Kram!

"Give me five! Give me ten! Du är min vän!"
En av döttrarna berättar hur två av pojkarna i hennes grupp brukar ramsa. "Sen kramar de varann", berättar hon vidare.

Jag tänker på hur det var när jag var barn. Hemma kramades vi mycket. Men i skolan var det annorlunda. Man gjorde inte så. När nån av mina kompisar var ledsen ville jag gå fram, trösta och krama, eller åtminstone lägga armen om, men jag hejdade mig alltid. Jag hade ingen aning om hur ett sånt beteende skulle bli bemött och jag ville inte tränga mig på. Ingen annan kramades ju heller. Så jag lät bli fast det kändes som om jag hade kunnat trösta. Litegrann i alla fall.

Därför var det en sån lättnad i högstadiet när vi började krama varandra. Jag behövde inte längre hålla mig från att visa att jag var glad över att träffa nån jag tyckte om eller från att ge en kram åt nån vän som var ledsen. Jag minns att en av mina kompisars äldre systrar brukade säga att man behövde minst fem kramar om dagen för att må bra. Det stämmer nog.

Alla tycker inte om att kramas. Och det respekterar jag. Jag tycker heller inte om att krama alla, det kan till exempel kännas konstigt att krama en människa jag aldrig har träffat förr eller någon jag inte känner särskilt bra. Men berättelser som den jag fick höra om ramsan i skolan gör mig glad. Det är fint att det är okej att visa att man gillar sin kompis. Det är fint att man vågar kramas och säga högt att man är vänner. Mycket finare än att låta bli.