uppfattning och den erfarenheten stöds av forskning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Yes, du och jag har samma utgångsläge.

      Men samtidigt, med tanke på din sista mening: tror du på forskningen för att den stöder DIN uppfattning om just sockerchock, eller tror du på dina slutsatser om sockerchock eftersom forskningen stöder den? Det ligger ju inte en konflikt i det hela för dig eftersom du och forskningen är överens. Men finns det frågor där du och vetenskapen INTE är överens, så där spontant? Är du i så fall mer benägen att revidera dina egna åsikter, eller att tycka att vetenskapen har fel?

      Radera
  2. Jag är forskare och tror definitivt på vetenskapen, särskilt där samma saker bevisats på olika sätt och upprepats. Jag är dock ingen expert på just sockers effekt på människor men tror att det som läkaren Emma Frans menade i artikeln var att det inte finns någon allmän sockerchock som skulle påverka alla barn. Det bevisar ju ditt eget exempel; ett av dina barn reagerar stark på socker, de andra antagligen inte lika. Det är ju bevisat att läkemedel (eller alkohol) fungerar olika på olika människor så varför skulle inte exempelvis socker göra det samma? Det behöver ju inte betyda att vetenskapen i det här fallet har fel, utan att alla vilda barn på kalas inte är det pga sockret de ätit... Eller hur?
    Jag måste tillägga. Jag gillar dina funderingar, fortsätt med dem! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aha, okej, jag tänkte att hon menade att barn inte reagerar på socker med att bli överaktiva. Men det där är just faran när man snabbt ögnar igenom en artikel, som sammanfattar något ganska komplext och förenklar det jättemycket, man tolkar det på sitt sätt och sen går man omkring och sprider falska rykten, haha! Tycker ditt resonemang låter förnuftigt, och i vårt fall reagerar barnen nog olika på socker, absolut (det märker man ju också på sockersug och på förmågan att sluta äta socker trots att det finns sötsaker kvar), men jag vet inte om ångesten och det psykiska illamåendet har med socker att göra, bara. Hmm..

      Radera