HB: 125
Blodtryck: 103/80 (eller nåt sånt)
Det ser okej ut, alltså. Så det måste vara nåt annat. I morgon ska jag ringa och höra vad en läkare säger om vidare undersökningar.
I dag kände jag mig faktiskt bättre en stund, nästan som vanligt. Jag redde upp gamla papper från mitt liv, sorterade ut sånt som jag verkligen inte behöver (typ anteckningar från mina franskalektioner i Québec 1997, gamla böcker som jag aldrig ens läste då jag fick dem osv.) Men så rann orken ur armarna på mig och jag blev tvungen att ligga och stirra en stund. Tre timmar senare är jag fortfarande förlamande trött. Tur att vi har sköna soffor.
I alla fall: vilket liv jag har haft! Så galet händelserikt och fint! Det är helt otroligt vad många härliga människor jag har lärt känna, alla ställen jag har fått uppleva, och hur fantastiskt roligt jag har tyckt att allt har varit. Det känns snudd på osannolikt att jag har fått ha det så här bra. Visst finns det grejer som har strulat, men det har ju rett upp sig, och på det stora hela är jag så nöjd och glad med mitt liv, och väldigt medveten om att det hade kunnat bli hursomhelst. Ibland tänker jag att jag är världens minst traumatiserade människa.
Jag hittade gamla uppsatser och prov, både på engelska och på svenska, med uppmuntrande tillrop från den som har rättat dem. Jag hittade jättefina brev från vänner som jag fortfarande umgås med. Jag hittade dikter jag har skrivit (jag var väldigt, väldigt dramatisk på den tiden). Jag hittade brev till mig själv som jag skulle läsa i vuxen ålder (tyvärr var det ganska ointressant). Nu är allt viktigt prydligt packat i en plastback, och kan stuvas undan i cirka tio år igen. Om jag kommer levande ur det här rensandet ska jag ta och läsa igenom alla (eller en del av) mina gamla dagböcker också. Jag har över 30 stycken, så det lär ju ta ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar