Vårlov

Det är sportlov. Vi har städat lite på gården, gjort biopremiär (det är faktiskt sant, Lovis och Idun hade aldrig varit på bio förr. Vi såg på Bamse och tjuvstaden), skrinnat i ishallen och simmat i simhallen. Och så har barnen lekt, lekt och lekt. De har varit ekorrar under stora granarna på gården, de har ställt till med dagis där Edda har fått vara dagisbarn och en osynlig typ som hette Niklas var hemskt besvärlig, de har hittat på och övat in en dans med sina kompisar (vi fick bevittna en spontan show en dag), cyklat (!) bjudit grannbarnen på filmkväll (vi poppade mellan 10 och 15 liter popcorn och allt tog slut) och ikväll hade vi en familj bestående av våra goda vänner på besök. Barnen (utom Edda) lekte en lek som hette "Jesu kropp" som gick ut på att de åkte i en rymdraket (i Iduns rum) upp till rymden och landade i Jesus ena näsborre. Sen gick de på upptäcktsfärd. Haha.

Det har varit en riktigt, riktigt bra vecka bortsett från den vanliga sömnbristen. Snöbristen har vi däremot inte lidit det minsta av. I synnerhet inte jag. Tvärtom. Jag älskar att det känns som vår. I förrgår hittade jag knoppar på syrenen. Det finns bara vinster med detta väder. Låt mig illustrera.
Scenario 1: snön kommer aldrig tillbaka och våren börjar jättetidigt!
Scenario 2: snön kommer tillbaka och jag får uppleva våren TVÅ gånger i år.

Och så några bilder på det.

På bio. Bamse och Tjuvstaden.

På skridskobanan. Jag skrinnade också. Det gick bra.

Skylten utanför dörren så att gästerna skulle hitta fram.

Sömnlösheten och jag

Även i natt har vi vakat i omgångar, Edda, jag, Caj. Tröttheten äter långsamt upp mig inifrån, jag orkar inte göra nästan någonting, inte skriva, nästan inte ens läsa. Edda vaknade vid ett, somnade om efter att jag ammat henne i min sömnyrsel, vaknade igen vid fyra och sen var vi vakna, hon till sextiden, jag lyckades somna om kanske sju eller så. Och lite före åtta började dagen för alla barnen. Ganska dåligt koncept det här med sömnlöshet och vaken bebis, i synnerhet när dessa två komponenter går lite i otakt så jag aldrig får sova.

Och det där behovet av egentid återkom med en smäll så fort Edda föddes. Ju mer intensivt jag är behövd av en liten person, desto större behov får jag av egentid. Jag hade nästan glömt bort hur viktiga de är, de där timmarna mellan att barnet/n har somnat och att jag själv går till sängs. För oavsett hur trött jag är, är det guld att inte behöva känna sig behövd en stund. Och även om det inte händer något speciellt är det fest. Ikväll såg vi på tre avsnitt av Modern Family och åt chokladkaka och glass. Det var alldeles underbart.

För att inte vittra sönder föreställer jag mig den där första morgonen (den kommer nån gång, kanske först om fem år, eller sex eller sju, förhoppningsvis tidigare) när vi alla fem sover tills vi vaknar av oss själva. Jag blir nästan gråtmild när jag tänker på att hur det kommer att kännas.

Idag hände annars en lustig grej. Jag frågade Edda "var är pappa?" varpå hon viskade "dää" och tittade på Caj. Hon lyckades inte upprepa bedriften, men både Caj och jag gick i taket av fröjd. Jag tycker hon är ett sällsynt skarpsint barn, precis som de andra två. Hon skrattade hjärtligt när jag bräkte som ett får och sen lät morrade hon åt mig och jag låtsades bli rädd. Jag föreställer mig att vi kan upprepa den här charaden många gånger tills den blir en liten sketch.

(Lovis lärde sig vid en väldigt tidig ålder att titta strängt på folk under sänkta ögonbryn. Det var uppskattat av alla, även av henne själv. Små barn har också humor. Det är så kul när man kommer underfund med den.)

Eddas utvecklingsblogg

Edda har blivit åtta månader. Det går vansinnigt fort det här, som sagt. Senaste nytt är att hon kan ställa sig upp på golvet och stå utan stöd. Hennes kroppskontroll är imponerande, hon faller nästan aldrig utan är jätteskicklig på att parera och balansera så att hon kommer sig ner så mjukt som möjligt (oftast sjunker hon ner på huk, bara). Hon räcks överallt ("vad hon har LÅNGA ARMAR" utbrast en av storasystrarna en morgon när Edda igen lyckades grabba tag i något som vi trodde vi placerat utom räckhåll.) Hon skrattar så hon kiknar, ofta, särskilt kul tycker hon att det är med överraskande ljud. Hon är väldigt förtjust i mig för tillfället, inte så att hon inte skulle trivas med andra, men hon kan inte se på mig utan att bli alldeles till sig, hon skrattar, flåsar som en hund, sträcker sig mot mig och kravlar sig frenetiskt genom luften för att ta sig till min famn. Det är väldigt smickrande, på många sätt.

Enda smolket i bägaren är att hon fortsättningsvis sover som en kratta. I natt var hon t.ex. vaken mellan kvart i tre och halv fem och var jätteledsen och arg av nån anledning. Och vi har kommit till det stadiet nu att vi inte ens paniskt försöker komma på vad som är fel längre, utan vi försöker bara smeka hennes rygg, säga ett lugnande "sov bara, nu är det natt" åt henne mellan varven, och i något skede, efter en timme eller två, eller tre, brukar hon somna om. Hon gråter inte alla nätter. Ibland är hon bara klarvaken och somnar inte. Och vissa välsignade guldnätter är det bara att lägga ner henne så somnar hon om. Men ja, man blir väldigt, väldigt, väldigt trött i längden.

Jag ville ju vara glad

Vi ordnade kisastudio i vardagsrummet och tittade på ishockeymatchen mellan Finland och Sverige tidigare idag. Det är det enda vi har bevittnat i os-väg hittills och så kanske det förblir om vi nu inte skulle ta och se bronsmatchen också.

Precis när matchen tog slut och Sverige vann kröp Idun nära mig och viskade "eller vet du vad mamma, egentligen hejade jag nog på det där andra laget". Sverige alltså. Som just vunnit, alltså.

Vi pratade om det senare. Hon förklarade varför hon bytt favoritlag. "Jag ville ju vara glad", sa hon. "Så där brukar jag göra när pappa tittar på fotboll också, jag kollar först vem som har flera mål och så hejar jag på dem."

På något sätt tycker jag förstås att det vore behjärtansvärt att heja på det lag som inte ser ut att vinna. Eller på att lojalt hålla sig till sitt förutbestämda favoritlag oavsett hur det slutar. Men samtidigt tycker jag att det är något alldeles ljuvligt med det där sättet att se på sport. Som något som gör en glad eftersom man ser till att ha saker att glädjas över. Istället för att bli arg och upprörd när det inte går som man först hoppats ser man bara till att byta ut vad man fokuserar på. Just i det här fallet är det ju inte direkt som om det påverkar nån annan än hon själv hur hon hejar. Och då är det fint att hon väljer så att hon hålls på gott humör.

Hon är mysig, Idun.

Kram!

"Give me five! Give me ten! Du är min vän!"
En av döttrarna berättar hur två av pojkarna i hennes grupp brukar ramsa. "Sen kramar de varann", berättar hon vidare.

Jag tänker på hur det var när jag var barn. Hemma kramades vi mycket. Men i skolan var det annorlunda. Man gjorde inte så. När nån av mina kompisar var ledsen ville jag gå fram, trösta och krama, eller åtminstone lägga armen om, men jag hejdade mig alltid. Jag hade ingen aning om hur ett sånt beteende skulle bli bemött och jag ville inte tränga mig på. Ingen annan kramades ju heller. Så jag lät bli fast det kändes som om jag hade kunnat trösta. Litegrann i alla fall.

Därför var det en sån lättnad i högstadiet när vi började krama varandra. Jag behövde inte längre hålla mig från att visa att jag var glad över att träffa nån jag tyckte om eller från att ge en kram åt nån vän som var ledsen. Jag minns att en av mina kompisars äldre systrar brukade säga att man behövde minst fem kramar om dagen för att må bra. Det stämmer nog.

Alla tycker inte om att kramas. Och det respekterar jag. Jag tycker heller inte om att krama alla, det kan till exempel kännas konstigt att krama en människa jag aldrig har träffat förr eller någon jag inte känner särskilt bra. Men berättelser som den jag fick höra om ramsan i skolan gör mig glad. Det är fint att det är okej att visa att man gillar sin kompis. Det är fint att man vågar kramas och säga högt att man är vänner. Mycket finare än att låta bli.

Den sista som viker sig

Jag brukar nästan aldrig vara sjuk. Eller jo, magkatarr och värk i nacke, axlar och rygg har jag för jämnan, men jag brukar vara konstigt förskonad från spysjukor och förkylningar. Sist jag hade feber var när jag hade dragit ut en visdomstand för ett och ett halvt år sedan. Jag vet inte ens om jag har varit förkyld sedan dess, jag tror inte det faktiskt.

Fast nu känner jag hur musklerna värker, hur näsan svider och droppar. Jag har frossa, huvudvärk och nästäppa. Och minns hur eländig man kan känna sig och hur man nästan längtar efter att förkylningen skall bryta ut så den kan bli bättre. Fy alltså. Nu går jag och lägger mig.

Gåtorna

Lovis och Idun har hittat på varsin gåta som jag har fått lov att fråga av er. Gissa gärna innan ni läser de rätta svaren, de står sist i inlägget med liten text.

Lovis gåta:
Vad är det som flyttar varje sekund?

Iduns gåta:
Vad är det som är så gott i Oboy?



Svar:
Lovis svar: snigeln, den har hela tiden huset på ryggen.
Iduns svar: pulvret

En gång hade jag allt

Jag är som känt en ganska dålig konsument. Vid minsta tvivel låter jag bli att slå till. Det går bra för det mesta, fast det är ju inte så kul de gånger jag faktiskt behöver något (ett plagg t.ex.) men är alldeles för kräsen för att köpa något, och därför använder något som verkligen har sett sina bästa dagar ännu en gång.

Ett exempel: jag har haft planer på att köpa en ny vinterjacka i år. Den jag använder mest är reparerad många gånger, den är ett impulsköp från H&M anno 2004 (jag minns det här eftersom Caj var i Australien. Jag minns också att den kostade 25€ eftersom den var på rea) och jag har använt den varenda vinter sedan dess. Varenda. Den börjar bli lite sliten och ser rätt trist ut, men kommer jag mig för att köpa en ny? Nä. Det är så jobbigt.

Nåja. Idag pratade vi om det här, min käre make och jag, och jag drog upp en grej som jag var säker på att jag berättat för honom många gånger, men jag hade fel!!! (Gissa hur sällan det händer numera att jag har nåt nytt från mitt liv innan Caj att komma med, vi börjar ha gått igenom det mesta vid det här laget.)

Det var en jul för länge sedan. Jag tror det kan ha varit 1990 eller så. Jag hade fått fina julklappar, vattenfärger (jag har dem fortfarande kvar kommer jag på nu, haha, och barnen har nästan använt upp dem. Bra där!) och olika pysselsaker, säkert nån bok eller så. Och lite pengar. Pengarna bestämde jag mig för att använda för den enda saken jag saknade: färgpennor. Så jag gick till Halpa Halli, köpte ett paket färgpennor, gick ut och konstaterade att nu har jag allt. Och den där tillfredsställelsen över att ha allt var jätteskön. Jag saknade inget. Jag längtade inte efter att få äga nånting mer på hela jorden. Det var en fantastisk känsla som jag egentligen rätt enkelt skulle kunna hitta tillbaka till om jag bara försökte, har jag på känn.

För egentligen är det bara att bestämma sig. "Nu har jag allt. Nu behöver jag inget mer." Om du tänker på saken stämmer det förmodligen. De flesta grejer är rätt så onödiga, de som verkligen är nödvändiga har du antagligen redan. Sen när du har insett faktum tror jag du är rätt lycklig.

Orsakerna

Jag är lite deppig, trött och sur. Det är inget särskilt dramatiskt som hänt, mera summan av tömda energireserver, sömnbrist, sockeröverskott, längtan efter egen tid, besvikelse över att sädesbodsaffären inte gick som tänkt (säljaren drog sig plötsligt ur) och tanken på alla skåp fulla av kläder och grejer jag bara vill slippa äga som jag ändå inte ens orkar börja gå igenom. Dessutom lider jag säkert brist på frisk luft. Jag orkar inte gå ut i det vita, grå, kalla, våta. (Fast idag var jag faktiskt ute en stund med barnen och Caj på gården. Vi byggde en snöhäst/ett snötroll som Idun döpte till Herr Gård (jättebra namn!) (Sedan gick jag in och gjorde KROPPKAKOR för första och antagligen sista gången i mitt liv. Jag borde kanske ha anat på namnet att de inte skulle falla en del av familjemedlemmarna på läppen.)

Berätta gärna något roligt! (Vänligen notera att det mesta är roligt i jämförelse med min sinnesstämning just nu)

En vanlig fredag i mitt liv

Å ena sidan känns mitt liv lite dekadent.
Å andra sidan känns det rätt underbart.

(så där i allmänhet också jo, men i synnerhet av den orsaken att jag duschade och klädde på mig ungefär klockan 15.00 idag. Sedan klädde jag om till pyjamas igen klockan 19.00.) (Och till alla dem som tror jag far med osanning nu eftersom jag hämtade Idun vid förskolan klockan 12.00 kan jag meddela att det går alldeles utmärkt att dra ett par utebyxor och en jacka över pyjamasen. Riktigt skönt, till och med.)

Den nya genren

Idag när jag av misstag råkade lägga på lite heavy metal på Spotify sa Idun, hur värlsvant som helst: Aha, skelettmusik!

Skelettmusik! Det är ju en fenomenal benämning, faktiskt.

Dagens boktips

Jag har just läst The Storyteller av Jodi Picoult. Det är den mest gripande och bästa bok jag har läst på mycket länge. Så många nivåer och så många berättelser och så fruktansvärt hemsk men bra intrig. Oj. Ja. Läs den! (Jag har läst några av hennes övriga böcker också. De har varit bra de med.)

Bild från adlibris

Det här gick ju snabbt

Jag kan inte riktigt tro det, men det verkar som om min moderskapsledighet lider mot sitt slut. Nå inte riktigt ännu, men den 20.3 börjar jag jobba igen. Det har gått i en vansinnig fart.

Edda fortsätter nog att vara hemma med Caj, men jag kommer att jobba mera, skriva på mina manus och börja lyfta arbetsstipendium. Redan dag ett och två har jag ett par författarbesök inbokade, och nu tänkte jag tipsa dig som är lågstadielärare i huvudstadsregionen: jag kommer som det ser ut nu att besöka en Vandaskola på fredag kväll, och skulle gärna klämma in en skola till där under dagen. Så om du är lågstadielärare och vill ha besök av mig i klassen t.ex. fredagen den 21.3 kan du maila mig på engulapelsin(a)gmail.com så kan vi diskutera mera! Stöd för besöket kan fås från läscentrum (lukukeskus.fi) och jag kan bokas via dem också. När jag gör författarbesök brukar jag berätta om mina böcker, om hur jag jobbar när jag skriver dem, om vad man kan göra för att träna sin fantasi och om hur en snilleblixt mitt i natten kan förvandlas till en hel bok med pärmar och bilder.

En sväng till hufvudstaden

Det blev lite dött här på bloggen eftersom vi åkte iväg (med tåg den här gången) till Helsingfors för att vara med på min syster Marias doktorsdisputation. Det var överraskande trevligt, jag hade väntat mig ofattbara akademiska ritualer och frågor så djuplodande att jag inte skulle hänga med i resonemangen (som gick på engelska) men så var det inte alls! Diskussionen efter att Maria presenterat sin avhandling var jätteintressant, opponenten var en mycket trevlig, klok och belevad typ som kom med frågeställningar jag (tror jag) förstod mig på och som min syster kunde besvara på ett utmärkt sätt. Nu vet jag inte i vilket skede, eller ens varför, det här inlägget plötsligt förvandlades till något slags disputationsrecension, haha, men eftersom jag håller med om det jag säger låter jag det stå kvar.

Våra vänner Bob och Maria tog hand om alla barnen på dagen och om de stora på kvällen -återigen: vilken lyx och härlighet att ha vänner som ställer upp för oss när det kniper! TACK!

Och så var det ju roligt att få umgås med nära och kära under kvällens karonka, syskon, kusiner, föräldrar och vänner fanns det gott om och vi åt en så läcker vegetarisk buffé att jag fortfarande känner snålvattnet rinna till när jag tänker på den. I synnerhet en cheesecake med nötter som avrundade måltiden på ett ypperligt sätt (och där övergick jag till att recensera maten, hå hå, betyder detta att jag borde börja leta jobb som recensent, kanske? Då det nu bara smyger sig på så där.)

Mitt resgäng på tågstationen. Jag älskar allt med tåg utom priset.

Jag, Jonas och Jakob försöker vara med och disputera på ett hörn

 (jag gillar Jakobs desperation bäst)

Idun och Lovis på ett Hertonäskt golv

Ja och idag har jag svarat på era kommentarer. Fast inte på allt spam som börjat dyka upp här (hello I really like this post but there are a lot of grammatical errors in it please visit my blog vegetableheavensdelight.com, ungefär. Jag vill inte använda sån där robotkontroll men måste väl snart. Åtminstone någon lätt variant)

Malins goda semlor**

Jag medger att det kändes lite underligt att prata om mig själv i tredje person där i rubriken. Nu då det har konstaterats skall ni få receptet.


50 g jäst
3 msk psylliumfrö
1,5 l vatten
3 dl havregryn
2 dl havrekli
1,5 msk salt
3 dl frön (pumpa-, solros-, linfrö eller en blandning av alla)
1 dl sirap
5 dl grahammjöl
3 dl rågmjöl
20 dl vetemjöl

Lägg psylliumfrön i blöt en stund i det ljumma vattnet, jag vet inte om det har nån effekt men jag har en känsla av att det är bättre än att bara hälla i dem, ouppmjukade! Smula ner jästen i en bunke. Lägg i salt, sirap och det ljumma vattnet (inklusive psylliumfrön). När allt har lösts upp, blanda i resten av ingredienserna och knåda (eller låt en maskin göra jobbet åt dig, det är lättare) i minst 10 minuter. Låt jäsa 2 timmar. (De här två sista elementen är de viktigaste för att bröden ska bli bra!)

Värm ugnen till 200 grader. Häll ut degen. Dela in den i fyra delar. Kavla ut en del åt gången till en platta som är 1-2 cm tjock. Dela in plattan i lämpligt stora fyrkanter med hjälp av en degskrapa eller en kniv. Lyft över bitarna på en plåt eller ett bakplåtspapper. Upprepa med resten av degen. Pensla bröden med ägg och strö över sesamfrön, vallmofrön, pumpafrön eller solrosfrön eller vad som helst som låter gott och ser läckert ut.

Grädda varje plåt direkt (de behöver inte jäsa destomer) i ca 15 minuter. Ät med smör och ost och grönsaker eller något annat som gillas. Semlorna är perfekta att frysa, skär upp dem innan frysningen så går de att tina i brödrosten.

Jag bakar de här bröden (eller snarlika, de varierar ganska mycket beroende på vad vi har för ingredienser hemma. Nu låter jag van, visst?) ungefär en gång i veckan eller en gång varannan vecka.

**inte fastlagsbullar utan hederliga "kuvertbröd" som man skulle säga nån annanstans.

Larsmo säger nej till jämställdhet

Jag frustade verkligen till i mitt inre när jag såg det här. What? Det kändes väldigt förlegat vid en första anblick, men när jag fick veta mer insåg jag att frågan i helt vanlig ordning inte är så enkel som den verkar.

Min första reaktion var alltså: idioti. Det är är ju helt sjukt. Är man officiellt EMOT jämställdhet i Larsmo? Så bakåtsträvande!

Det man från kommunens sida vände sig emot i deklarationen var formuleringen att kvotering skall gå före kompetens och lämplighet. Och det är där det blir knivigt.

Å ena sidan: som det är nu anses ofta traditionellt manliga egenskaper innebära kompetens. Vilket i sin tur medför att kvinnor by default har mycket sämre möjligheter att få en viss typ av jobb bara för att vi är kvinnor, fast vi i övrigt kan besitta exakt samma egenskaper som de män som får jobben. Gammalt problem som inte verkar försvinna någonstans. Kvotering kan göra att det inte fortsätter att vara så som det länge har varit.

Å andra sidan: är lösningen verkligen att diskriminera åt andra hållet, så att män inte kan få ett jobb bara för att de råkar vara män? Begår vi inte samma misstag igen, dessutom medvetet och uttalat? Är inte det lika idiotiskt?

Å tredje sidan: om man får välja mellan
a) män som oorganierat får poster och jobb bara för att de är män eller
b) ett organiserat förfarande (kvotering alltså) som gör att det blir jämnare könsfördelning mellan posterna men där inkompetenta kvinnor riskerar ta jobb från kompetenta män och vice versa, alltså att kompetenta kvinnor snuvas på jobb av inkompetenta män
... vilket är då att föredra?

Ååå, jag vet inte. Det här är en jättesvår fråga. Jag har svårt att acceptera en kommun som aktivt tar avstånd från en jämställdhetsdeklaration (precis som om Larsmo kommun bryr sig jättemycket om min åsikt i frågan, haha). Jag tycker det är sorgligt. Men jag har också svårt att acceptera en deklaration som egentligen förespråkar sexism eftersom kvoteringen skall gå före allt annat, vilket i praktiken betyder att samma dumma mönster upprepas men på ett organiserat sätt.

Det allra allra bästa skulle vara att de som väljer arbetstagare eller fullmäktigeledamöter eller styrelsemedlemma inte skulle få veta om kandidaten är en man eller en kvinna förrän valet är gjort. Då skulle det bli rättvist. Men det är ju omöjligt på en ort där alla känner alla.

Underbara vänner

Ibland baxnar jag inför mitt liv. Hur kan jag vara så lyckligt lottad?

Som jag har berättat tidigare går jag en kurs i litterärt skapande på ÅA. Det är inte helt enkelt att få allt att löpa smidigt när man har en liten bebis som är beroende av en.

Jag deltar i kursen 6 ggr per år
...vilket betyder att Edda måste komma med eftersom jag ammar henne och eftersom hon är liten och jag absolut inte vill vara ifrån henne mer än nödvändigt
... vilket i sin tur innebär att Caj måste komma med så att han kan vara med Edda medan jag är på kurs
... vilket i sin tur innebär att vi antingen måste hitta barnvakt åt våra stora barn eller ta dem med, det senare är inte är så roligt för nån eftersom det är långa bilresor och det är jobbigt att ensam underhålla tre ungar i olika åldrar i en stad man inte bor i.

Förra gången fick de bo hos mina föräldrar, vilket de älskar. De bakade pepparkakor, klippte pappersdockor och allt möjligt annat som de gillar att göra. Den här gången frågade vi om Lovis och Idun kunde få sova hos Jonas och Saija och Hanna och hos Vicci över helgen. Kom bara, sa de, så vi lämpade av Lovis och Idun hos J&S på fredag förmiddag och hämtade dem hos H&V på söndag kväll. De hade haft SÅ ROLIGT! Kusiner och småkusiner att leka med i alla hus och en massa roligt program (mycket mer än de nånsin hade fått göra med sina egna trötta och lata föräldrar) -de hade skrinnat, ätit en massa festlig mat, varit till Tropiclandia och simmat, klätt ut sig, pysslat, ja allt allt möjligt.

Och jag känner bara en sån enorm tacksamhet för att ha människor i mitt liv som ställer upp för mig. Jag är så glad över att vi har vänner som barnen känner så bra att de inte har en tanke på att få hemlängtan och att de nästan inte ens reflekterar över att vi inte är där trots att de aldrig sovit där förr utan oss (med oss har de sovit över där desto fler gånger på båda ställena, vilket säkert hjälpte mycket).

Det är oerhört tur att kursen är så fantastisk som den är med tanke på hur många som är involverade i mitt deltagande.