Sockerchock eller intrycksångest

I allmänhet är jag en vetenskapsoptimist. Jag tror inte att folks (eller mitt) tyckande eller googlande är lika mycket värt som forskares slutsatser. Monica Ålgars gör en snygg sammanfattning på varför det inte räcker med vanligt googlande:

 "Tja, vi människor har alla inbyggda sätt att processera information som kallas för kognitiva bias. Till dem hör bland annat en tendens att uppmärksamma information som stöder våra uppfattningar och avvisa information som strider mot dem, att generalisera utifrån enskilda exempel, svårigheter att uppskatta sannolikheter, att se fördelar i vår egen in-grupp och jämfört med andra, en oförmåga att förstå vår egen inkompetens, och så vidare och vidare."

(hela kolumnen finns här)

I går läste jag en annan artikel som snabbt nämnde att sockerchock är en myt. Artikeln handlar om Emma Frans, doktor i medicinsk epidemiologi, som slår hål på en massa myter folk gärna sprider.

Jag har också varit övertygad om att sockerchock är en myt, ända tills ett av våra barn började få hemskt konstiga humörsvängningar i samband med att hon äter sötsaker. Och just här kommer mina egna kognitiva bias in i bilden. Det är inte lika enkelt att lita på vetenskapen i just det här sockerchocksexemplet, eftersom vetenskapen talar emot mina egna erfarenheter. Och det här trots att jag tror på vetenskapen, och att jag vet att jag inte kan basera fakta på mina egna erfarenheter.

Mitt barn får inte nån sockerchock på så vis att hon skulle bli alldeles speedad. Tvärtom, hon blir jättetrött, ledsen, upprörd, full med våldsamma (negativa) känslor, hon gråter och har typiska ångestsymptom (det är inte länge sedan jag låg bredvid henne i sängen, sent på kvällen, och hon bara darrade och spände sig i hela kroppen för att hon inte visste vad hon skulle göra av sig själv. Det här var efter att hon hade varit på kalas). Och så gott som alltid när det händer har det sammanfallit med att hon har ätit ovanligt mycket socker, oftast godis, samma dag. Vi försöker alltså hålla nere sockerkonsumtionen här i familjen, mest för att en av oss börjar må så väldigt dåligt av det söta. Det är ju inget dåligt med det, förstås. Men om sockerchocken är en myt, har vi varit onödigt stränga med sötsakerna av fel anledning?

Eftersom jag ändå vill tro att de vetenskapliga undersökningarna har kommit fram till något som är sant, undrar jag om det kan finnas nån annan faktor som påverkar och framkallar de här reaktionerna i mitt barn. Något färgämne i det hon äter, eller något i mitt barns fysik som gör att just hon reagerar annorlunda på socker än andra barn. Vi har till exempel diabetes i släkten, från båda hållen. Kan det vara någon störning i insulinproduktionen?

För min del kan det inte handla om att jag förväntade mig att hon skulle reagera på ett visst sätt på socker, tvärtom. Innan vi fick barn hade jag sett en dokumentär om ett av många blindtest som gjorts på kombinationen barn + socker. Resultatet på testet var att man upplevde barn som speedade efter ett kalas oavsett om de hade ätit socker eller inte, eftersom det var så mycket fart och fläkt och vilda lekar på festen. Jag blev i och med det övertygad om att begreppet sockerchock var en myt (där drog jag en snabb slutsats utan att ens kolla vad det var för en dokumentär, kanske den sändes under en tid då man ännu litade på allt som visades på teve). Men när barnets psykiska dippar började komma allt oftare, och alltid i samband med godisätande, ändrade jag mig.

Så när jag läste artikeln om att begreppet sockerchock är felaktigt, förstod jag för ett ögonblick varför folk vill driva fram sina personliga erfarenheter som allmänna fakta. Jag slog nämligen genast ifrån mig. Det spelar liksom ingen roll att vetenskapen säger en sak då man själv vet sanningen (det gör man ju inte, men det känns så). Den stora skillnaden ligger väl i hur man hanterar den där känslan. Går man direkt ut och försvarar sina egna erfarenheter som faktum? Börjar man se akademisk forskning som en fiende direkt den inte understöder det man själv har varit med om? Börjar man tro på konspirationsteorier?

Eller kan man hålla sig och tänka att ens vetenskapsavvikande erfarenhet kan bero på någon annan variabel som man inte har räknat med? För mig tog det över ett dygn att tänka tanken, först var jag bara lite irriterad på att vetenskapen talade emot mina egna erfarenheter. Men nu, medan jag har skrivit det här, slår det mig att kanske hon helt enkelt är så högkänslig att den intensiva miljön som oftast uppstår på en fest faktiskt är det som framkallar hennes ångest, och inte sockret? Ja, jag vet inte.

Här kommer en fråga:
Vad tror ni om myten om sockerchock?